Ladda ner som PDF - Brottsförebyggande rådet

Det är att de många gånger tystas ned. Det
verkar inte som om institutionerna vill att
det kommer ut. För ett tiotal år sedan stal en
person värdefulla böcker på biblioteket och
sålde dem vidare. Han upptäcktes men det
hela tystades ned på något sätt. De flesta biblioteksstölder
sker inifrån. Det är ofta personal
som stjäl. Det är därför det tystas ned.”
(Bokhandlare)
Insiderstölder har varit ett stort problem även på
amerikanska bibliotek och är ofta den självklara
utgångspunkten när det upptäcks att värdefulla
böcker eller andra dokument försvunnit från ett
bibliotek (McDade, 2006). Precis som i Sverige är
många institutioner angelägna om att hålla nere
uppmärksamheten kring stölderna. Däremot är
det inte insiderproblematiken som framhålls som
främsta orsaken till detta, utan snarare rädslan att
tappa donatorernas förtroende. Ytterligare en orsak
till att inte uppmärksamma stölderna är att det
skulle kunna ge tjuven kalla fötter och få honom
eller henne att låta bli att försöka sälja stöldgodset,
eller åtminstone välja en mycket mindre synlig
kanal. Detta minskar i sin tur möjligheterna att
det stulna kommer tillrätta, eftersom det oftast är
vid försäljningstillfället som det återfinns (McDade
2006).
I flera intervjuer som rör bokstölder uttrycks förvåning
över att biblioteken kan utsättas för så många
stölder utan att dessa upptäcks eller upptäcks först
efter mycket lång tid. Många intervjupersoner, både
sådana som har erfarenhet från biblioteksvärlden
och sådana som samlar eller handlar med böcker,
nämner insiderbrottslighet när det gäller stölder
från bibliotek och framhåller att det är för dålig säkerhet
kring hanteringen av specialsamlingar. Efter
de många uppmärksammade insiderstölderna från
svenska bibliotek har dock säkerheten ökat vid bibliotek
med värdefulla samlingar.
En bokhandlare menar att det är aningslöst av
institutionerna att ge personer tillgång till dyrbara
böcker utan noggrannare kontroll. Han nämner en
stöld i Uppsala, där tjuvarna hade beställt fram en
bok till läsesalen och sedan lämnat in en annan bok.
Värdet på den stulna boken kan ha varit så högt
som två miljoner kronor. ”Inga kontroller görs för
att få låna en bok. Kanske ska man ana oråd när [utländska
besökare] kommer och vill titta på böcker
för sådana värden”, menar han. En gång upptäckte
han att någon bytt ut en karta värd en halv miljon
kronor i en kartbok från 1400-talet som fanns på
Kungl. biblioteket. Det ursprungliga kartbladet var
utbytt mot ett reprotryck på gammalt papper. Han
visste att biblioteket nyligen haft boken hos en bokbindare
och spekulerade om att stölden kan ha skett
i samband med detta.
En intervjuperson som arbetar på ett specialbibliotek
berättar att det förekommer stölder från
det bibliotek han arbetar vid, och bekräftar svårigheterna
att upptäcka brotten. Ändå menar han att
det största problemet är låntagare som inte lämnar
tillbaka böcker. Biblioteket hade även råkat ut för
att ett antal ovanliga dokument försvunnit när de
var utlånade till en institution. Biblioteket hade påtalat
riskerna med att förvara dokumenten öppet,
men institutionen hade ändå låtit dem ligga i ett utrymme
som var tillgängligt för allmänheten.
När en stöld väl upptäckts är det ofta svårt att
bevisa hur mycket och vad som stulits. En intervjuperson
nämner att böcker kan vara felplacerade, eller
finnas på någons arbetsrum, vilket gör det svårt
att dra någon säker slutsats om att en bok saknas.
Som nyss nämnts manipulerade KB-mannen även
katalogerna och röjde därmed undan möjligheten
att upptäcka saknade böcker vid en enkel kontroll.
Det var först vid en grundligare inventering, då flera
register undersöktes, som det upptäcktes att registerkort
saknades (Thomas, 2006). Andra problem
är att samlingarna inte är fullständigt katalogiserade.
