Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

därefter konsekvent enbart åt hur socknejordbruksskolor borde organiseras och
vilka kunskaper de borde bibringa. Skolorna borde ha karaktären av modellhemman,
drivna av kunniga jordbrukare med elever som arbetskraft. Sådana
skolor borde finnas utspridda över hela landet och någon av sällskapet utsedd
instruktör resa från skola till skola och ”underrätta deras lärare eller föreståndare
om å andra ställen bemärkta olikheter, föreslå det förmånligare till införing och på
sådant sätt söka att upphjälpa, förbättra och fullkomna dessa skolinrättningar ...”
Den tredje prisskriftens författare vill skilja åt den teoretiska och den praktiska
undervisningen. Sockenskolornas elever borde efter slutad skolgång sändas på två
tre år för avlönad och betygsatt praktik hos föredömliga jordbrukare.
Sällskapet ansåg ingen av de tre prisskrifterna värd belöning. Somliga av de
framförda förslagen borde i varje fall beaktas ”i händelse sällskapet erhåller nådig
tillåtelse att anlägga en agronomisk skola ...” (A I 31 – BU §§ 1 och 6/18.5.1836).
2.3 Linneslöjdsinstitutet på Bennvik och dess avläggare
Medan strävandena att utveckla lantbruksundervisningen i de Ahlmanska skolorna
låg nere grundade, upprätthöll och avvecklade sällskapet linneslöjdsinstitutet på
Bennvik utanför Kaskö. Dess uppgift var att utbilda instruktriser och lärarinnor i
linneslöjden, för vars främjande sällskapet erhållit understöd av KMt. Institutet
öppnades 1818 (A II 4 s. 132 – SU § 4/19.9) och avvecklades vid utgången av år
1825. Då hade 38 elever utbildats och behovet ansågs fyllt.
Även om institutet inte kan införas under rubriken lantbruksutbildning gav det
sällskapet värdefulla erfarenheter som kunde utnyttjas i arbetet för lantbruksutbildningen.
I planeringsskedet stödde sig sällskapet både på det man visste om
presidenten Boijes redan nedlagda spinnskola på Otavala och på erfarenheter från
det på Gårdsby i Småland verkande institutet (A II 4 s. 142–160 samt D XV 2 B s.
105– och 114–). – För att få uppgifter om Gårdsby vände sig sällskapet till
Wibelius, dåmera landshövding i Karlstad (D XV 4 B s. 413).
När institutet hunnit verka tre år fördes en intressant diskussion om hur
elevernas olika bildningsgrad borde beaktas och om nödvändigheten att ge fattiga
ståndspersoners döttrar utbildning (D XV 4 B s. 192–205).
Avvecklandet av institutet framkallade tankar på en bredare utbildning av de på
spinnsidan ansvariga inom lanthushållet. Institutets föreståndare J.W. Bladh
framhöll behovet av att bereda döttrar till fattiga ståndspersoner utbildning, och
landshövding Wärnhjelm i Vasa yrkade på att institutet skulle bibehållas. Böcker
omfattade Bladhs synpunkter (A I 20 s. 7 – P § 9/24.2.1824 -bil.): ”då uti landet en
stor mängd döttrar till Finlands förra militär, sedan de stora förmåner varmed de
hugnades blivit betydligt minskade, sakna all utväg till en god uppfostran, ...
bägge ändamålen, en anstalt att arbeta för linneslöjdens fullkomnande, och fattiga,
högre och lägre militärers, måhända även andra värnlösa ämbetsmannadöttrars
uppfostran, kunde förenas.” Sällskapet såg sig emellertid nödsakat att nedlägga
verksamheten på Bennvik (B I 12 – nr 1132/3.6.1824) och senare förslag av Bladh
lämnades obeaktade (D XV 1 B s. 70).
Bennviksinstitutets verksamhet förbigås här med en hänvisning till Katri Laines
år 1843 publicerade avhandling Suomen Talousseura pellavanjalostuksen
elvyttäjänä samt till sällskapets årsböcker och till dess hundraårshistorik (s. 340)
ävensom till föreståndarens sista berättelse (D XV 1 B s. 31).
24