Ladda ner som PDF - Brottsförebyggande rådet

kartbladen. ”Kartläsaren” måste sedan ganska ofta
”gå til kaffe” eller på toaletten och ta ut bladen ur
fickorna, för att sedan fylla dem på nytt. Kartbladen
förvarade han i garderobsskåpet.
När ”kartläsaren” vid sitt besök den 31 januari
på kartavdelningens läsesal skulle lämna tillbaka
en volym upptäckte den vakthavande personalen
att det stack ut ett blad. Han hade skurit för djupt
och förmodligen insåg ”kartläsaren” att han i det
ögonblicket var upptäckt. I alla fall skyndade han
sig ut ur läsesalen med hänvisning till någon förevändning.
Bibliotekspersonalen var beredd på att
gripa honom om han skulle komma tillbaka, men
nästa dag dyker ”Kartläsaren” inte upp. Kanske
kände han på sig att allt inte var som det skulle. Det
viktiga är nu att öka bibliotekens uppmärksamhet
eftersom man vet att karttjuven kommer att slå till
igen. Bibliotekschefen Erland Kolding-Nielsen beslutar
den 1 februari 2001 att lägga ut ”Kartläsarens”
bild från kameraövervakningen på den egna
hemsidan och riktar en varning till andra bibliotek.
Bibliotekschefen har ett stort engagemang för kulturarvet
och lägger inte fingrarna emellan.
I efterföljande förhör beskrivs ”Kartläsaren” av
personalen på det Kongelige Bibliotek som mer belevad
än ”Ian Mark”. Ett trick som ”Kartläsaren”
har för att vinna förtroende hos bibliotekspersonalen
är att lämna in en sedel med hög valör till
personalen och påstå att han hittat denna på golvet
i biblioteket. Han praktiserar denna metod även i
Köpenhamn och lämnar in en dansk femhundrakronorssedel
till personalen som han påstår ha funnit
på biblioteket. Ingen misstänker en rättrådig person
som till och med lämnar in reda pengar som hittegods.
Knepet med den upphittade sedeln använde sig
”Kartläsaren” av på alla bibliotek som han besökte
under sin stöldturné. Förutom att skapa förtroende
innebar också hans till synes ärliga agerande
en förberedelse för att kunna försvara sig om han
upptäcktes, berättar Jesper Düring Jørgensen. Vid
tidigare stölder hade bibliotekspersonalen inte kunnat
leda i bevis att det var ”Kartläsaren” som hade
skurit ut bladen. Det som talade för hans oskuld var
att personalen kom ihåg att han hade lämnat in en
upphittad sedel. Biblioteken hamnade därför inför
situationen att någon hade skurit ut kartblad utan
att man hade någon klar uppfattning om vem som
var gärningspersonen.
I vanliga fall var ”Kartläsaren” inte rädd för
kameraövervakning. Kombinationen av att brottet
enbart kunde registreras under några sekunder, det
stora arbetet att gå igenom det inspelade materialet
och att det med jämna mellanrum spelades över bidrog
till att övervakningskameror inte innebar något
egentligt hot. Men i Köpenhamn var situationen
annorlunda.
När bibliotekspersonalen upptäckte att en blad
stack ut ur en av kartvolymerna ägnades nästan tre
dygn till att gå igenom kameraövervakningens bilder.
Bland dessa fanns bevisen för ”Kartläsarens”
brott. Kameraövervakningen upptäckte inte karttjuven,
men levererade bevisen, säger Jesper Düring
Jørgensen.
Stölder i Haag
”Ian Mark” besöker Kungl. biblioteket i Haag den
7 oktober 2000 och den 8 februari 2001. Han lånar
sammanlagt åtta atlasvolymer. Vid ett av lånetillfällena
eskorteras han till läsesalen och personalen
noterar att han ser sig nervöst omkring. Vid senare
kontroll upptäcker personalen att någon har skurit
ut 35 kartblad 1–2 cm från ryggen. Kartbladen
värderas till omkring 35 000 kronor per styck. Allt
tyder på att det är ”Ian Mark” som har skurit ut
och tagit kartbladen. Nederländsk polis efterlyser
honom internationellt.
Av den nederländska polisens förundersökning
framgår att sammanlagt 55 kartblad har stulits.
Kartbladen är märkta med stämpel och bibliotekspersonalen
upptäcker då att ett av bladen ”dykt
upp” på Philips auktionshus i London.
