Riksdagens och regeringens styrning av försvaret - Statskontoret

som uttryck för att riksdagen inte litar på att regeringen förstått
riksdagens mål till fullo eller inte gjort dessa till sina egna eller
ett kvitto på att insatsorganisationen stämmer överens med inriktningsmålen.
Denna form av resultatstyrning är svår men inte omöjlig. Riksdagen
måste själv kunna bedöma huruvida en föreslagen insatsorganisation
har förutsättningar att nå målen och om det är det
mest ändamålsenliga sättet att nå målen. Det är detta som har
kommit att kallas ”spårbarhetsproblemet” 8 .
Det kräver att riksdagens ledamöter kan bilda sig en uppfattning
om
- vilka situationer som kan komma att inträffa (scenarios)
- vilka förmågor som är önskvärda i dessa situationer
- vad som krävs i form av förband, för att insatsorganisationen
ska ha dessa förmågor
- olika alternativa utformningar av insatsorganisationen och
vad dessa kostar.
Riksdagen kan inte på egen hand skaffa sig dessa uppfattningar
utan måste bygga på underlag som regeringen och försvarsexperter
tagit fram. Riksdagen måste kunna lita på dessa underlag
alternativt skaffa sig bedömningar från annat håll. Därtill
kommer att uppfattningen om vilken förmåga som är önskvärd i
en viss situation måste bygga på värderingar, som är personliga
eller politiska. Vad det får kosta i liv och pengar att uppnå en viss
förmåga är en renodlad värderingsfråga, som ingen försvarsexpert
kan svara på. Men det är inte någon oöverstiglig uppgift
att förstå militärstrategiska resonemang och göra en egen bedömning.
Försvarsutskottet borde kunna göra detta. Men det kräver att
ledamöterna får vara med ett par år och att arbetet ägnas tillräckligt
med tid och stöds av ett starkt kansli. Det kräver att utskottets
ledamöter deltar i krigsspel eller liknande. I nuläget ges inte ut­
8 Prop. 2001/02:10, s. 221.
39