Ladda ner som PDF - Brottsförebyggande rådet

holmen. Han och de fyra andra poliserna i gruppen
har varit ute på tidig spaning mot en misstänkt
tjuv, som emellertid aldrig dök upp. Med tanke på
den tidiga timmen tänker Göran att det säkert är
falskt alarm. Överfallslarm är ändå något helt annat
än ett vanligt inbrottslarm. Det kanske är någon i
personalen som av misstag tryckt på knappen, en
städare med kvastskaftet exempelvis, funderar han.
På radio hör han att det är aktivitet på gång och att
en piket håller på att spärra av bron till Skeppsholmen.
Då blir han uppropad på radio att kontakta
rotelchefen och han får besked om att det är allvar
och att han omedelbart ska bege sig till Moderna
museet. Han beordrar kollegorna i den andra bilen
som varit med ute på spaning på Lidingö att vända
och köra till museet. Väl ute på plats får han en
föredragning att tavlor värda hundratals miljoner
kronor stulits och han förstår att det inte kommer
att bli mycket ledighet den närmaste tiden.
Göran blir sannspådd. Förundersökning inleds
omedelbart, sker till en början ”på bred front” för
att så småningom rikta sig mot tre personer. Polisarbete
rullar igång med ett ”fruktansvärt tempo”
eftersom informationsflödet med alla tips är mycket
stort. All information blir en stressfaktor och det
gäller att hitta det rätta tipset. Det uppmärksammade
brottet gör att polisen får många egendomliga
samtal, bland annat från sierskor som påstår
sig kunna ta reda på var konstverken finns. Görans
grupp förstärks och Span kopplas in. Även kriminaltekniker
och godsspanare knyts till roteln.
Av Stockholms tingsrätts dom framgår att det
var två gärningspersoner på Moderna museets tak
som genom hålet firade upp två målningar av Georges
Braque samt fem målningar och en bronsstatyett
av Pablo Picasso. Värdet på de stulna föremålen beräknades
till närmare en halv miljard kronor, eller
för att vara mer exakt, 434 800 000 kronor. Med
stämningsansökans torra juristspråk åberopades att
brottet var grovt ”då tillgreppet avsett betydande
värde”. I brottssammanhang var beloppen så ofattbara
att polisen i förundersökningen hade räknat fel
med ett femtiotal miljoner kronor, ett misstag som
senare korrigerades.
Kuppen ”drabbar ingen fattig”, menade en person
som en tid satt häktad för brottet men senare
släpptes. Han konstaterade också att inbrottet skett
i onödan eftersom kända konstverk ”går inte att
sälja”. En annan person som figurerar i utkanten av
polisens förundersökning ställde frågan: ”Hur fan
ska dom kunna avyttra något dylikt?” Frågan var i
hög grad berättigad. Bekymret var inte att ta sig in
på Moderna museet och stjäla konst för hundratals
miljoner kronor. Problemet var att omsätta konstverken
i reda pengar.
Rififi-kupp kallas inbrott då man tar sig in genom
taket, det är uppkallat efter den franska filmen
Rififi från är 1955. På samma sätt som juveltjuvarna
i den klassiska filmen klippte, bröt och sågade gärningspersonerna
ett hål i taket och tog sig ned med
hjälp av rep eller repstege. I polisens förundersökning
finns uppgifter att gärningspersonerna hade
vissa kopplingar till en klätterinstruktör och hade
tillägnat sig kunskaper i denna gren. Precis som i
filmen var inbrottsverktygen inte särskilt sofistikerade
utan hålet i taket hade tagits upp med enkla
handverktyg. Till skillnad mot i filmen behövde
gärningspersonerna dock inte oskadliggöra något
larm. Enbart museets ytterväggar var larmade, inte
tak eller innerväggar. Det var mot innerväggen till
”Boklådan” som konstverken hängde. ”Larmet
hade ej indikerat”, enligt vad en väktare uppgav i
polisförhör. Med andra ord var det bara att ta sig
genom hålet i taket och fira upp konstverken. Det
var också det som skedde.
Göran Häggblad, som ledde polisens utredning
och numera är kriminalkommissarie, tror att bara
en av gärningspersonerna tog sig ned i museilokalen
medan den andre stod kvar på taket och firade upp
konstverken.
