Riksdagens och regeringens styrning av försvaret - Statskontoret

Framför allt två problem framhölls:
• att styrningen tillämpats alltför ”lite flexibelt i förhållande till
de stora skillnader i karaktär och förutsättningar som kännetecknar
statsförvaltningen”
• och att den information som myndigheterna ålades att lämna
till regeringen kom ”dåligt till användning, därför att den är
detaljerad, omfattande och svåröverskådlig och av begränsad
relevans för det politiska beslutsfattandet.”
I en förvaltningspolitisk proposition (1997/98:136, s. 42 ff.)
underströk regeringen att resultatstyrningen skulle ligga fast och
utvecklas. De punkter som regeringen pekade ut var
• att utveckla strategier för riksdagens och regeringens behov
av resultatinformation.
• att stärka regeringskansliets förmåga att analysera verksamheten
utifrån ett övergripande perspektiv, bl.a. genom att
lägga ut utvärderingar på andra än de direkt berörda myndigheterna.
• att utveckla dialogerna mellan såväl regeringskansliets departement
och riksdagens utskott som mellan departementsledningar
och myndighetschefer.
• att föreslår riksdagen mål på utgiftsområdesnivå i stället för
på myndighetsnivå (se ovan).
• att verksamhetsanpassa och förenkla resultatstyrningen av
myndigheterna.
Regeringen uttalade som sin förhoppning att resultatet av en utveckling
i dessa banor skulle bli ”att den tendens som funnits att
myndigheter åläggs för många och detaljerade mål motverkas.”
(s. 45)
Hur långt ska målen preciseras?
Någon principiell diskussion har inte förts, än mindre har något
beslut fattats om hur målen bör utformas på respektive nivå.
Riktlinjer, gemensamma för alla mål i resultatstyrningen, har formulerats,
men någon distinktion mellan mål på olika nivåer har
21