Tidens tand - Riksantikvarieämbetet

ytor, antingen som fina nätverk eller som större sprickor. Om föremålenutsatts för värme eller organiska lösningsmedel, kan deformationer uppkommaeller så sväller plasterna. I samband med migrering av additiver kanytan kännas klistrig och fet och är då svår att rengöra. Andra nedbrytningsfenomenkan vara att plastföremålet tappar sin flexibilitet och form. Dettaär vanligt förekommande för plaster som innehåller mjukgörare, t.ex. PVCoch vulkaniserat gummi.OxidationOrsaken till att plast- och gummimaterial bryts ner beror främst på oxidering.För att denna reaktion ska kunna ske, måste syret vara absorberat ochlöst i polymeren. Syret kan sedan diffundera till reaktiva ställen i makromolekylen,där oxidationen kan äga rum. Dessa reaktiva ställen är s.k.fria radikaler som har tillkommit genom tillförsel av energi i form av värme,strålning (UV-strålning, röntgen m.fl.), elektriska urladdningar ellerstress (inre och mekanisk). De fria radikalerna kan därefter reagera medsyret och bilda hydroperoxider. Hydroperoxiderna kan producera två nyaradikaler (hydroxyl- och alkoxylföreningar) genom termisk nedbrytning ochfotokemisk nedbrytning. Om detta sker, kan antalet radikaler multiplicerasoch den oxidativa nedbrytningen accelereras.I initialskedet av kedjereaktionen reagerar radikaler med ickeradikaleri polymerens makromolekyl. Efterhand tillkommer flera radikaler som reagerarbåde med sig själva och med makromolekylen. Till slut infinner sig ettjämviktsläge där nedbrytningen fortsätter med en konstant hastighet. För attförhindra den oxidativa nedbrytningen tillsätter man därför antioxidanter.Man vill bryta oxideringens initialskede genom att låta antioxidanten reageraantingen med de fria radikalerna eller med peroxiderna. Ibland användsi stället vaxliknande additiver som medvetet ska migrera till ytan påföremålen för att där skydda mot syret i luften.StrålningspåverkanLjus och strålning kan ha en nedbrytande effekt på polymerer. Synligt ljushar mindre nedbrytande påverkan på själva polymeren men kan skada organiskafärgpigment i ytskiktet. UV-ljus och i viss mån blått ljus har däremottillräckligt med energi för att kunna bryta sönder vissa av polymerens bindningar.För att nedbrytning ska kunna ske, måste ljuset först och främst absorberasav plasten samt ha tillräcklig energi för att kunna bryta sönder dekemiska bindningarna mellan atomerna. Vissa funktionella grupper (kromoforer)kan absorbera UV-ljusenergi och i ett exciterat läge reagera med närliggandepolymerer. Detta kan leda till kedjebrott eller att tvärbindningarmellan polymerkedjorna uppkommer. Vissa plaster som polykarbonat, polyestraroch polyuretaner absorberar lätt UV-ljus, medan andra gör det i mindreomfattning, t.ex. polyeten och polypropen. De sistnämnda brukar dockinnehålla små mängder av överbliven katalysator från polymerisationen somabsorberar UV-ljus och som indirekt leder till kedjebrytning eller bildning avPlast och gummi 243