”Den här typen av inbrottsstöld är inte vanlig,
men inte heller ovanlig”, konstaterar polisen i sin
tekniska beskrivning och syftar på att larmanläggningen
var relativt enkel och att det räcker med
”viss insikt” om larm hos gärningspersonerna för
att genomföra en inbrottsstöld som av teknikerna
bedömdes vara ”väl planerad, men inte välplanerad”.
Faktum är att teknikerna hade sett ”kioskinbrott”
som varit mer sofistikerade, berättar Göran
Häggblad.
En tid innan kuppen skedde på Moderna museet
ägde ett liknande inbrott rum mot TV 4: s lokaler
i Stockholm. Gärningspersonerna tog sig in genom
taket och kanske var kuppen mot Moderna museet
enbart en upprepning, men med den betydelsefulla
skillnaden att det handlade om helt andra värden.
En person kunde också knytas till både inbrottet på
TV 4 och Moderna museet (Andersson, 1995).
Natt på Skeppsholmen
Natten till den 8 november 1993 är det barmark
och isfritt. Utanför Nationalmuseum på Blasieholmen
står en väktare från Svensk Bevakningstjänst.
Han iakttar en person som sitter i en röd Fiat. Bilen
är parkerad utanför museet på ett sådant sätt att
mannen kan övervaka bron över till Skeppsholmen.
Det är detta sätt att parkera på som gör att väktaren
blir misstänksam och kontaktar ledningscentralen
för slagningar på fordonet. Söndag natt har då
övergått till måndag. Det är den 8 november och
klockan är 01.53. På radio får väktaren besked från
ledningscentralen att Fiaten är ”grön”, alltså inte
stulen, men av helt andra skäl ska den om några
dagar hamna i centrum för polisens utredning av ett
helt annat brott än ett enkelt biltillgrepp.
När polisen några timmar senare drar i gång jakten
på gärningspersonerna finns registreringsnumret
till den parkerade Fiaten antecknat hos bevakningsföretagets
ledningscentral. Väktaren tipsar polisen
och efter att under några dagar ha tagit itu med ett
par andra uppslag kontaktar polisen bilfirman, där
Fiaten hade köpts bara några veckor innan kuppen.
Polisen inleder en spaning mot den registrerade ägaren
och den person som hade varit med som sällskap
eller rådgivare vid bilköpet. Det visar sig snart
att polisen spanar mot rätt personer, två kumpaner
vars kamratskap i senare polisförhör karaktäriseras
som ”ler och långhalm” och ”radarpar”. I ett
förhör framgick att personen i Fiaten hade ”stått
knasvakt 200 meter” från stölden. Med knasvakt
menas en person som håller utkik och kan varna
medbrottslingarna om polisen dyker upp.
Av den tekniska bevisningen framkommer att
i Fiatens bagageutrymme finns fragment av tunn
beläggning av bladguld. Sådant som finns på tavelramar
till bättre konstverk. De stulna tavlorna har
följaktligen transporterats i bilen. Som nyss nämnts
var bilen också registrerad på en av gärningspersonerna,
ett indicium som enligt tingsrätten ”var besvärande”
för den tilltalade.
Samtidigt som gärningspersonerna sågar sig genom
taket befinner sig en väktare med hund – en
skyddsdresserad riesenschnauzer – på plats med
Moderna museet som ”bevakningsobjekt”. Väktaren
”gör natten” och började sitt pass klockan
18.00 och slutar först dagen därpå klockan 07.00.
Väktaren är känd för att vara ansvarsfull, plikttrogen
och mån om sitt ”objekt”. Tillsammans med
hunden ”ronderar” väktaren Nationalmuseet, Östasiatiska
museet, Skeppsholmsateljén, Fotografiska
museets kansli, tavelförrådet och Moderna museets
restaurang. På Moderna museet gör väktaren även
en ”innerondering”. ”Vid eventuell larmindikation”
är instruktionen att förstärkning ska tillkallas eller
att väktaren ska ”gå in”.
För den som är intresserad av det övernaturliga
kan det vara trivsamt att vakta gamla byggnader,
konstaterar en person i senare polisförhör. Övernaturliga
saker påstås också ha inträffat i museibyggnaderna.
Denna natt var det i hög grad levande spöken
som hemsökte Skeppsholmen.
Efter att ha varit vid Nationalmuseum anländer
väktaren till Moderna museet omkring kl. 18.45.
I samband med att larmet inne på Moderna museet
aktiveras kommer ett anrop på radion att ett
inbrottslarm har gått vid Skeppholmsateljén. Den
stressade väktaren skyndar sig iväg till ateljén. Det
124 – del 11 del 11 – 125