Riksdagens och regeringens styrning av försvaret - Statskontoret

Regering och Försvarsmakt
Regering och Försvarsmakt måste erkänna varandras kompetenser.
Regeringens två uppgifter i denna rollfördelning är
- att leda perspektiv- och militärstrategisk planering.
- att kontrollera förverkligandet av insatsorganisationen.
Försvarsmaktens uppgifter är också två, nämligen
- att utföra perspektivplaneringen och den militärstrategiska
planeringen.
- att producera den beställda insatsorganisationen.
Det är förvånande att Försvarsmakten accepterar den långtgående
detaljstyrningen. Det kan ha sin förklaring i att Försvarsmakten
internt styrs centralplanerat i en omfattning som saknar motsvarighet
i någon annan myndighet. Det gör kanske att man inte ser
något konstigt i regeringens detaljstyrning av verksamheten. Det
är uppenbart att vinsterna med resultatstyrningen inte realiseras i
denna miljö. En poäng med att erkänna Försvarsmaktens roll att
på egen hand genomföra produktionen är att stimulera Försvarsmakten
att tillämpa resultatstyrning internt. Detaljstyrningen –
särskilt om den sker i informella kontakter – rymmer också stora
risker för tjänstemannastyre, som är det omöjligt för statsråd,
regering och riksdag att kontrollera. En annan poäng med att tona
ned detaljstyrning och informell dialog och uppgradera den formella
styrningen är att stärka den politiska styrningen.
Motiverar den mycket omfattande ominriktningen av försvaret
den omfattande detaljstyrningen? Ominriktningen gör att osäkerheten
blir mycket större och ställer större krav på samspel mellan
regering och försvarsmakt i den planeringsprocess, som ska leda
fram till mål och insatsorganisation. Också i genomförandet ökar
osäkerheten. Vilka konsekvenser beträffande beväpning, utbildning,
organisation, logistik m.m. en insatsorganisation, som ska
leva upp till nya krav, får blir än svårare att förutse. Inte minst
gäller detta kostnader. Det gör detaljstyrning från regeringens
91