Tidens tand - Riksantikvarieämbetet

1600-, 1700- och 1800-talen, man oftast stöter på detta material. Det ärnaturligtvis ingen tillfällighet, att valfiskets glansperiod under dessa tre århundradensammanfaller med den epok, då jättelika krinoliner med stommeav valben var högsta mode bland kvinnor. Dessutom förekom valben somkorsettstöd ända in i början av 1900-talet. Inom möbeltillverkningen harvalben använts bl.a. till soff- och stolsunderreden och i form av hyvlade spåntill stoppning.Vanliga föremålstyper av valben är: stödmaterial i skor och korsetter,stomme i krinoliner, fångstredskap och möbeldelar.Nedbrytning av ben och horn samt enkla åtgärdsförslagMycket enkelt uttryckt kan man säga, att de minsta beståndsdelarna, dvs.atomer och molekyler, i alla de material som bygger upp våra kulturföremålhålls samman av olika slags kemiska bindningar. Dessa bindningar har ettvisst energiinnehåll, och bindningarna kan gå sönder, om en ännu störreenergimängd tillförs utifrån. Faktorer som t.ex. ljus, värme, syre, luftfuktighet(RF) och olika typer av föroreningar kan påverka många materialgenom att de innehåller stor mängd energi, vilket på sikt leder till att materialenförändras och bryts ner. Därför är det naturligtvis oerhört viktigt att försökaeliminera eller åtminstone minimera dessa faktorers skadliga inverkan.Vad beträffar ben, så kompliceras situationen av att detta material, somtidigare nämnts, innehåller två huvudkomponenter, kollagen och hydroxyapatit,vilka reagerar helt olika på flera av dessa miljöfaktorer.Nedbrytningsfaktorer i jordBen och horn som hittats i jorden är redan i ett mer eller mindre nedbrutetskick, eftersom materialet påverkats under en längre tid av olika faktoreri jorden. Dessutom tillkommer nya påfrestningar vid själva utgrävningen –luftfuktigheten förändras, temperaturen höjs, ljuset ökar och det sker en fysiskhantering av fynden. För att i framtiden kunna förvara dessa föremål påbästa sätt, underlättar det om man känner till hur markförhållanden ochfyndomständigheter inverkar på ben- och hornmaterial.Ben från sura miljöer (pH 1–6), t.ex. mossar, kalkas ur genom att hydroxyapatitenlöses upp och sköljs bort med cirkulerande grundvatten. Däremotbevaras kollagenet och resultatet blir ett mjukt och sladdrigt material, somriskerar att krympa och deformeras till oigenkännlighet, om det inte torkasunder kontrollerade former efter utgrävningen. I alkalisk miljö (pH 8–12)med gott om syre (t.ex. väldränerad, kalkrik jord) trivs olika slag av mikroorganismer.Där förstörs kollagenet, medan hydroxyapatiten blir kvar i formav en spröd massa som lätt smulas sönder när den torkar. Ben är ett poröstmaterial och kan därför missfärgas av olika ämnen i marken. Värre är detdock att ben kan ta upp salter från den omgivande jorden, något somkan ställa till problem i form av saltsprängning av benet i en framtida förvaringssituation,där luftfuktigheten varierar alltför kraftigt.172 Tidens tand