Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

allmogen, husbonden till bevis av uppriktighet och välmening så vinner man
förtroende och uträttar mycket gott.”
På dagen en vecka efter det att sällskapet fattade sitt beslut körde de tre studenterna
längs var sin utfartsväg från Åbo och vid sitt plenum två månader efter
beslutet kunde sällskapet anteckna att de tre hade fullgjort sitt värv med oförtruten
flit, uppmärksamhet och omtanke (A I 4 s. 21 – P § 2/15.12.1801). Deras utförliga
reseberättelser visar hur de gick till väga och hur deras råd blev emottagna (D IV 4
s. 160, 173 och 187). Lättast tillgänglig är redogörelsen för detta sällskapets första
försök med resande rådgivare i Dagboken (1801 s. 170 och 1802 s. 2 och 23). –
Huruvida Wibelius löfte om att själv sända en ”kunnig nämndeman” till Hitis för
att instruera i potatisodling fullföljdes är oklart (A I 4 s. 10 – P § 10/16.11.1801).
Tengström fann erfarenheterna av detta försök med resande rådgivare så
positiva att han i ett 1.3.1802 daterat memorial (D V 5 s. 27) som det bästa sättet
att främja potatisodlingen föreslog att sällskapet för hela sommaren skulle sända
ut rådgivare för att stödda av prästerskapet, kronobetjäningen och sällskapets
medlemmar undervisa i allt som gällde potatis. BU (A I 4 s. 267 – § 1/12.3.1802)
anmärkte härtill att det vore dålig ekonomi att sända rådgivare till sådana orter,
”där planteringen antingen är alldeles okänd och varest utan förelysande exempel
av ståndspersoner ännu ingenting kan uträttas, eller där planteringen är så allmänt
antagen och idkad att den utan närmare åtgärd ensamt genom åtlydande av KMt:s
nådiga författning kan bringas till vederbörlig höjd.”
När Tengströms förslag togs upp hade sällskapet redan efter att ha tagit del av
prosten Z. Cygnaeus’ i Tavastehus klagan över nöden i länet erbjudit landshövdingen
att tidigt följande vår sända två studenter också till Nylands och Tavastehus
län (A I 4 s. 248 – BU § 2/18.12.1801 och B I 1 s. 151). Erbjudandet antogs
och Hjerpe sändes till Tavastland, Laurell till Nyland försedd med ny instruktion
som ägnade potatisen större uppmärksamhet (A I 4 s. 92 och 99 – P § 5/1.4 och §
2/15.4.1802 samt B I 1 s. 159). Också denna gång avgav de utförliga berättelser
över sina resor (D IV 4 s. 239 och 272, A I 4 s. 313 – BU § 9/30.7.1802 och
Dagboken 1802 s. 190, 1803 s. 3).
I en år 1817 publicerad prisskrift om missväxternas följder (Underrättelser
6/1817 s. 28) föreslog prosten B.J. Ignatius i Halikko att några förståndiga bönder
från Österbotten skulle beredas tillfälle att under en tids vistelse i Tavastlands
linsocknar lära sig linhanteringen för att i sin tur kunna lära ut den i sin hembygd.
Vidare borde (s. 30) åtminstone en förståndig kvinnsperson från varje socken i
Österbotten sändas till Ångermanland för att efter sin hemkomst sprida färdigheten
i linneslöjd.
Ungefär vid samma tid föreslog kapten W. Klementsef i Kemi att sällskapet
skulle för 2–3 år anställa minst två instruktörer i linodling och ställa dem under
kyrkoherdarnas tillsyn (D XV B 4 s. 427).
Också för linodlingens främjande ville sällskapet anlita resande rådgivare. I sitt
till KMt riktade förslag om hur linodlingsanslaget skulle användas påminde
sällskapet om att Wibelius kort före kriget fått löfte om statsmedel avsedda att till
en del användas för att från andra orter inkalla kunniga personer för att utbreda
linodlingen i hans län (B I 2 s. 139). Några år senare måste sällskapet meddela att
det hade misslyckats i sina bemödanden att förmå någon från Tavastland att resa
norrut som instruktör i linodling. Som orsak till misslyckandet antyddes tavastlänningarnas
ovillighet at försvåra avsättningen av sina egna linneprodukter
(Redogörelse 1816– s. 10).
173