När det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn lägger
ut bilden på ”Kartläsaren” på hemsidan den 1
februari 2001 tror personalen att det enbart finns en
karttjuv, ”Kartläsaren”. Från biblioteket i Haag informeras
de danska kollegorna om att det finns ytterligare
en karttjuv, ”Ian Mark”. På det Kongelige
Bibliotek undersöks därför om även ”Ian Mark”
varit på plats. Det visar sig att ”Ian Mark” vid sitt
besök i Köpenhamn 1999 hade beställt samma volymer
som ”Kartläsaren” lät göra lite mer än ett år
senare. Enda skillnaden var att ”Ian Mark” denna
gång underlät att skära ut några blad, något som
”Kartläsaren” senare rättade till.
Fax från Köpenhamn
Efter ”Ian Marks” andra besök på Kungl. biblioteket
i Haag hittar bibliotekspersonalen ett anteckningsblock
med olika noteringar samt en handritad
karta över delar av Stockholms innerstad med
Kungl. biblioteket utmärkt. Kartan utgår från
Döbelnsgatan och Åhléns varuhus finns också angivet.
Det är också med adress Döbelnsgatan som
”Ian Mark” skriver in sig på Kungl. biblioteket.
Eftersom Kongelige Bibliotek i Köpenhamn lagt ut
uppgifter om ”Karttjuven” på hemsidan kontaktar
personalen i Haag sina danska kollegor och faxar
över kartan till danskarna. Från Kongelige Bibliotek
i Köpenhamn skickar Jesper Düring Jørgensen faxet
med kartan vidare till Kungl. biblioteket i Stockholm
och han ringer också upp riksbibliotekarien
Thomas Lidman. Från Köpenhamn skickas även en
suddig bild av ”Karttjuven” från övervakningskamerorna.
Jesper Düring Jørgensen kontaktar även
den danska avdelningen av Interpol och förser polisen
med det skriftliga materialet. Interpol kontaktar
i sin tur svensk polis.
Någon i Kungl. bibliotekets personal känner
igen personen på bilden. Den utpekade karttjuven
har besökt specialläsesalen vid flera tillfällen. Han
beskrivs som ”trevlig” och att ”det inte kunde vara
han som stulit kartor”.
En annan bland Kungl. bibliotekets personal menar
att han talade engelska med en utpräglad ”Londondialekt”
och därför inte verkade vara särskilt
välutbildad. Med ett visst mått av misstänksamhet
funderade bibliotekarien över ”vad mannen egentligen
ägnade sig åt i sitt yrkesliv”, när hon träffade
honom.
Ett ytterligare vittne bland personalen beskriver
dock honom som en ”akademiker”. Dessa vittnesmål
går inte ihop. Talar personalen verkligen om
samma person?
På Kungl. biblioteket uppstår en viss förvirring
eftersom den bild som danskarna skickat över föreställer
”Kartläsaren” medan den person som hemsökt
Kungl. biblioteket i Haag är ”Ian Mark”. Vid
efterforskningarna visar det sig att inte enbart ”Ian
Mark” besökt Kungl. biblioteket utan även ”Kartläsaren”.
Det står nu klart för biblioteksledningen att
två beryktade europeiska karttjuvar besökt Kungl.
biblioteket vid åtskilliga tillfällen under åren 2000
och 2001. Det kan bara betyda en sak.
Visst hade det kommit en del propåer tidigare,
men ”här har de väl ändå inte varit”, tänkte förste
bibliotekarien fil. dr Göran Bäärnhielm på Kungl.
bibliotekets kartavdelning och börjar omedelbart
att kontrollera rader av atlaser i valvet. Det dröjer
inte länge förrän han får en chock. Han hittar volymer
där kartblad skurits ur.
Det är många volymer att gå igenom och det kan
också vara svårt att skilja mellan riktiga falsar, motiverade
av bokbindningen, och sådana som är ett
resultat av kartjuvarnas pappersknivar. Tjuvarnas
falsar kunde ibland vara slarvigt gjorda eller skurna
med ett konstigt manér. Det handlar om veckor av
arbete att undersöka alla volymer och karttjuvarnas
facit är en rad volymer där kartblad skurits ut:
fem blad ur Ortelius atlas från 1579, sex blad ur
Ortelius arbete från 1584, 16 blad ur två exemplar
av Mercator-Hondius verk från 1630, sju blad ur
Mercator-Hondius från 1633, fem blad ur Mercator-Hondius
från 1638, tre blad ur Mercator Atlas
Minor från 1673, fyra blad ur Speed, Theatrum Imperii
Magnae Britanniae från 1616 och 14 blad ur
94 – del 11 del 11 – 95