Antikvariat
Svenska antikvariatföreningen listar på sin hemsida
drygt 60 medlemmar. De 62 svenska antikvariat som
tillfrågades i Brå:s enkätstudie var alla medlemmar
i föreningen och 39 av dem svarade. En tredjedel
av dessa har någon gång förlorat kulturföremål, de
flesta under den femårsperiod som föregick studien
(år 2000–2004). För urvalet gäller att årligen drabbas
ett av tio antikvariat av förluster. Liksom fallet
är med antikhandlarna, verkar ett fåtal antikvariat
vara mer utsatta än andra.
Föremål försvinner i huvudsak genom stölder,
vanligen dagtid när antikvariaten är öppna och bemannade.
En dryg tredjedel har även förlorat föremål
under obemannad tid. I några av dessa fall har
det rört sig om inbrott, medan omständigheterna i
andra fall varit oklara.
De föremål som stjäls är främst böcker, som ju
är vad antikvariat i första hand hanterar, men några
antikvariat har även blivit av med konstföremål.
Många stulna föremål beskrivs som samlarobjekt
eller bedöms som lätta att sälja. Att de är lätta att
stjäla och har ett högt ekonomiskt värde är annat
som utmärker föremålen som försvinner.
Gärningspersonerna beskrivs i huvudsak som
”besökare”, det vill säga sådana som besökt antikvariaten
som presumtiva kunder. De flesta stölder
sker från butikslokalerna, men det händer också att
föremål försvinner från visningar eller lagerutrymmen.
I några fall har gärningspersonerna varit anställda
eller inbrottstjuvar, i något fall bedöms en
organiserad liga ha legat bakom. Ekonomisk vinning
anses vara det vanligaste motivet, men vissa
stölder misstänks vara utförda på beställning från
samlare.
Nära en tredjedel av de drabbade antikvariaten
har kännedom om vart något föremål tagit vägen.
I intervjuer berättar flera ägare till antikvariat att
böckerna dykt upp på andra antikvariat. Endast en
dryg tredjedel av antikvariaten uppger att stölder
har polisanmälts. Omständigheterna tyder på att
antikvariaten råkar ut för många tillfällesstölder
– oplanerade stölder där gärningspersonen tar tillfället
i akt i hopp om att kunna omvandla bytet till
snabba pengar hos nästa antikvariat. Flera intervjupersoner
berättar om hur narkotikamissbrukare har
stulit böcker eller kommit in och velat sälja böcker.
Det är tydligt att antikvariaten drabbas av en helt
annan typ av stölder och en annan typ av gärningspersoner
än de som biblioteken råkar ut för.
Flera personer som driver antikvariat har intervjuats.
En av dem handlar mest med ”vanliga”
böcker, det vill säga inte särskilt gamla eller värdefulla.
Under årens lopp har han råkat ut för en del
småstölder. Två personer återkom några gånger.
Den ene stod utanför och dirigerade den andre att
ta vissa böcker ur skyltfönstret. Det skedde när
affären var tom på kunder och intervjupersonen
tordes inte ingripa. Värdet på det stulna uppgick i
regel till 1 000–2 000 kronor. En annan person kom
flera gånger och stal psykologiböcker i en trunk för
att sedan sälja till ett annat antikvariat. Intervju -
personen förstod vilket antikvariat det gällde och
kontaktade ägaren, varpå stölderna upphörde.
”Tjuven såg alldaglig ut så jag tror att min kollega
var i god tro.” Han hade också råkat ut för inbrott
på lagret, varvid ett par böcker från 1700-talet hade
försvunnit. Samtidigt hade andra värdefulla böcker
lämnats kvar, så intervjupersonen hade svårt att bedöma
om det rörde sig om en planerad stöld eller inte.
Apropå missbrukare som kommer in och vill
sälja böcker säger en intervjuperson att det händer
då och då, och att ”det gäller att hålla sig utanför
sådant”. En annan antikvariatsföreståndare berättar
att han ofta får sådana erbjudanden, men att
han ”i regel” inte köper. ”Om man köper så kommer
de tillbaka och man blir aldrig av med dem”,
säger han.
Intervjuerna stärker också intrycket att få stölder
polisanmäls. Inte heller polisanmäls de många erbjudanden
om att köpa böcker som misstänks vara
stulna. De förklaringar som ges i intervjuer handlar
bland annat om att det är fråga om för låga värden
eller att man tycker synd om tjuven.
28 – del 1 del 1 – 29