Patientdata färg - Teldok

Vården, informationen och patienterna – ett samtal
under 90-talet, både i Sverige och många andra länder. Men det var före det
verkliga genombrottet för internet.
Bland argumenten mot kortlösningen finns att kortet i praktiken är svårt att
uppdatera och därför skulle vårdgivarna vara osäkra på att uppgifterna var aktuella
och därmed tillförlitliga. Alla vi som har fått skämmas för att vi inte har det vanliga
”dumma” stansade patientkortet med oss på vårdcentralen eller akuten, kan också
föreställa oss problem med att även smartare kort kommer på villovägar.
Men det säger något att denna lösning fortfarande diskuteras av vårdens storkonsumenter,
det vill säga de äldre. Det är ett vittnesbörd så gott som något om
att det är ett betydande problem idag att patientinformationen inte följer patienten
i vårdkedjan. Många skulle alltså vilja bära informationen med sig – då är underskottet
ett stort problem.
Det finns berättelser om patienter i USA som konsekvent begär ut alla sina
journaler och när de besöker en läkare bär de med sig informationen – i papperstravar
under armen. Med alltmer insiktsfulla och krävande patienter kan sådana
pappersbärande patienter dyka upp också i den svenska vården. De flesta vårdgivare
skulle säkert värja sig: Hur ska de säkert kunna veta att all relevant information
finns med? Och samtidigt riskerar de att drunkna i ett informationsöverskott som
kan vara minst lika besvärande som ett underskott. En och annan pappersbärande
patient kanske man till nöds kan klara. Men om det blir många högar att ta sig
igenom?
Två framtidsbilder
En absurd bild av framtiden? Kanske det, men den är möjlig och tänkbar – om inte
lagstiftare och vårdgivare och IT-leverantörer kommer loss och gör någonting.
Jag och en kollega skrev en reportagebok för Teldok om journaldatorisering
för sju år sen. Förvånansvärt mycket av det som då kom fram om problemen och
möjligheter kring IT och vårdens informationsströmmar, har återkommit även
i intervjuerna i denna skrift. Som medborgare och patient kan jag inte låta bli
att känna mig lite förskräckt över att det går så långsamt, att så mycket står och
stampar.
I slutarbetet med den här boken stötte jag på en helt annan framtidsbild, som
existerar idag – i England. En som varit på studiebesök berättar för mig om ett
sjukhus som ligger mycket långt framme när det gäller att använda IT för att förbättra
vården. Där har de skippat papperet för gott – inga utskrifter (och därmed
mindre läckagerisk). Vid varje sjukhussäng finns en liten skärm, som patienterna
kan använda för att titta på TV och faktiskt ringa med, men också använda som
terminal.
När läkarna går rond, står de inte längre vid fotändan med papper i handen
och läser vårdinformationen och tittar ner på patienten. Istället sätter sig doktorn
bredvid patienten och tillsammans tittar de på uppgifterna, som finns på skärmen
och ingen annanstans.
För mig är detta en fantasieggande och uppmuntrande bild av hur tekniken rent
fysiskt och påtagligt kan bidra till att förverkliga de vackra orden om ”patienten
101