Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

landshövding i Kuopio lät han sällskapet veta att han av KMt fått tillstånd att odla
överloppsjordar på försök och som medel att utsprida kunskap om ängsodling och
på hans begäran beslöt sällskapet sända vallväxtfrö till Kuopio (D XXIII 8 s. 89, A
I 7 s. 197 – BU § 9/31.10.1805 och A I 8 s. 31 – P § 7/2.1.1806).
År 1800 föreslog kapten A.M. Gripenberg att sällskapet med medel ur assessor
Ahlmans fond skulle köpa en egendom nära Tammerfors för att driva den ”efter
de mest godkända och beprövade grunder, varvid nya och upplysande försök icke
heller borde uraktlåtas” (A I 3 s. 243 – BU § 2/22.1.1801 och D IV 2 s. 165).
År 1803 avgav sällskapet ett inbegärt utlåtande om ett förslag att låta kronans
arbetskommenderingar uppodla kronolägenheter (Handlingar 3 s. 49–). Sällskapet
ställde sig avböjande men ansåg likväl att det kunde prövas i avlägsna trakter för
att där åstadkomma mönsterlägenheter.
Tanken på mönstergårdar var allmänt omhuldad: ”Sedan en sats en gång är
fulleligen bevist och utredd, bör man upphöra med resonementer och deklamationer,
utan skrida till verkställighet. En bonde sättes icke i verksamhet genom
anmaningar och prismedaljer; han vill ha exempel. Om en skicklig och driftig
växelbrukare kunde placeras i varje socken, hoppas jag att nyttan därav skulle
snart visa sig.” – Orden är ur Otto Fr. Wetterhoffs Tankar om Tavastlands
upphjälpande (Handlingar 2 s. 279).
I sitt svar på sällskapets prisfråga om förekommande av missväxternas följder i
norra Finland tog också Henrik Deutsch upp tanken på mönstergårdar: ”Som
emellertid illa utförda försök verka lika mycket ont som goda exempel överträffa
all både muntlig och skriftlig undervisning” borde sällskapet inlösa och understöda
några hemman i socknarna, förse dem med ”tillärde accordsmän” och göra
dem till ”ekonomisk föresyn”. Främst borde hemmanen vara föredömen i odling,
förvarande och brännvinsbränning av potatis (Underrättelser 8/1818 s. 11).
År 1824 återkom Bronikowsky och erbjöd Nupurböle gård i Esbo åt sällskapet
(D V 11 s. 202). Han sade sig vara övertygad om att sällskapet bäst skulle nå sina
syften om det självt ägde jordbruk på olika håll i landet. Det skulle påverka dem
som arbetade på gården, grannar och vetgiriga och nyfikna socknebor. –
Erbjudandet lämnades obeaktat (A I 20 s. 26 b – P § 3/22.6.1824).
Den gamla tanken att prästgårdarnas roll som mönstergårdar borde framhävas
och alla präster borde undergå examen i lanthushållning togs åter upp i en år 1830
granskad prisskrift om förekommandet av missväxt. Skriften har förkommit men
den refererades utförligt av Böcker (A I 25 s. 82 b – BU § 1/27.9.1830 -bil.).
1830-talet dominerades av diskussionen om lantbruksundervisningen. Diskussionen
var först knuten till de Ahlmanska skolorna. År 1834 uppställdes ånyo
prisfrågan hur undervisningen i lanthushållning borde ordnas vid dem. I ett av
svaren föreslogs (D X 13 s. 165) att sockenskolorna skulle ges karaktär av
modellfarmer, där söndagseftermiddagarna skulle vara öppna för traktens allmoge.
Då erfarenheten visade att ”bonden verkar kraftigast på bonden” vore det väl om
dessa mönstergårdar skulle drivas av bönder. Författaren tänkte sig närmast att
modellhemmanen skulle påskynda införandet av växelbruket som sålunda genom
exemplets makt skulle spridas från granne till granne.
Under 1840-talet fördes tanken på mönstergårdar fram i guvernörernas
berättelser till KMt om näringarnas tillstånd i deras län. Guvernören i Vasa
föreslog att ödeshemman t.ex. i Kuortane och Laukas skulle upplåtas åt från
Mustiala utexaminerade för att göras till mönster- och lärlingsgårdar och
guvernören från Uleåborg ville att sådana som genomgått lantbruksinstitutet skulle
165