Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

till utskottets utlåtande hänvisade uppfinningar av kapten Örnhjelm och av bonden
Brusila och bättre än de av utskottet förut kända uppfinningar med samma syfte.
Plenum gav utskottet sitt stöd (A I 14 s. 114 – P § 14/2.11.1818) och sällskapet
avgav sitt utlåtande till KMt (B I 6 nr 2584 och A I 15 s. 6 – P § 9/1.12.1818).
Medlemskåren informerades om saken i sällskapets årsbok (Redogörelse 1817– s.
14). Sin uppskattning av Uggla visade sällskapet genom att utan ballotering kalla
honom till medlem (A I 14 s. 105 b – P § 12/1.10.1818). Hans förslag om belöning
(D VIII 12 s. 162) åt smeden Johan Lundahl som tillverkat dikesplogen
förkastades (A I 14 s. 113 – P § 12/2.11.1818).
Uggla vände sig till KMt och lönades med guldmedalj (Underrättelser 3/1823 s.
123). Några år senare gav sällskapet offentlighet åt Ugglas 12.3.1818 daterade
beskrivning på sin dikesplog (Underrättelser 6/1824 s. 115). En av Uggla
28.2.1818 daterad anvisning om plogens inställande och bruk jämte provningsberättelserna
av år 1817 finns i mappen BS 11. – Också Örnhjelms och Brusilas
dikesplogar liksom även en av sergeant Adler uppfunnen dikesplog (D XXIII 2 s.
114) blev beskrivna i sällskapets Underrättelser (7/1826 s. 139).
Snart nog tilldrog sig en annan dikesplog sällskapets intresse. Den hade
konstruerats av inspektoren A.J. Rosvall på Peipola gård i Elimä (A I 17 s. 59 – P
§ 18/2.5.1821, D XXIII 2 s. 104–109). År 1822 fick sällskapet en modell av denna
plog och utskottet anmodades utlåta sig (A I 18 s. 49 – P § 4/11.9.1822). Tyvärr
saknas dess protokoll för åren 1823–1825. Bevarade brev från Rosvall låter veta
att han flyttat till Mariefors i Tusby och där låtit anställa prov med sin dikesplog
(D XXIII 2 s. 112–125) samt att han vänt sig till generalguvernören med anhållan
om belöning för sin uppfinning. Denne inbegärde sällskapets utlåtande (D XVII s.
7). Detta daterades 1.6.1826 (B I 13 s. 81) och innehöll hänvisningar till
sällskapets Underrättelser (3/1823 s. 123 och 4/1824 s. 104–113) samt en redogörelse
för sällskapets åtgärder för att få plogen provad. För medlemskåren hade
sällskapet redogjort för dessa åtgärder i sina årsböcker (Redogörelse 1824–1827 s.
28 och 43, 1829–1830 s. 39).
Generalguvernören efterlyste grundligare erfarenheter av Rosvalls dikesplog (D
XVII s. 16). För att vinna sådan erfarenhet var sällskapet först betänkt på att självt
anställa provkörningar, men fann det lämpligare att överlåta uppgiften åt
befallningsman Sagulin på Långsjö i Somero (A I 23 s. 110, 121 och 58 b – ÅU §
1/22.3 och P § 6/3.9.1828). Provningen verkställdes 19–22.5.1829 på Långsjö och
24.5 på Jockis. På Jockis infann sig Rosvall själv. Provningarna leddes av Böcker,
som också avgav en detaljerad provningsberättelse (A I 24 s. 62 b, 63 och 64 –
ÅU § 2/15.5, § 2/3.6.1829 -bil.). Följande år besökte Böcker åter Jockis och
Långsjö för nya provningar (A I 25 s. 13, 145 och 150 – P § 2/28.4, ÅU § 2/21.4
och § 1/28.9.1830 -bil. samt D XVII s. 36).
För att vinna en bredare erfarenhet av dikesplogens användbarhet ville sällskapet
att Rosvall själv skulle utföra dikningar på enskilda gårdar (A I 23 s. 123 –
ÅU § 1/20.10.1828, B I 14 s. 38 och 72, D XVII s. 37, 54 och 58). Tvistigheter om
hans reseräkningar gav anledning att rekapitulera vad som hänt (A I 26 – ÅU §
3/30.4 och § 1/15.6.1831 -bil.).
Några år efter Böckers avgång återkom Rosvall med nya förslag. Sällskapet
visade sig inte intresserat (A I 30 – ÅU § 3/27.2 och P § 3/11.4.1835) och Rosvall
bad att återfå de intyg han tidigare hade tillställt sällskapet (D XXIII 16 s. 237 och
B I 17 s. 120). Något intyg fick han inte då, lika litet som år 1839 då han efter
personliga olyckor än en gång vände sig till sällskapet (D II 5 s. 57). Då fick hela
102