Ladda ner som PDF - Brottsförebyggande rådet

kunna göra större insatser för att minska glappet.
Men det är inte bara rättsväsendet och särskilda
kulturvårdande institutioner som har betydelse för
skyddet av kulturarvet. Minst lika viktiga är de som
så att säga ”bara” brukar kulturarvet, kanske utan
att alltid tänka särskilt mycket på det – alla vi som
lever och verkar i vårt samhälle.
Bokens syfte
Förhoppningen med denna bok är att fler ska få upp
ögonen för kulturarvsbrotten. Det gäller såväl lagstiftare,
rättsväsendet, kulturmiljövården, de olika
institutioner som hanterar kulturarvet, som de människor
som på olika sätt brukar det.
Boken bygger på de studier om kulturarvsbrott
som sedan år 2004 genomförts av enheten för forskning
om ekonomisk och organiserad brottslighet vid
Brottsförebyggande rådet: Brottsplats kyrkan (Brå,
2005), Cultural Heritage Crime – the Nordic Dimension
(Brå 2006:2) och Brott under ytan: En undersökning
om fornminnesbrott (Brå 2007:5) 1 . Den
engelskspråkiga nordiska studien var en första mer
övergripande kartläggning av kulturarvsbrott i Norden.
Brottsplats kyrkan var en fördjupande studie
om stölder ur svenska kyrkor och Brott under ytan
gick närmare in på fornminnesbrotten. Till denna
bok har vi också gått igenom några uppmärksammade
fall av allvarlig kulturarvsbrottslighet och i
detalj studerat hur gärningspersonerna har gått tillväga
och hur brotten har klarats upp.
Föreliggande arbete är ett försök att möta behovet
av en helhetsbild av de svenska förhållandena.
Vi vill sammanställa och dela med oss av den kunskap
om kulturarvsbrott som vi byggt upp under de
senaste åren. Syftet är att sprida kunskap och medvetenhet
om kulturarvets utsatthet för brott till fler
grupper för att i förlängningen skapa bättre förutsättningar
att skydda kulturarvet.
1 Samtliga Brå-studier som här nämns kan laddas ned från Brå:s webbplats,
http://www.bra.se.
Läsanvisningar
Bokens första del inleds med en kort diskussion om
vad kulturarv är och vad kulturarvsbrott innebär,
följt av en presentation av Brå:s tidigare studier och
det material de bygger på. Det ges också en kort introduktion
till det forskningsperspektiv som ligger
till grund för studierna.
Efter inledningen följer en genomgång av resultaten
från de olika studierna och vad som kommit
fram i tidigare undersökningar, såväl i Sverige som
utomlands. Det första avsnittet handlar om olika
aktörer som hanterar kulturföremål, exempelvis
museer, kyrkor och antikvariat, och dessa aktörers
utsatthet för brott som innebär förluster av kulturföremål.
Sedan följer några avsnitt som i stället
utgår från olika kategorier av kulturföremål, exempelvis
konstföremål, äldre böcker och kyrkligt kulturarv,
och som diskuterar varför och på vilket sätt
de är utsatta för brott. Det finns också ett avsnitt
som berör mer övergripande marknadsvillkor som
påverkar förekomsten av kulturarvsbrott.
Slutligen finns några tankar om vad vi själva
som privatpersoner kan tänka på för att motverka
kulturarvsbrott och några tips om hur man kan ta
del av kulturarvet genom internet.
Bokens andra del består av ett antal längre berättelser
som beskriver kända fall av kulturarvsbrott
i Sverige: kuppen mot Moderna museet år 1993,
rånet mot Nationalmuseum år 2000, den spanska
kyrktjuvens många stölder ur norrländska kyrkor
åren 1994–2004, den så kallade KB-mannens omfattande
bokstölder, stölderna av Newtons Principia
Mathematica från två olika institutioner samt
ett fall av omfattande kartstölder i början av 2000-
talet. Genom dessa berättelser illustreras många av
de omständigheter som påverkar förekomsten av
kulturarvsbrott – olika gärningspersoners tillvägagångssätt
och motiv, faktorer som möjliggjort deras
brott – men också hur det varit möjligt att till slut
lösa brotten.
