Ladda ner som PDF - Brottsförebyggande rådet

Den bild som tonar fram är att många museistölder
är tillfällesbrott där besökare stjäl oskyddade
föremål från visningarna. Det kan röra sig om
en plötslig impuls hos en i övrigt laglydig besökare,
eller en mer aktiv tjuv som sökt upp stöldtillfället i
hopp om att kunna omvandla föremålet till snabba
pengar. Det finns också de som bara vill komma åt
en ”souvenir” att ta med hem. Den här typen av
stölder är mindre kvalificerade och föremålen är
sällan av något högre ekonomiskt värde, men kan
ändå vara kulturhistoriskt värdefulla. En intern
med erfarenhet av kulturarvsrelaterade brott menar
att museerna ofta har dåliga säkerhetsarrangemang
kring sina utställningar, vilket gör stölderna enkla
att genomföra.
Ibland får de drabbade museerna reda på vart
stulna föremål tagit vägen (20 av de 67 som besvarade
frågan visste vart något föremål tagit vägen). Föremålen
försvinner sällan särskilt långt utan dyk er ofta
upp på lokala marknader i form av lopp marknad,
antikhandel eller auktion. Det händer också att föremål
förs utomlands för att säljas, något som tyder på
att stölden varit mer planerad och grundad på viss
kunskap om antikmarknaden.
När Hågaspännet, ett guldpläterat och glasögonformat
bronsspänne, stals från Historiska museet år
1986 hoppades man till en början att någon ”galen
samlare” låg bakom, så att spännet någon gång
skulle kunna dyka upp igen. Spännet var en viktig
del av Hågafyndet från det som visade sig vara en
furste- eller hövdingagrav från bronsåldern. Hågahögen
eller Kung Björns hög är belägen strax utanför
Uppsala och grävdes ut åren 1902–1903. Tyvärr
visade det sig att stölden snarare var en tillfällesstöld
– tjuven hade lyckats öppna montern men antagligen
blivit skrämd och bara rafsat åt sig det som såg
dyrbarast ut. Delar av spännet återfanns efter några
månader i närheten av museet, där det legat på
backen och utsatts för vinterslask och trafik. Gärningspersonen
hade brutit sönder spännet och troligen
besviket konstaterat att spännet inte var gediget
guld och då enbart skalat av guldbeläggningen och
lämnat resten av spännet åt sitt öde (Lamm, 1989).
Historien visar att även en tillfällesstöld kan orsaka
stor skada.
Annons- och auktionssajter på internet gör det
enkelt att sälja saker till utlandet och på så sätt nå
en mycket större krets av potentiella köpare, men
publiciteten innebär också att föremål kan identifieras
av museer och polis. Den spanske kyrktjuvens
fall blev ett processionskrucifix som lades ut till försäljning
på internet. I andra förundersökningar om
stölder finns exempel på att tjuvar rest utomlands
för att hos antikhandlare och auktionshus sälja kulturföremål
som stulits i Sverige.
Stölder i samband med
arkeo logiska undersökningar
Arkeologiska undersökningar, ”utgrävningar”, utförs
i dag främst med anledning av att ett område
ska exploateras, exempelvis för bostäder eller vägar.
Den som är ansvarig för arbetet är enligt lagen skyldig
att samråda med Länsstyrelsen om någon fast
fornlämning kan komma att beröras. Det kan då
bli fråga om att genomföra en särskild utredning,
en arkeologisk förundersökning, eller en särskild
undersökning. Länsstyrelsen bestämmer vem som
ska få uppdraget att göra de arkeologiska undersökningarna.
Riksantikvarieämbetet (RAÄ) har en egen
avdelning för arkeologiska undersökningar med regionala
kontor för den arkeologiska uppdragsverksamheten
(UV) och de flesta länsmuseer har uppdragsarkeologisk
verksamhet. Vid sidan av dessa
aktörer finns även fristående undersökare i form av
privata företag som kan tilldelas uppdrag.
Årligen fattar länsstyrelserna 1 500–2 000 beslut
om arkeologiska uppdrag. De allra flesta uppdrag
handlar om mindre undersökningar till kostnader
som understiger ett prisbasbelopp. Cirka 5 procent
av besluten rör uppdrag till ett värde av mer än 10
prisbasbelopp, och i dessa fall kan det bli fråga om
upphandling och urval av arkeologisk undersökare
(Riksdagens revisorer, 2002/03:3, s. 68–69).
Undersökningarna ska i de allra flesta fall bekostas
av exploatören, även om vissa undantag finns.
