Ladda ner som PDF - Brottsförebyggande rådet

stölderna till en helhet utan de utreddes mer eller
mindre som enstaka brott eller kopplade till några
ytterligare inbrott. En del möjliga felgrepp gjordes
också. I ett läge hade man direktkontakt med gärningspersonen
som utövade ett slags utpressning
mot staten. Kanske hade det varit möjligt att behålla
denna kontakt för att kunna komma närmare
gärningspersonen. En medbrottsling påstod för
polisen att han hade hittat diverse föremål, bland
annat kollekthåvar som polisen felaktigt trodde var
någon form av prydnadsföremål. Man satte varken
fynd eller upphittare i förbindelse med kyrkstölderna.
Gärningspersonens sambo beskylldes för häleri,
polisen kom till platsen men någon utredning
om misstänkt häleri inleddes underligt nog inte. Det
var egentligen rena turen att polisen kom gärningspersonen
på spåren genom att medbrottslingar till
honom gjorde det stora misstaget att sälja ett medeltida
processionskors på nätet.
Inte heller utredningen mot förste bibliotekarien
som stal över hundra värdefulla böcker från olika
bibliotek blev någon fjäder i hatten för svenskt rättsväsende.
Trots en i polisförhör dokumenterad risk
för självmord släpptes den misstänkte från häktet,
då han kort tid därefter tog sitt eget liv och dessutom
riskerade många människors liv genom att spränga
sin lägenhet i luften. Den utredning om misstänkt
häleri som drevs mot en anställd vid det tyska auktionsverket
rann ut i sanden. Till åklagarens förtvivlan
bedrevs inte något egentligt polisarbete för
att utreda hälerimisstanken. I stället fick åklagaren
skriva av misstankarna under tyst protest.
Det är också möjligt att utredningarna mot de
brittiska karttjuvarna kunde ha bedrivits med större
energi. Utredningen lades ned eftersom det var svårt
att binda gärningspersonerna till brotten. Kanske
var det ett riktigt beslut, kanske inte. Under alla
omständigheter har dansk polis i år lyckats fälla en
av dem till ansvar. Samma person har också avtjänat
två längre fängelsestraff i England till följd av
kartstölder.
Det är anmärkningsvärt att den spanske kyrktjuven
obehindrat reste in och ut ur Sverige trots
att han var utvisad. I själva verket hade han varit
utvisad redan sedan 1970-talet, och nya domar på
utvisning lades till gamla. Finns det inte någon kontroll
av att utvisade personer håller sig utanför landets
gränser? En berättigad fråga är om det är fler
personer som i praktiken kan röra sig fritt mellan
gränserna och begå brott i Sverige även om det finns
dom på utvisning?
Brott mot oss alla
En slutsats av raden uppmärksammade kulturarvsbrott
är att kulturarvsbrott berör många människor.
Det visar det stora mediala intresset. Utan att ha
gjort några egentliga undersökningar är intrycket
att följetongen om KB-mannen fått lika stor uppståndelse
som det mest spektakulära mordfallet. För
den internationella nyhetsförmedlingen kunde rånet
mot Nationalmuseum till och med mäta sig med
mordet på Olof Palme (Sundelin, 2002).
De poliser och åklagare som intervjuats vittnar
också om ett särskilt stort engagemang för fallen.
De berättar mer än gärna om utredningarna och de
kan ha sparat tidningsklipp och delar av förundersökningen.
Detsamma gäller för de personer på kulturinstitutionerna
som drabbats av brotten. Kanske
har det att göra med att gärningarna uppfattas som
brott mot oss alla, mot allmänheten. Det är brott
där var och en kan känna sig bestulen.
Det finns egentligen inga andra förmögenhetsbrott
där vi alla kan uppfatta oss som brottsoffer.
Visserligen kan skattebrotten sägas vara riktade
mot det breda skattebetalarkollektivet och bidragsbedrägerierna
mot välfärdssystemen, men liknelsen
är för abstrakt. Det handlar bara om pengar och
inte identifierbara föremål med ett bestämt hemvist.
Det är stor skillnad mellan att känna medkänsla för
abstrakta tal och med de församlingsbor som fått
sina kyrkor tömda på medeltida kulturskatter.
Hittills har detta engagemang inte satt några tydliga
avtryck i myndigheternas ledningar och bland
politikerna. En bedömning är att det enbart är en
tidsfråga till dess kulturarvsbrotten får högre status.
Den nuvarande regeringen har gett Riksantikvarieämbetet
i uppdrag att ta fram brottsförebyggande
åtgärder och Rikspolisstyrelsen har förhört sig om
underlag från Brottsförebyggande rådet. Troligen är
det början på något av en mobilisering mot kulturarvsbrott.
Källor
Bamfield, J. (1998). “A Breach of Trust: Employee
Collusion and Theft from Major Retailers”.
I: Gill, M. Crime at work. Increasing the risk
for offenders. Volume II. Leicester: Perpetuity
Press.
Brå (2000:1). IT-relaterad brottslighet. Stockholm:
Brottsförebyggande rådet.
Brå (2006:2). Cultural Heritage Crime – the Nordic
Dimension. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.
Clark, M. (1990). Business Crime. Its Nature and
Control. Oxford: Polity Press.
Johansson, P. (2004). I skandalernas spår. