Patientdata färg - Teldok

”En patient – en journal” – men hur?
Kapitel 5
”En patient – en journal” – men hur?
Tanken att skapa system för vårdinformation som följer patienten har faktiskt
funnits i 40 år. En hel del projekt har genomförts de senaste tio åren, men ganska
få är i drift. Nu går många aktörer samman för åstadkomma informationslyft
i vårdkedjan. Det handlar om vårdportaler och patientöversikter för
vårdgivare. Och genom att ge patienter egen tillgång till sin vårdinformation
över nätet, kan dessa själva föra med sig sin information i vårdkedjan.
Den första satsningen på en datoriserad journal gjordes så tidigt som 1961, på
Serafimerlasarettet i Stockholm och man formulerade målet för vad man ville
åstadkomma så här framsynt: ”Ett datamaskinellt system för patientvård ska byggas
runt patienten och dess väg genom sjukhuset oberoende av klinisk specialitet och oberoende
av öppen eller sluten vård.” Men under 1960- och 70-talen blev det bara mycket
begränsade försök kring denna den första generationens patientjournaler.
I början av 1980-talet fick många i vården hopp om att datatekniken skulle ge
ett informationslyft. Det var Sjukvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut
(Spri) och Styrelsens för teknisk utveckling (STU) som då startade en satsning
på ett datorstött informationssystem inom hälso- och sjukvården (Dasis). Många
trodde och hoppades att de flesta vårdenheter skulle ha datorjournal innan 80-talet
var slut, men så blev det inte. Dasis ledde aldrig fram till ett journalsystem. Men
utredningsarbetet gav underlag för kravspecifikationer till mer konkreta projekt
som inleddes – med den andra generationens datajournaler.
I mitten av 80-talet importerades ett amerikanskt system till Sverige som efter
att ha översatts och bearbetats för svenska förhållanden fick namnet Swedestar.
Detta blev det första större systemet som spreds inom primärvården, och det har
sedan dess kommit i flera generationer.
Men det blev alltså inte sjukhusen som på allvar började med journaler, utan
vårdcentralerna. Där var det lättare att bygga enhetliga journalsystem, eftersom
man inte är uppdelad på en massa specialiteter och eftersom informationsmängden
per patient är mindre. Efterhand kom ganska många system, allt från hemmabyggen
av teknikentusiastiska läkare till satsningar från programvaruföretag. Från
användarna kom kritik bland annat mot att det var krångligt att lämna och hämta
uppgifter, men när systemen väl var införda uppstod aldrig någon rörelse för att
gå tillbaka till pappersjournaler.
En viktig sak som ökade intresset och aktiviteterna var patientjournallagen som
kom 1986. Den tydliggjorde skyldigheten att föra journal för vårdgivarna, och då
inte bara läkarna, utan också andra yrkesgrupper som sjuksköterskor, arbetsterapeuter
och sjukgymnaster. Eftersom dessa grupper nu fick ett rättsligt dokument,
ökade intresset för att få fram verktyg för att hantera journalerna på enklare sätt.
51