Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

utsträckning som han väntat sig och samarbetet med sällskapet tycks inte ha varit
friktionsfritt (A I 47 s. 72 – U § 2/30.3.1852 och B I 22 – 30.3.1852). Protokollen
för år 1850 saknas. Han avgick om ett par år (Redogörelse 1848– s. 5).
När försöket med Cajander inte slog väl ut tycks enskilda medlemmar i
sällskapet gemensamt ha försökt ”försäkra sig om råd och biträde vid odlingar,
ängsvattning och andra större lantmannaarbeten” och i detta syfte ha tagit kontakt
med agronom I.W. Howing i Sverige. Hösten 1851 meddelade denne sällskapet att
många av dess medlemmar i södra Finland ingått förbindelse med honom för att få
goda råd och upplysningar (D XXIII 17 s. 471). Nu bad han sällskapet försöka
skaffa honom tillstånd att fritt få röra sig i landet och sällskapet vände sig till
generalguvernören (A I 46 s. 80 – U § 1/18.11.1851 och B I 22 – 21.11.1851).
Howing flyttade till Finland och blev snart sekreterare i Viborgs läns lantbrukssällskap,
men dog redan 1852 (Cygnaeus s. 393, Redogörelse 1850– s. 6,
Handlingar 4.1 s. 10).
Måhända verkade lärare på Mustiala i någon mån också som rådgivare. År
1855 bad elementarläraren Robert von Fieandt att lärarna måtte få två månaders
årlig semester för att såsom resande agronomer biträda landets jordbrukare (A I 50
– FU § 1/5.7.1855). Han fick beskedet att det stod honom fritt att under sin
semester syssla med rådgivning.
Önskemålen om en agronom på stat kvarstod och när sällskapet anmodades
utlåta sig om guvernörernas berättelser för perioden 1848–1850 fick det än en
gång tillfälle att framlägga sitt önskemål (AI 48 – U § 3/27.4.1853 och B I 22 –
1.6.1853). Även nu knöts det till behovet av sakkunskap vid torrläggningsföretag.
Initiativet ledde inte till resultat under den nu behandlade tiden.
2.5.6 Expositioner och demonstrationer
Expositioner som medel för rådgivningen – som ett sätt att hjälpa den hjälpbehövande
att välja en bättre möjlighet – tydde sig sällskapet första gången till då
det efter missväxterna under dess första år beslöt att kringsprida prov på de
lavarter som det självt ansåg vara bättre än bark som nödföda (A I 1 s. 26 – P §
6/1.2.1798, A I 3 s. 151 – P § 5/15.7.1801, B I 1 s. 95, Dagboken 1801 s. 118). I
detta fall rörde det sig om expositioner av enklaste slag och om ett val mellan ont
och värre. Expositionen förenades med demonstration då sällskapet hösten 1801
(se 2.5.5.1) sände ut studenter för att lära allmogen känna igen och utnyttja växter
som kunde tjäna som nödföda.
När sällskapet först tog upp frågan hur det skulle förverkliga sin föresats att
förse landet med tjänligare åkerbruksredskap erinrade det sig att Åbo Akademi
redan ägde en samling redskap och modeller och att på landskansliet förvarades av
Patriotiska Sällskapet översända modeller. Dessa samlingar fick som lån bli
början till sällskapets modellkammare (A I 1 s. 39, 63 och 84 – P § 8/2.4, 2/1.8, §
4/1.11.1798, Dagboken 1800 s. 43), som snart under ledning av ett särskilt
redskapsutskott förkovrades genom gåvor från olika håll. Modeller införskrevs
också från den svenska Lantbruksakademins verkstad (Redogörelse 1814– s. 12).
Inventarieförteckningar från de första åren berättar om sällskapets samling och om
hur den hopbragts (E VI 1 s. 22, 30, 36, 41, 45 och 48).
Det som fanns i modellkammaren sågs knappast av allmogen. Somliga redskap
sändes emellertid ut till församlingarna. När sällskapet fick utsträcka sin verk-
178