Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

4.2 Redskapsprovningar
Också ansvaret för redskapsprovningar överfördes på Mustiala. Knappt hade institutet
öppnats innan von Haartman som senatschef tillställde sällskapet guvernörens
i Vasa begäran om att från Mustiala få redskap att tjäna som mall för länets
jordbrukare (A I 36 – P § 8/14.1.1841). Ärendet hänsköts till förvaltningsutskottet
som i sin tur inbegärde Gripenbergs utlåtande. Denne fann frågan för tidigt väckt,
men betonade ”att inga andra redskaper bör i landet kringspridas än sådana, vilka
vid institutet blivit försökta och efter noggrann prövning, därvid ej mindre
kostnaden för redskapens anskaffande än till deras begagnande erforderlig arbetskraft
tagits i beaktande, befunnits äga företräde framför de i landet redan kända
och använda redskaper” (A II 5 s. 197 – FU § 1/29.1.1841). Sällskapets svar till
senaten följde Gripenbergs utlåtande (B I 19 s. 7).
År 1842 önskade KMt sällskapets utlåtande med anledning av förvaltarens på
Billnäs ansökan om patent på ett oxok. Ärendet gick till utskottsbehandling och
Gripenberg hördes (A I 37 – ÅU + FU § 2/20.4.1842). Uppfinningen ansågs inte
innebära någonting väsentligt nytt (B I 19 s. 87).
Den första egentliga redskapsprovningen på Mustiala ägde rum 1841 och gällde
en av direktor Gripenbergs bror, löjtnanten Odert Gripenberg, uppfunnen såningsmaskin.
Redan fem år tidigare hade han sökt patent på sin uppfinning och KMt
hade inbegärt sällskapets utlåtande. Remisshandlingarna återsändes till KMt, men
åkerbruksutskottet införde i sitt protokoll (A I 31 – P § 3/1.12 och ÅU §
1/23.12.1836) en detaljerad beskrivning på maskinen, vilken uppenbarligen kunde
betecknas som en kombinerad sånings- och gödselspridningsmaskin med inmyllning.
Utskottet betonade att åkerbruksredskap ”svårligen kunna bedömas förrän de
varit en längre tid faktiskt använde och försökte, såväl särskilt under en mängd
växlande biomständigheter, som komparativt, i bredd med vanlige, förut bruklige
redskap”. Likväl ansåg sig utskottet kunna tillstyrka uppfinnarens ansökan. Sällskapet
avgav ett motsvarande utlåtande (B I 18 s. 13).
När Odert Gripenberg år 1841 själv ville visa sin maskin i arbete samtyckte FU
så mycket hellre som det visste att han hade demonstrerat den i arbete i närheten
av S:t Petersburg och ”erhållit ganska fördelaktiga vittnesbörd” (A II 5 s. 289 –
FU § 1/5.8.1841). Också nu utföll provningen till belåtenhet. I protokollet därom
infördes också Gripenbergs beskrivning av maskinens arbetssätt och ett av G.R.
Fock avgivet utlåtande. FU ansåg sig likväl ”icke böra ovillkorligen tillstyrka detta
åkerbruksredskaps antagande av Finlands lantmän förrän en längre tids erfarenhet
obestridligen ådagalagt maskinsåddens företräde”.
Fyra år senare bifölls Odert Gripenbergs begäran att på Mustiala få göra en
modell av maskinen som han själv ville bekantgöra i England (A II 5 s. 699 – FU
§ 2/22.5.1845). På vägen dit dog han (A I 43 s. 59 och 72 – FU §§ 2–3/10.10 och
§§ 7–8/8.11.1848). – I tidskriften Teknologen för år 1847 (s. 290) ingår en
beskrivning och bedömning av maskinen.
Också Sebastian Gripenberg försökte sig som maskinkonstruktör och sällskapet
fick på remiss hans ansökan om patent på ett tröskverk (A I 42 s. 68 – U §
6/3.6.1847). Ärendet lämnades vilande tills tröskverket underkastats praktisk
provning. Vid denna (A I 42 s. 27 och 55 – FU § 6/2.7 och § 3/9.7.1847) befanns
tröskverket drivet av två män avverka 100 kärvar råg på omkring 20 minuter och
även i övrigt motsvara förväntningarna. Också nu fann FU skäl att betona att
maskiner i allmänhet inte kunde bedömas förrän de varit i arbete en längre tid.
106