HATETS SPRÅK - Civil Rights Defenders

som sådan undanhåller information som enligt en där anställd bör komma till
allmänhetens kännedom. Den anställde kan då vara belagd med tystnadsplikt, men
kan ändå meddela dessa uppgifter utan att riskera sanktioner. Som synes uppstår
här ett gränsdragningsproblem; en konfl ikt mellan å ena sidan myndighetens
uppfattning om vad som skall offentliggöras och å andra sidan den enskildes
uppfattning. Meddelarfriheten fungerar då som den säkerhetsventil som omtalades i
det ovan citerade betänkandet.
Ytterligare ett problem som kan uppstå är när meddelarfriheten åberopas för
kränkande uttalanden som en ämbetsperson fällt i tjänsten. I JK:s beslutspraxis
fi nns exempel på ett sådant uttalande. Beslutet avsåg en artikel i Göteborgsposten
där en åklagare uttalade sig om ett fall och om invandrarungdomars benägenhet att
ljuga i polisförhör: 121
”Det nu sagda innebär alltså att [N.N.] i tryckfrihetsrättsligt hänseende inte själv
är ansvarig för de uppgifter som lämnats och som återgetts genom publiceringen i
tidningen. Ansvaret åvilar istället den ansvarige utgivaren.
---
Som nämnts inledningsvis följer av 1 kap. 1 § tredje stycket TF att varje åtgärd som
medför negativa konsekvenser för en offentligt anställd person och som grundar sig på
medverkan i en tryckt skrift i princip är otillåten. Även framförande av kritik mot en
tjänsteman för det sätt han utnyttjar sin rätt att meddela uppgifter till massmedia är
således otillåtet. Den nämnda grundlagsbestämmelsen förbjuder alltså såväl mig som
andra myndigheter att vidta några åtgärder mot [N.N.] med anledning av att han
gjort bruk av sin meddelarfrihet.”
Frågan är hur långt meddelarfriheten sträcker sig för en ämbetsman i dennes
yrkesutövning. Meddelarfriheten tillkommer ju endast enskilda personer, inte
ämbeten eller myndigheter som sådana. Det skulle kunna få oanade konsekvenser
om en myndighetsperson straffritt kan bryta sekretessregler genom att berätta
saker, som han inte ens får yppa för sina kollegor, för en journalist som publicerar
materialet. Den grundläggande principen för gränsdragningen bör vara att
meddelarfrihet inte kan åberopas för uttalanden ”å tjänstens vägnar” – inklusive
uttalanden som måste uppfattas som gjorda i tjänsten. 122 En tjänsteman på en
myndighet kan alltså inte åberopa meddelarfriheten för uttalanden som denne gjort
i tjänsten – följaktligen inte heller undgå straffansvar för dessa uttalanden. Om
tjänstemannen vill åberopa meddelarfriheten är det dennes skyldighet att framställa
sitt budskap på ett sådant sätt att det inte kan uppfattas som att han företräder
myndigheten. 123
JK:s beslut ovan avsåg en åklagare som uttalade sig på ett mindre lämpligt sätt
angående ett aktuellt ärende. JK ansåg dock att denne skyddades av reglerna
om meddelarfrihet och meddelarskydd. Enligt SHK:s uppfattning kan denna
motivering ifrågasättas. Meddelarskyddet torde, som framgått ovan, inte skydda
en ämbetsmans uttalanden som skett i tjänsten. Särskilt inte åklagare, som i sitt
121 Se ovan 5.3, referat nr 43, dnr 1046-99-30.
122 Axberger (1987), s 45.
123 Axberger (1987), s 41.
99