Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

frågan en grundlig genomgång (A I 34 – ÅU § 4/30.10.1839) ända från dess
begynnelse och sällskapet konstaterade kallt att den Rosvallska dikesplogen hade
fallit ur bruk, varav men kunde sluta sig till att den inte svarat mot ändamålet, – en
praktikens provningsberättelse.
Huruvida den kraftmätare som användes vid provningarna var den tidigare
nämnda Mac Douglas-mätaren eller konstruerats av Böcker själv är oklart. I varje
fall anmälde hans efterträdare Arnell att Böcker erbjudit ”ett redskap av järn,
ämnat att mäta den kraft som erfordras för att med dragare framföra tyngder,
fordon och åkerbruksredskap” (A I 31 – ÅU § 3/23.2.1836). Redskapet befanns
emellertid vara i dåligt skick och priset alltför högt.
Böcker synes ha intresserat sig för att få också andra redskap underkastade
provning. Sålunda återsände Bart. Laurell år 1834 en ”gräftmaskin” som Böcker
hade tillställt honom ”till provs anställande” (A I 29 – P § 8/1.11.1834 och D
XXIII 16 s. 236).
3 1830-talets mellanår
Böcker efterträddes av förre statssekreteraren Lars Arnell, överflyttad från
Sverige. När Böcker inte längre skötte sekreterarsysslan slappnade sällskapets iver
att driva fram försöksresultat. Sålunda lämnades väsentliga synpunkter på försöksverksamheten
obeaktade i Arnells protokoll om bedömningen av en anonym
prisskrift där de framlagts (A I 27 – BU § 5/24.5.1832). I prisskriften (D VI 3 s.
150) sades: ”Så länge lantbruket ej stöder sig på säkra grunder, jordens växtgivande
beståndsdelar icke undersökas till deras beskaffenhet, mängd och
inbördes förhållande; så länge ej några skickliga män på en till sådana försöks
anställande uppköt jord, med erforderlig konstfärdighet och med all tillgänglig
kännedom av allt det som härutinnan av andra nationer redan blivit gjort, genom
försök så till sägandes öppna löpgravarna till naturens fäste för det myckna okända
i åkerbruket, komma vi, lika som våra fäder att länge nog famla i mörkret uti
naturens stora skolrum.” Av enskilda jordbrukare utförda försök kunde inte alltid
vara tillförlitliga, ansåg författaren och ville att avkastningen av assessor Ahlmans
fond inte skulle splittras på små sockenskolor, utan användas för ett gediget
institut på en egen lantegendom eller på en kungsgård.
Hos enskilda medlemmar fortlevde intresset för försök av allehanda slag, men
de fick föga gensvar från sällskapets av Arnell dominerade ledande organ. I slutet
av år 1832 visade kommerserådet Kingelin upp en kålrot om 16 skålpund. Själv
trodde han att den hade blivit så stor tack vare att han under växttiden emellanåt
låtit rubba den (A I 27 – ÅU § 6/11.12.1832). Sällskapet nöjde sig med att
anteckna förhoppningen ”att åtskilliga sällskapets ledamöter ville genom vidare
försök bekräfta nyttan av detta rön” (A I 28 – P § 8/7.1.1833). Huruvida försök
utfördes är oklart. Lika litet finns det anteckningar om försök med olika utländska
fröslag som Kingelin senare överlämnat med en önskan om att sällskapets ledamöter
ville anställa försök med dem (A I 29 – P § 18/2.6.1834). Från Åland
inrapporterade F.P. von Knorring rön av olika slag (D VI 3 s. 185) utan att
sällskapet efterlyste vidare försök.
Större uppmärksamhet ansåg sig sällskapet böra ägna från Ryssland komna
önskemål om försök. År 1833 fick sällskapet genom statssekreteraren greve
Rehbinder av det Fria ekonomiska sällskapet i S:t Petersburg överlämnat utsäde
103