Kultur, kulturarv, kulturarvsbrott
Kultur kan beskrivas som värdesystem som delas
av grupper av människor. Dessa värdesystem kan ta
sig olika materiella och andliga uttryck, varav vissa
kulturella uttryck definieras som kulturarv. Med andra
ord – allt är inte kulturarv, men allt kan bli kulturarv
(Bohman, 2003). För den enskilda individen
finns en oändlig rad möjliga kulturarv som kan tas
i anspråk (Anshelm, 1993) – man kan exempelvis
tala om ett kvinnligt kulturarv, ett lantligt kulturarv,
ett överklassens kulturarv, ett arbetarklassens
kulturarv etc. – kulturarv som dessutom förändras
och utvecklas. I förlängningen kan urvalet av det
som görs till föremål för samhällets bevarandearbete
genom att utnämnas till kulturarv ses som en
politisk process eller till och med som ett sätt att
utöva makt (Ronström, 2005). Ett tydligt uttryck
för den betydelse som tillskrivs kulturarvet är att vi
har särskilda institutioner för att vårda och bevara
kulturarvet och lagar som syftar till att skydda det
på olika sätt.
Kulturarvsbrott är kriminella gärningar som riktas
mot kulturarvet. Det är här fråga om de materiella
uttrycken, fysiska ting som representerar olika
aspekter av kulturarvet. Konsekvenserna av kulturarvsbrotten
räknas dock sällan i materiella termer,
utan handlar om mer abstrakta värden. Man kan
exempelvis tala om en identitetskränkning eller förlust
för vetenskapen.
Detta arbete tar sikte på sådant som går att tillägna
sig, förflytta eller skada genom brott. Oftast
innebär det att ett föremål frånhänds någon, men
ibland är såväl brott som offer mindre tydligt. När
en jordbrukare flyttar några stenbumlingar som är
i vägen kan det röra sig om åverkan på en fornlämning,
ett fornminnesbrott, men för många kan
det vara svårt att se att någon lider skada av handlingen.
Detsamma kan gälla när vissa typer av skyddade
föremål, exempelvis en antik byrå, förs ut ur
landet utan tillstånd.
Utgångspunkten för vad som här kommer att
behandlas som kulturarv är det som skyddas av
lagstiftningen. De objekt som definieras i lag en
(1988:950) om kulturminnen m.m. (härefter kulturminneslagen
eller KML) och förordningen
(1988:1188) om kulturminnen m.m. (härefter kulturminnesförordningen)
är dels fornlämningar och
fornfynd, kyrkor och kyrkliga inventarier, kulturhistoriskt
värdefulla byggnader, dels de olika föremål
(främst konstföremål och antika möbler) som
inte får föras ut ur landet utan särskilt tillstånd.
Brott som rör fornlämningar och fornfynd kallas
fornminnesbrott (2 kap. KML). Det kan vara endera
fyndbrott – att olovligen tillskansa sig arkeologiska
fynd, till exempel genom plundring, eller åverkansbrott
– att ändra, rubba, flytta eller skada en fast
fornlämning. Brotten kan också röra ett förfarande
(vanligen i samband någon typ av mark exploatering)
som sker utan tillstånd där sådant krävs, utan att
någon fornlämning eller fornfynd kommit till skada
eller förts bort. Förbudet att använda metallsökare
utan tillstånd återfinns också i fornminneslagstiftningen.
Att använda en metallsökare utan tillstånd
är alltså olagligt oavsett om den varit till hjälp att
lokalisera fornfynd eller inte (se Adlercreutz, 2001
och prop. 1987/88:104).
Även vrakplundring är ett fornminnesbrott, om
det kan antas ha gått 100 år sedan skeppet förliste.
Dessa regler har funnits sedan år 1967 (SFS
1967:77). För vrak och fornfynd som påträffas i
sjöar och hav gäller därigenom samma regler som
för fasta fornlämningar och fornfynd på land. För
de yngre vraken – och annat som påträffas i sjöar
och hav – gäller lagen (1918:163) med vissa bestämmelser
om sjöfynd, som anger att den som bärgar
något (även sådant som flutit upp på stranden)
ska anmäla fyndet till polisen, Tullverket eller Kustbevakningen
2 . Det är dock en gammal lagstiftning
2 Om ingen ägare meddelar sig inom 90 dagar efter att Polisen har
kungjort fyndet tillfaller det bärgaren. Den som vill kan också ansöka
om ensamrätt till bärgning (SFS 1984:983), som kan beviljas av Länsstyrelsen
för bärgning av ”gods som har övergetts av ägaren”. Problematiken
berörs närmare i avsnittet om det marina kulturarvet.
10 – inledning
inledning – 11