I framtidens skugga - SOM-institutet - Göteborgs universitet

Sexuell orientering
Svenska journalister och politiker använder ofta begreppet ”hbt” (homo/bi/trans),
vilket innefattar såväl individer med icke-heterosexuell orientering som individer
vars könsidentitet inte följer normen. hbt-gruppen beskrivs ofta som en homogen
grupp medan den i själva verket är heterogen, t.ex. består den både av individer med
relativt fast könsidentitet och av individer med en mer flytande sådan. Livsvillkoren
för transpersoner som överskrider könsgränser är först och främst beroende av en
från normen avvikande könsidentitet, och inom gruppen finns individer med olika
sexuell orientering. Inom gruppen homosexuella skiljer sig livsvillkoren för lesbiska
och bögar åt, den gemensamma icke-heterosexuella orienteringen till trots, vilket
hänger ihop med deras olika positioner som kvinnor respektive män.
Dessa olika livsvillkor är också skälet till att svenska forskare och aktivister hellre
använder förkortningen ”hbtq” där ”q” står för ”queer” (en identitet som uttrycker
kritik mot heteronormer men också mot att totalt inordnas i hbt-gruppen). I anglosaxiskt
språkbruk används dock förkortningen ”lgbtq” där ”l” betecknar ”lesbian”
och ”g” betecknar ”gay” och alltså markerar lesbiska kvinnor och homosexuella män
som två skilda grupper.
Känsligt att fråga om sexualitet?
Bland forskare som konstruerar enkätfrågor har det länge funnits en uppfattning om
att man riskerar att minska svarsfrekvensen – det vill säga får fler så kallade svarsvägrare
– om man inkluderar frågor som kan upplevas som känsliga eller privata.
En sådan är frågan om den sexuella orienteringen. Man kan också uttrycka det så
som att det dolda förgivettagandet om heterosexuell orientering och samlevnadsform
plötsligt blir synligt för dem som svarar på en enkät som ställer sådana frågor.
Eftersom heterosexuella personer utgör en stor majoritet i samhället, och som en
direkt följd av heteronormativiteten, är många heterosexuella helt enkelt inte vana
att tänka på sig själva i termer av någon med en viss sexuell orientering. Därför är
det inte orimligt att anta att svarsfrekvensen kan påverkas negativt i ett samhälle som
det svenska, om man börjar ställa frågor om sexuell orientering, åtminstone initialt.
Men även om forskare som använder enkätundersökningar idag kämpar med en
sjunkande svarsfrekvens i allmänhet är just detta argument, enligt vår uppfattning,
inte något bra skäl för att avstå från att ställa frågor om sexuell orientering. Dessutom
finns det studier som antyder att frågor om sexuell orientering inte påverkar
svarsfrekvensen generellt (case et al. 2006), och det tycks som om villigheten att
svara på frågor rörande sexualitet har ökat med åren (Gates 2007).
Dock finns det rimliga skäl att anta att en del homosexuella och bisexuella, trots
möjligheten till erkännande som diskuterats ovan, avstår från att svara på frågor
om sin sexuella orientering. Dels kan man dra sig för att svara för att man trots allt
är rädd för bristande anonymitet och därmed för eventuella negativa konsekvenser
som trakasserier och liknande. Denna rädsla grundar sig i en medvetenhet om de
559