Sjukhusens ersättningssystem 2005 - Västra Götalandsregionen

Hur utforma ett system som tar tillvara ledig produktionskapacitet?
I det nuvarande systemet finns det flera typer av tak, dels ett allmänt tak enligt 50/50-modellen
och dels separata tak för varje tillgänglighetsområde ( d v s de åtta områden som ersätts
med full prestationsersättning). Alla tak är sjukhusbundna.
Tilläggsbeställningar kan temporärt ”tillåta” produktion utöver det allmänna taket men
förutsätter att sjukhuset har kapacitet att utföra beställningen. Det finns i dagens system ingen
ersättningsmekanism som premierar sjukhuset om det producerar mer än den avtalade
volymen inom ett område med ledig produktionskapacitet. Man kan befara att det nuvarande
systemet innebär att respektive sjukhus inte tar tillvara sina tillgängliga produktionsresurser
på ett maximalt sätt. Det finns behov av ett något mindre reglerat system än dagens som gör
att sjukhusens eventuella överskottskapacitet skulle kunna användas mer flexibelt än idag.
Införandet av den nationella vårdgarantin som omfattar alla behandlingar medför också
sannolikt behov att ett mer anpassningsbart system. Med ersättning enligt bruten kurva för en
begränsad del av den planerade vården kan sjukhusen få denna möjlighet.
Det nuvarande systemet skulle alltså ersättas av ett system med ett tak som gäller för all planerad
vård med de begränsningar som diskuterats ovan. Sjukhuset skulle tillåtas att producera
mer än 100 % av den avtalade volymen under förutsättning att det absoluta tak som skall
finnas även inom detta system inte överskrids. Ett sådant system hindrar inte att hälso- och
sjukvårdsnämnderna och sjukhusen även fortsättningsvis träffar avtal om extraproduktion för
utvalda tillgänglighetsområden (de åtta områden som ersätts med full prestationsersättning).
Skall systemet vara regiongemensamt, lokalt eller bådadera?
Vi har ovan konstaterat att det finns behov av ett något mindre reglerat system som gör att
sjukhusens eventuella kapacitetsöverskott skulle kunna användas mer flexibelt än idag. Införandet
av den nationella vårdgarantin som omfattar alla behandlingar medför sannolikt också
ett behov att ett mer anpassningsbart system. Detta talar för att ersättning med bruten kurva
för utvalda delar av den planerade vården bör konstrueras på ett likartat sätt i hela regionen.
Det hindrar inte att det skall finnas möjlighet att i lokala avtal överenskomma om utvidgningar
av denna ersättningstyp, se ovan under avsnittet Regionala och lokala perspektiv på
ersättningssystemet.
Den regiongemensamma resursfördelningsmodellen innebär att medel för sjukvård fördelas
till hälso- och sjukvårdsnämnderna. Regionstyrelsen beslutar på förslag från HSU om
regiongemensamma delar av ersättningssystemet. Efter ett politiskt beslut om hur ersättning
med bruten kurva skall se ut skall hälso- och sjukvårdsnämnderna avsätta de medel som
fordras för att ersätta sjukhusen för deras eventuella produktion upp till det absoluta
volymtaket. Ett beslut om ersättning med bruten kurva bör även innehålla regler om vilken
nivå och vilken instans som har rätt att besluta om användning av ej ianspråktagna medel.
Vilket samband finns mellan riskdelningen och prestationsersättningens utformning?
Inom den inomregionala vården finns flera olika hjälpmedel för att fördela de finansiella
riskerna mellan beställare och utförare. Det gäller framförallt uppdelningen av ersättningen i
en fast och en prestationsrelaterad del, den prospektiva ersättningsmodellen med
genomsnittspriser och ytterfallshanteringen.
50/50-modellen ger sjukhusen en garanterad intäkt som inte är knuten till prestation. Den
prospektiva ersättningsmodellen med genomsnittspriser innebär att beställarna i vissa fall
ersätter sjukhusen utöver sjukhusens faktiska kostnader. I vissa andra fall erhåller sjukhusen
en lägre ersättning än de faktiska kostnaderna. Ytterfallsersättningen ger sjukhusen ersättning
för patienter med extremt höga kostnader.
64