Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

styrelsen, i det följande förkortat Lst., vidtagit med sin verksamhet 1.9.1892 (A I
87 s. 148 – St § 4/6.10.1892 -bil.).
Till Lst:s uppgifter hörde ”att ställa sig i förbindelse med landets hushållning-
och lantbrukssällskap för att i samverkan med dem befordra lanthushållningens
intressen”. Då ju Lst. bestämde över sällskapens statsanslag blev det i praktiken
inte ett med sällskapen jämställt och samverkande, utan ett överordnat och
dirigerande organ.
För att stärka Lst. som sakkunnigorgan i frågor där regeringen äskade dess
utlåtande stadgades om ”den förstärkta lantbruksstyrelsen”. Till den hörde utom
Lst:s ledande tjänstemän tre för 3 år av sällskapen valda konsultativa ledamöter,
av vilka en valdes gemensamt av Hushållningssällskapets medlemmar i Åbo och
Björneborgs län och av Nylands och Tavastehus läns lantbrukssällskap. Första
gången utsågs godsägaren E. Duncker från Artsjö (D I 8 s. 37 och 39, A I 87 s.
110, 121 och 14 – St § 4/17.6, § 2/4.8 och P 16.9.1892). Han efterföljdes först av
friherre V.M. von Born och sedan av friherre Otto Wrede, båda från Nyland.
Hösten 1904 utsågs friherre Axel Cedercreutz från Kjulo.
3.3.2 Hushållningssällskapets verksamhetsområde och inre
arbetsfördelning
Under den här behandlade perioden förlorade Hushållningssällskapet sin
dominerande ställning bland lantbrukssällskapen och dess ännu i början av
tidsavsnittet i många avseenden landsomfattande verksamhet blev småningom
regional och vad uppgifternas art beträffar starkt beskuren tills dess statsunderstödda
verksamhet med ingången av år 1906 begränsades till att omfatta den
svensktalande skärgården i sydväst. Händelsernas gång relateras i de närmast
följande kapitlen. Endast långsamt anpassades sällskapets organisation och stadgar
till förändringarna.
Under Arnells sekreterartid hade arbetet inom sällskapet varit starkt centraliserat.
Detta hade medverkat till att möjliggöra de länge dolda oegentligheter i
skötseln av sällskapets ekonomi, vilka ledde till hans avsked 1854. Vidare hade
centraliseringen lett till att många medlemmar känt sig fjärmade från en aktiv
insats. Detta påpekades i den tryckta revisionsberättelse som vid plenum
1.11.1854 framlades av dem som utsetts att bringa klarhet i balansen och gav
anledning till en översyn av de 1841 antagna stadgarna (A I 49 – P § 3/1.11.1854 -
bil.). Genom att ändra stadgarna ville man förebygga missbruk och ”tillvägabringa
ett livligare intresse för sällskapets verksamhet och en större gemensamhet mellan
dess vitt kring landet bosatta ledamöter”.
Förslaget att ändra stadgarna väckte en offentlig diskussion, inledd av J.V.
Snellman i hans Litteraturband. Cygnaeus (s. 416) har skildrat stadgeändringens
förlopp. Protokollen ger detaljer (A I 50 – P § 3/1.11.1855). När de nya stadgarna
redan var utarbetade föreslog 21 medlemmar från Helsingfors med omnejd
vittgående ändringar syftande till att bereda på avlägsna orter bosatta medlemmar
ökade möjligheter att påverka sällskapets beslut och verksamhet.
De nya stadgarna av år 1855 kvarhöll emellertid beslutanderätten i Åbo och
främst hos sällskapets ledande organ, fortfarande kallat Utskottet. I § 24 erbjöds
likväl en möjlighet att i Åbo eller på andra orter bilda särskilda kommissioner av 3
eller flera medlemmar i sällskapet för att handha bestämda uppgifter. Denna
möjlighet blev inte utnyttjad annat än i Åbo, där sällskapet år 1856 på förslag av
193