Ladda ner som PDF - Brottsförebyggande rådet

marknadsaktörerna. Syftet är att lyfta fram faktorer
som kan inverka på brottsligheten. I några avsnitt
diskuteras också brottslighetens förutsättningar med
utgångspunkt i olika typer av föremål: konst, antikviteter
(möbler, vapen, smycken och bruksföremål),
böcker, kyrkligt kulturarv, fornlämningar och fornfynd
samt det marina kulturarvet. Inte bara marknaden
kan skilja sig mellan de olika föremålskategorierna
utan sådant som tillgång och brottstyper kan
också se olika ut.
Erbjudanden om stöldgods
I den nordiska enkätundersökningen fanns en fråga
om erbjudanden om stulna kulturföremål. Tre av de
tio svenska auktionshus som deltog i enkätundersökningen
hade blivit erbjudna att förmedla föremål
som de förstod var stulna. Även antikvariaten
uppvisar en hög andel – 8 av 36 antikvariat hade
blivit erbjudna stöldgods. Bland antik- och konsthandlare
är andelen lägre – 6 av 89 uppger att de
erbjudits stöldgods, och 10 handlare svarar att de
inte vet. Pantbanker pekas ibland ut som ett ställe
där tjuvar kan göra sig av med och få pengar för
stöldgods, men ingen av de pantbanker som deltog i
enkätundersökningen uppgav att de erbjudits stöldgods.
Däremot svarade 3 av 21 pantbanker att de
inte visste om stöldgods erbjudits.
Även bevarandeinstitutionerna erbjuds ibland att
köpa föremål. Av museerna uppger 8 av 86 att de erbjudits
att köpa stöldgods, och lika många svarar att
de inte vet huruvida något de erbjudits varit stulet.
En före detta antikhandlare som intervjuats berättade
att hon ofta blivit erbjuden att köpa sådant
som hon med säkerhet kunde säga var stulet – konst,
smycken, allmogeslöjd och annat. Det handlade ofta
om att säljaren ”såg konstig ut”, eller verkade vara
missbrukare. ”Man får en känsla”, menade hon.
Hon köpte aldrig något när hon misstänkte att inte
allt stod rätt till, och tog alltid legitimation av dem
hon köpte av.
Flera handlare verkar ändå anse att det är oundvikligt
att ibland stöta på stöldgods. En antikhandlare
säger att han antar att han någon gång sålt
stulna föremål, men inte medvetet. En annan uppger
att han såvitt han vet bara har hanterat stöldgods
ett par gånger. Ena gången var det en spegel
han köpt på auktion – ägaren kom in en dag och
kände igen sin spegel; den andra gången tog polisen
kontakt med honom angående ett bord som stulits
i Schweiz. Även det bordet hade handlaren köpt på
en auktion.
Ändringen av lagen om godtrosförvärv 10 har påverkat
marknaden för kulturföremål, menar flera
intervjupersoner. En positiv effekt av lagändringen
är att handlarna nu kontrollerar sina inköp mer
noggrant, vilket innebär att det blir svårare att få ut
stöldgods på marknaden. Några antikhandlare uppger
att de nu sällan köper föremål från privatpersoner
och att de kontrollerar föremålens ursprung
så långt det går. En antikhandlare uppgav däremot
att hon nästan dagligen köpte föremål av privatpersoner
som kom in i butiken, men att hon alltid var
noga med att ta legitimation. Att ta legitimation är
förvisso ingen garanti för att det som erbjuds inte
är stulet. Intervjupersonen berättar att en person
som hon hade köpt flera föremål av en dag kom in
med en påse full av smycken. ”Det kanske var helt
korrekt, men på något sätt kändes det konstigt.”
Hon köpte inte smyckena och efter det kom inte
personen tillbaka mer. Personer som såg ut att vara
missbrukare köpte hon aldrig av. ”De kunde gå till
någon antikaffär i närheten och ta saker och sedan
komma till mig.”
10 Lagen (1988:796) om godtrosförvärv av lösöre skärptes år 2003
(genom SFS 2003:161). Före lagändringen gällde extinktionsprincipen,
det vill säga att den som förvärvat något i god tro i princip övertog äganderätten.
