Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

Samtidigt som sällskapet hos KMt anmälde att anslaget inte kunde ”leda till det
därmed syftade ändamålet” framhöll det att ”tillika mångfaldiga andra med den
allmänna hushållningen förknippade ämnen” tog sällskapets verksamhet i anspråk.
Sällskapet hemställde därför om att få disponera anslaget för andra ändamål.
Härtill biföll KMt (D I 3 s. 23), dock så att sällskapet i slutet av varje år skulle
framlägga en dispositionsplan för godkännande. Anslaget kallades därefter anslaget
av 1.5.1861 och utgjorde ursprungligen 2.800 rubel silver, vilket efter myntreformen
omräknats till 11.200 mark (D I 3 s. 105, A I 60 – St § 35/18.3.1865).
Av detta anslag fick sällskapet snart dela med sig till andra sällskap och dess egen
andel disponerades också för annat än rådgivning. Sällskapets årsböcker erbjuder
en möjlighet att följa med hur anslaget användes tills det försvinner med år 1905.
Sin syn på hur statsmakten med sina anslag bäst kunde främja lantbruket förde
sällskapet fram så snart det ombads utlåta sig. Så skedde år 1866 då 120.000 mark
skulle disponeras (A I 61 – St § 9/8.11.1866 -bil., Handlingar 6.2 s. 10 och 103).
Följande år fick sällskapet ett anslag om 1.300 mark för att sprida redskap och
frön samt för premiering (D I 4 s. 162) och ett par år senare ett ungefär dubbelt så
stort anslag för enahanda ändamål. Anslaget kallades först anslaget av 25.6.1869
eller fonden för anslag till premier (D I 5 s. 11–12, A I 64 – St § 19/27.9.1869).
Anslaget blev återkommande och kallades senare anslaget av 12.4.1872 (D I 5 och
6, se registren) tills det år 1883 ökades till 8.000 mark och började kallas anslaget
för jordbrukets främjande (D I 7 s. 8 och 15, A I 78 s. 305 – St § 7/29.10.1883).
Sex år senare knöts villkoren för detta anslag till villkoren för anslaget av år 1861
(D I 7 s. 184, A I 84 s. 170 – St § 2/28.11.1889).
Med tiden fördelades statsmaktens stöd till rådgivningen på allt flere
organisationer och småningom nåddes större långsiktighet vid statsanslagens
beviljande. Nytillkomna sällskap krävde och fick en del av den gemensamma
kakan och år 1893 lät statsmakten veta att sällskapens anslag skulle omfördelas (D
I 8 s. 85). Hushållningssällskapet hoppades med skäl att dess anslag skulle ökas
(D I 8 s. 47, A I 88 s. 119 och 147 – St § 4/19.9 -bil. och § 2/11.12.1893, A I 89 s.
37 – St § 9/15.1.1894 -bil..). En verkligt betydande ökning i sällskapens statsanslag
genomfördes fr.o.m. 1899. För de fem närmaste åren fick sällskapet 13.000
mark om året av anslagssumman 250.000 mark (D I 9 s. 11). De anslag som det av
gammalt åtnjöt lämnades därtill orörda och dess totala anslag blev sålunda av
samma storleksklass som grannsällskapens eller omkring 20.000 mark om året. I
sin årsbok för 1898 (s. 124) vågade sällskapet påstå att en god tid randats för
landets lantbruks- och hushållningssällskap.
När 5-årsperioden gick ut ökades anslagen ytterligare (D I 10 s. 70) och för år
1905 redovisade Hushållningssällskapet för statsanslag om drygt 45.000 mark
(Årsberättelse 1904–05 s. 119). Från och med följande år spjälktes sällskapets
distrikt på språkliga grund (se 3.3.3.2 avsnittet om Lounais-Suomen Maanviljelysseura)
och sällskapets anslag skars kraftigt ned. Sällskapet hade svårt att
anpassa sig och vände sig till KMt (Årsberättelse 1907 s. 140), som visade förståelse
och följande år redovisade sällskapet för drygt 53.000 mark (Årsberättelse
1908 s. 123). Sällskapets statsanslag förblev därefter ganska oförändrade till
periodens slut (Årsberättelse 1916 s. 98).
För Hushållningssällskapets vidkommande gör översikterna i dess årsböcker
det lätt att följa med förändringarna i rådgivningens ekonomiska underlag.
Detaljerna fås ur räkenskapsböckerna (F I 134–201).
191