Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

I 94 s. 3 – P §§ 1 och 4/27.2.1899). Tjänsten annonserades ledig (Kopieboken s.
891) och besattes per 1.6.1899 med maskinmästaren Otto Ulrik Holmström, född
redan 1849 (A I 94 s. 60 – St § 15/29.4.1899 och D XXIV 47). Av ekonomiska
skäl uppsades han per 1.6.1904 och fick då ett gott betyg (A I 99 s. 179 – St §
9/28.7.1904).
Ett par år senare anhöll Holmström om att återfå tjänsten, men sällskapet
förklarade att det saknade medel för ändamålet (A I 101 s. 66 – St § 6/3.2.1906).
Inom kort utlovade emellertid Lst. ökade anslag och förutsatte att sällskapet
anställde bl.a. en maskinmontör (D I 11 s. 42). Sällskapet skyndade sig att göra en
motsvarande framställning (A I 102 s. 180 – St § 3/14.12.1907, B I 35 s. 645) och
Lst. lät veta (D I 11 s. 52) att det förhöjda anslaget för jordbrukets främjande
förutsatte att sällskapet meddelade råd också angående vården av jordbruksmaskiner
och redskap samt i sådant avseende hos sig anställde en maskininstruktör.
Från början av år 1909 knöts Holmström igen vid sällskapet (A I 103 s.
216 och 222 – St § 17/15.12 och § 29/29.12.1909). Han blev emellertid föga
anlitad och uppsades åter i slutet av år 1910 (Kopieboken s. 824, Årsberättelse
1911 s. 82).
I sällskapets tryckta årsböcker ingår Holmströms verksamhetsberättelser endast
i form av tabeller upptagande tiden och platsen för samt arten av hans
förrättningar. Han anlitades främst av större gårdar och då för konkreta uppgifter
sådana som att uppmontera tröskverk och hästvandringar, installera och reparera
ångmaskiner och lokomobiler, vattenpumpar och vattenledningar. Han tycks ha
verkat som montör snarare än som instruktör. En efterföljare fick han först efter
det andra världskriget när jordbrukarna stod rådvilla inför den då framstormande
mekaniseringen.
Sällskapets byggnadsinstruktör
Hösten 1905 gjorde Finska Byggmästarförbundet en framställning om att sällskapet
måtte anställa en byggmästare med uppgift att biträda allmogen med
ritningar och förslag till byggnader och byggnadsinredningar m.m. (A I 100 s. 220
– St § 13/24.11.1905). Förslaget ansågs beaktansvärt och i början av år 1906
anhöll sällskapet i en utförligt motiverad skrivelse om anslag för att avlöna en
byggnadsinstruktör (B I 35 s. 492). Ansökan avslogs (D I 11 s. 17). En förnyad
framställning gav följande vår samma resultat (D I 11 s. 29), men redan på hösten
ställde Lst. ökade anslag i utsikt och inbegärde förslag till deras användning med
beaktande av att bl.a. en byggmästare borde anställas (D I 11 s. 42). Sällskapet
anhöll om medel för en byggmästares lön och resekostnader (A I 102 s. 180 – St §
3/14.12.1907, B I 35 s. 645) och Lst. lät veta att det förhöjda anslaget förutsatte att
sällskapet meddelade råd också om uppförande av ändamålsenliga bostäder och
ekonomiebyggnader (D I 11 s. 52). I slutet av år 1908 lediganslogs befattningen
som byggnadsinstruktör (Kopieboken s. 935) och per 15.4.1909 utsågs bland 19
sökande byggmästare Bruno Gunell från Vasa (A I 104 s. 58 och 82 – St § 2/5.2
och § 5/24.2.1909). Bland hans meriter fanns praktik i Amerika (D XXIV 63).
Gunell kvarstod i tjänst ännu vid periodens utgång år 1917.
I sin första verksamhetsberättelse berörde Gunell de svårigheter som mötte den
som skulle förmå allmogen att anlita rådgivare på ett fackområde där ingen
rådgivning funnits. Skriftliga rekvisitioner var det inte värt att vänta på, utan det
gällde för fackmannen att först på ort och ställe få personlig kontakt.
242
242