Dennes vidare befattning med och eventuella försäljning av
egendomen var då helt legal och man kunde då tala om en legalisering
av stöldgods. I och med lagändringen gäller nu vindikationsprincipen,
att den ursprunglige ägarens rätt till egendomen består. Det är därför
svårt att tala om en fullständig legalisering av stöldgods, även om det
fortfarande inte är brottsligt att befatta sig med stöldgods om det sker
i god tro.
Några menar att lagändringen också haft negativa
effekter. En antikhandlare är exempelvis övertygad
om att fler föremål återbördades till sina rättmätiga
ägare före lagändringen, och detta trots att
ändringen bland annat innebär att den ursprungliga
ägaren numera behåller äganderätten även om någon
köpt ett stulet föremål i god tro. Anledningen
skulle vara att de affärer med stöldgods som ändå
sker måste skötas mer i skymundan och handlaren
tror också att fler föremål förs ut ur landet. Han
nämner en marknad i London där han hävdar att
polisen ofta hittar stöldgods. I en förundersökning
som studerats inför arbetet med fallstudierna i bokens
andra del framgår att tjuvar åkt till Tyskland för
att sälja föremål som stulits från svenska herrgårdar
och antikaffärer.
Internet har skapat nya
förutsättningar
Internet och den snabba kommunikation som möjliggjorts
av den tekniska utvecklingen har skapat
nya möjligheter för såväl hederliga som mindre hederliga
aktörer (Steffensmeier och Ulmer, 2005). En
intervjuperson som handlar med antika böcker menar
att det i dag finns en blandning av vanlig kriminalitet
och handel med äldre kulturföremål:
”Tidigare var handeln med kulturföremål en
sluten värld för samlare och handlare. Det
krävdes långvarig erfarenhet och kunskaper
för att kunna hålla på med det detta. I dag
kan vem som helst ta reda på ett föremåls
värde genom prisböcker och information på
internet.”
Man kan skicka en bild på ett föremål till ett utländskt
auktionshus och få svar inom någon timme,
påpekar intervjupersonen. Handeln med äldre kulturföremål
är enligt honom en lukrativ marknad för
vissa kriminella. Han säger att det finns personer
inom auktionsvärlden som han inte vill ha kontakt
med, och antyder därigenom att gränsen mellan kriminella
och lagliga affärer blivit mindre tydlig.
Att det blivit lätt att göra affärer och att inte alla
aktörer bekymrar sig över lagstiftningen illustrerades
i en intervju med en antikhandlare som specialiserat
sig på svenskt konsthantverk och enbart
sålde via internationella auktionssajter på internet.
Han sade sig ha bäst omsättning på svensk allmogeslöjd,
som gick bra utomlands. Denna handlare
var registrerad näringsidkare, men kände bara vagt
till utförsellagstiftningen och hade aldrig sökt tillstånd
och sade sig inte heller ha fått frågor om det
från köpare. Han kände inte heller till vare sig lagen
(1999:271) om handel med begagnade varor 11 eller
lagen (1986:796) om godtrosförvärv. Han bedömde
det som sannolikt att det förekom en del stöldgods
på sajter som eBay, även om han inte kände till något
konkret fall. Själv köpte han föremål på loppmarknader,
auktioner och av privatpersoner. Även
om denna handlare inte medvetet hanterade stöldgods
tyder hans uppgifter på att rörelsen befinner
sig i en gråzon, där vissa regler förbises. Liknande
omständigheter framkom i en engelsk studie där säljare
på eBay kontaktades (Mackenzie, 2005).
De förändrade förutsättningarna märks även på
marknaden för böcker, kartor och handskrifter, menar
en intervjuperson från biblioteksvärlden. Även
han påpekar att förr fanns kunskapen samlad hos
institutioner och intresserade samlare, medan det i
dag är lätt för vem som helst att se vad en karta eller
en gammal bok är värd genom att studera auktionssajter
och antikvariatssajter. Det är dessutom lätt
att få reda på vad olika bibliotek har i sina bestånd
genom att söka i deras elektroniska register, som
ofta finns publicerade på internet. ”Kunskapen blir
allmän egendom och drar till sig oseriösa personer.
Hälarna kan lägga ut beställningar till tjuvar. Det
är också lättare att göra sig av med dessa föremål i
11 Den som handlar med vissa typer av begagnade varor ska registrera
sin verksamhet hos polisen. Se Brå 2006:6.
36 – del 1 del 1 – 37