Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

De åtta första premierna erlades våren 1803 (Redogörelse 1802– s. 27).
Premieringen var avsedd att pågå tre år, men förlängdes med två år och utsträcktes
till tre andra socknar. Årsböckerna namnger de premierade.
Uppenbarligen hade Mollin rådgjort med Wibelius. I ett 15.11.1802 inlämnat
memorial (D IV 4 s. 286) framhöll denne att sällskapet måste kunna framvisa
påtagbara resultat av sina strävanden. I Karkku skulle det framför allt gälla att öka
tillgången på foder och därmed på gödsel. Bäst kunde det ske genom att öka
ängsmarken på bekostnad av steril åkerareal. För att kunna handleda folket till en
bättre hushållning bad han om 100 riksdaler. Uppenbarligen tänkte han sig någon
form av premiering. – I samma memorial föreslog han att sällskapet skulle
ombestyra att det ”till allmänt efterdöme” uppfördes ett hus av lera vid var och en
av de landsvägar som ledde ut från Åbo. Vidare ville han att sällskapet för att
skapa föredömen skulle draga försorg om att de kala bergen utanför staden beskogades.
Wibelius’ memorial förpassades till utskottsbehandling och själv
flyttade han till Kuopio.
För att väcka intresse för vallodling tillställde bergsrådet S.G. Hermelin i
Sverige år 1802 genom Porthan sällskapet 50 riksdaler att utgivas som premie åt
”den finske jordbrukare som vederbörligen styrker sig allra först hava av egen
växt gjort insamling av något betydande kvantum moget och fullgott klöverfrö”
(A I 4 s. 147 – P § 6/1.7.1802). Sällskapet drog gränsen för vad som kunde anses
som ett betydande kvantum vid 25 skålpund (A I 4 s. 211 – P § 10/15.10.1802)
och premieringen utlystes i sällskapets Dagbok (1802 s. 183) och Redogörelse
(1801– s. 32). I Dagboken hade samma år införts Hermelins erfarenheter av
klöverodling och meddelats om utdelning av frö. Trots det dröjde det till år 1807
innan ens en del av Hermelins gåva kunde ges ut som premie. Då premierades R.
de la Chapelle för att han bärgat 100 skålpund klöverfrö på Undermalms rusthåll i
Tenala (Underrättelser 2/1807 s. 35 och Redogörelse 1808– s. 8). Som
landshövding i Kuopio yrkade Wibelius på premiering av vallfröodling (D XXIII
8 s. 89), vilket gav sällskapet anledning att påminna honom om att en premiering
redan hade utlysts (A I 8 s. 31 – P § 7/2.1.1806).
Samtidigt som sällskapet delgav medlemskåren beskedet om Hermelins gåva
meddelade det att ”en hög herre vars namn erkänslan icke fått upptäcka” skänkt ett
lika stort belopp att utgivas som premie åt den allmogeman som besått 2 tunnland
med timotej och en lika stor areal med alopecurus (A I 4 s. 226 – P § 11/1.11.1802
och A I 5 s. 210 – P § 5/1.11.1803). Kort därefter uppgav sällskapet närmare
bestämmelser för premieringen och erbjöd utsäde för odlingen (Redogörelse
1802– s. 19). Trots att kungörelse sändes till landshövdingarna (B I 1 s. 319) torde
ingen ha anmält sig.
Mot slutet av perioden framstod en förbättrad foderproduktion som en
grundförutsättning för att lantbruket som helhet skulle kunna förkovras. Då visade
sällskapet igen på premier som ett medel att driva fram förbättringar. Det skedde i
de utlåtanden som sällskapet på anmodan av senaten avgav om möjligheterna att
förbättra boskapsstammen och utfodringen (B I 19 s. 196 och 268), varom mera
under 2.5.4.2. Det skedde också i de utlåtanden sällskapet år 1845 avgav över
guvernörernas i Vasa berättelse (B I 19 s. 273) och år 1853 över guvernörens i
Nyland berättelse (B I 22 – 1.6). När sällskapet i det senare utlåtandet tillstyrkte
premiering av vallodling med ädlare grässlag (A I 48 – U § 3/27.4.1853) lät det
förstå att en sådan premiering inte skulle behöva pågå många år ”emedan dessa
162