Det betyder att det kan vara svårt att besluta om undersökningar
som är mer omfattande än vad som är
nödvändigt med anledning av den aktuella exploateringen.
Det kan innebära att viktiga forskningstillfällen
går förlorade (se Mitthögskolan, 2003), samtidigt
som brott underlättas då det i anslutning till undersökta
och exploaterade områden finns blottlagda
delar av fornlämningar. En annan viktig aspekt av
det här förfarandet är att det kan skapa legitimitetsproblem
– varför får inte privatpersoner söka efter
fornfynd vid fornlämningsområden som varken ska
undersökas eller bevaras? De flesta arkeologiska undersökningar
omfattar endast en del av den berörda
fornlämningen medan resten schaktas bort.
I den nordiska enkätstudien var det endast två
av 15 svenska uppdragsarkeologer 6 som uppgav att
det någon gång försvunnit kulturföremål från deras
verksamhet. I det ena fallet hade någon grävt och
tagit fynd ur marken, i det andra fallet hade någon
brutit sig in där fynden förvarades och stulit föremål.
Den arkeolog som uppgav att någon olovligen
grävt efter fynd på undersökningsområdet gjorde
inte någon polisanmälan utan anmälde i stället händelsen
till Länsstyrelsen. Dessa brott har genomförts
i samband med utgrävningar, vilket innebär
att någon kontinuerligt uppehållit sig vid fornlämningen
och därmed haft möjlighet att upptäcka
brottet. Hur många fornlämningar som plundras på
föremål i andra sammanhang utan att det någonsin
upptäcks är svårt att säga. Enskilda arkeologer
menar att det är ett mycket stort problem, medan
få tillsynsmyndigheter menar att det är ett problem
av någon större omfattning (Brå 2007:5). De stora
svårig heterna ligger i att upptäcka brotten, eller
kanske snarare upptäcka dem i tid och dessutom
koppla en gärningsperson till dem.
6 I den nordiska studien tillfrågades 18 svenska arkeologer eller företag
med uppdragsverksamhet om att delta, varav 15 svarade.
Fyndbrott/fornminnesbrott i andra sammanhang
En pågående arkeologisk undersökning är ett lämpligt
brottstillfälle för den som inte har så stora kunskaper
i arkeologi, eftersom den tydligt visar att
området är intressant. Mer motiverade och kunniga
gärningspersoner letar själv upp arkeologiskt
intressanta platser. FMIS, det digitala fornminnesinformationssystemet
som förvaltas av Riksantikvarieämbetet,
innehåller information om 1,7 miljoner
fasta fornlämningar och övriga kulturhistoriska
lämningar, registrerade på 600 000 platser i landet
(RAÄ, 2008). Hur många fornlämningar som ännu
inte upptäckts är omöjligt att säga. Även om inte
alla lämningar är av sådan art att det skulle vara
möjligt att göra intressanta fynd i anslutning till
dem, är det uppenbart att det finns många objekt
som skulle kunna utsättas för brottsförsök i form
av fyndjakt med hjälp av metallsökare. Fornlämningarna
ligger dessutom ofta avsides och är svåra
att övervaka. En motiverad gärningsperson bör därmed
inte ha några stora problem att hitta lämpliga
brottstillfällen.
I undersökningen Brott under ytan (Brå 2007:5)
var frågeställningen bredare än i den nordiska undersökningen.
Den fråga som gällde stölder av fornfynd
tog där sikte på kännedom om händelser som
kunde vara fyndbrott, oavsett om de misstänkta
brotten blivit utredda och oavsett om händelserna
haft samband med verksamheterna hos de aktörer
som besvarade enkäten. Av 20 länsstyrelser, 19 länsmuseer,
10 uppdragsarkeologer samt ett antal hembygdsföreningar
uppgav 9 att de kände till ett eller
flera misstänkta fyndbrott. Tillsammans kände de
till 28 misstänkta fall som inträffat åren 2001–2005.
Undersökningen omfattade även åverkansbrott som
skadegörelse och rubbning av fornlämningar. Bland
länsstyrelserna, som är tillsynsmyndighet när det
gäller efterlevnaden av kulturminneslagen, är det två
som uppger kännedom om misstänkta fyndbrott (11
på Gotland och 1 i Norrbotten) och 18 som känner
till misstänkta åverkansbrott (totalt 235) under åren
2001–2005. Av de 12 misstänkta fyndbrotten hade
22 – del 1 del 1 – 23