Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

Som nybliven landshövding i Kuopio bad Wibelius sällskapet ombestyra att
han fick två hjonelag från Nådendal för att lära ut konsten att sticka strumpor. Två
systrar förmåddes att resa, men försöket utföll inte väl (D IV 5 s. 132, A I 8 s. 13 –
P § 5/2.12.1805 och D VIII 13 s. 335, A I 11 s. 30 – P § 7/1.7.1811).
När de i kap. 2.5.3.3 nämnda hushållen från Ångermanland hade placerats på
Bennvik ansågs frågan löst. De stannade där också efter det att linodlingsinstitutet
hade nedlagts, men de lyckades inte tillvinna sig allmogens förtroende (Redogörelse
1834– s. 9). Sällskapet antog att det kunde bero på att de var utlänningar
och tog därför fasta på ett förslag om att engagera en torpare från Pargas, som efter
ett par årtiondens vistelse i Ångermanland hade flyttat hem med sin familj (A I 29
– SU § 10/28.4.1834 och D XXIII 15 s. 137–139). Ett par år senare antecknades
att hans undervisning icke medfört den ringaste nytta (AI 31 – SU § 6/29.3.1836).
Också sällskapets befattning med vaccinationen gav erfarenheter värda att
beakta vid lantbruksrådgivningen. I båda fallen gällde det ju inte minst att övervinna
fördomar. Knappt hade Böcker blivit sällskapets sekreterare innan han inom
vaccinationsutskottet framkastade tanken att som vaccinatörer engagera allmogemän
”såvida man utav dem kunde vänta mindre granntyckthet att igenom avslag
avskräckas ifrån flere försök att beveka föräldrarna, ävensom att de ej skulle sky
den mödan att resa från ena gården till den andra, varutom de, såsom varande av
samma stånd med allmogen både för sin bekantskap med dess fördomar och
föreställningar, samt det förtroende de framför en ståndsperson skulle äga, lättare
kunde häva de betänkligheter det råa sinnet finner vid denna oskyldiga
förrättning” (A II 1 s. 23 – VU § 13/17.12.1813). – Böckers förslag följdes med
framgång.
2.5.5.2 Utbildade instruktörer
Redan Wibelius förslag av år 1799 (se 2.4.3.1) om hur lantbruksrådgivningen
skulle inordnas i landsbygdens samhällsliv förutsatte fast anställda, för uppgiften
skolade och inom var sitt distrikt resande rådgivare. För att fylla de kompetenskrav
han ställde skulle de på sällskapets försorg och bekostnad utbildas av sällskapets
sekreterare eller av Åbo Akademis professorer (Dagboken 1800 s. 82).
En mansålder senare föreslogs i en anonym prisskrift att sällskapet skulle
grunda ett institut för att utbilda folklärare i lanthushållning (D VI 3 s. 168). Dessa
lärare skulle utsändas till varje socken för att bistå jordbrukarna med råd och dåd
samt om så önskades undervisa deras barn. Förslaget tilldrog sig inte uppmärksamhet
(A I 27 – BU § 5/24.5.1832).
Nära till hands låg tanken att låta de Ahlmanska sockenskolorna verka som
centra för till vuxna jordbrukare riktad rådgivning. Det föreslog Tengström i en
prisskrift om hur skolorna borde inrättas. Skriften utgavs i tryck. Av lärarna borde
krävas att de skaffat sig minst ett års utbildning vid Åbo Akademi bl.a. i ekonomi
inklusive trädgårds- och biskötsel samt veterinärlära (s. 21). Under sina ferier
borde de kringresa i byalagen och meddela sina socknebor varjehanda nyttiga råd
och underrättelser (s. 26). – Så blev det dock inte.
Några år efter det att institutet på Mustiala hade trätt i funktion föreslog Carl
Procopé att där utbildade elever skulle sändas ut för att i större byar i Viborgs län
gå till handa med anvisningar om jordbrukets bedrivande (A I 39 – U §
5/24.10.1844). Ett liknande förslag gjorde guvernören i Åbo i sin berättelse över
174