Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

eräkningar grundade avhandlingar, om ock för övrigt lärt, grundligt och väl
skrivna.”
Då sällskapet inte hade resurser för någon experimentalanstalt och då erfarenheten
lärt att det inte hjälpte att uppmana ledamöterna att anställa försök föreslog
Böcker nu att sällskapet skulle anslå en viss summa för försök och kungöra ”att de
lanthushållare som äro hugade att anställa sådana ägde att därom uti sällskapet
anmäla då sällskapet årligen ville för kostnad och besvär betala en lämplig
summa, så fort resultatet för året vore till sällskapet inberättat”. Också nu ville
Böcker utnyttja sällskapets ordinarie statsanslag, de för potatisodlingens och för
linhanteringens främjande, och föreslog därför försök med anknytning till dem.
Förslaget vann sällskapets gillande (A I 23 s. 68 och 78 – P § 5/19.11 och §
4/3.12.1828) och fyra preciserade försök efterlystes (Redogörelse 1827–1830 s.
57). Hänvändelsen blev utan resultat. Den förnyades i Åbo Tidningar år 1832 (nr
21) med en hänvisning till Tidning för Landthushållare (4:de årgången), men
förgäves.
Även om Böcker inte lyckades väcka något allmänt intresse för försök sände
enstaka medlemmar honom resultatet av sina försök. Sålunda daterade Jacob
Fellman i Uleåborg 20.5.1831 en redogörelse för försök med tio av Böcker sända
frön av Himalayakorn. I Utsjoki hade kornet skövlats av frosten, men i Pudasjärvi
hade det förökats och spritts. Ett enda korn hade där kunnat ge ända till fyrtio ax
(D XXIII 16 s. 147).
År 1829 vistades Böcker en längre tid på den svenska lantbruksakademins
experimentalfält. Vistelsen gav honom (A I 25 s. 166, D II 4 s. 4 b) uppslaget till
en skrift: Huru böra experimenter uti Landthushållningen anställas, för att blifwa
bewisande? en skrift föranledd af ett försök, att utur ExperimentalFältets wid
Kongl. Swenska Landtbruks-Academien Handlingar, utdraga för den praktiske
Landthushållaren brukbara erfarenhetssatser. Denna skrift om 116 sidor avslutar
med tryckåret 1831 Böckers Tidning för Landthushållare.
I en lång inledning visar han sin beläsenhet och inskärper än en gång att försök
måste upprepas tillräckligt ofta: ”En utav de viktigaste regler vid all naturforskning
är onekligen sannolikhets lagen eller konsten att utav uppgifter som skilja sig
från varandra eller t.o.m. äro stridiga, med största möjliga säkerhet utröna
sanningen, och inse vad grad av sannolikhet de erhållna resultaten äga” (s. 4).
För att man skulle mäkta med tillräckligt många försök kan försöksrutorna
gärna göras små, ned till ett tusendedels tunnland eller 14 kvadratalnar (s. 26):
”Vem som besinner villkoren för den högsta möjliga säkerhet vid försöks
anställande skall lätt inse huru i allmänhet vid alla försök avkastningen säkrast
bedömes om man icke blott undersöker den totala avkastningen, utan därjämte
indelar den i flere delar och undersöker den för varje del särskilt. Man får igenom
ett sådant underavdelande, ifall avkastningen utav någon del betydligen skiljer sig
från medeltalet, anledning att undersöka och beräkna de främmande omständigheter,
som vållat detta.” – Slumpvis strödda eller systematiskt placerade samparceller
av de jämförda försöksleden nämner Böcker inte.
Utgående från intressanta iakttagelser anför han exempel på sådant som kunde
undersökas genom försök samt ägnar sist stort utrymme åt att försöka draga
slutsatser av de försök som gjort på experimentalfältet.
100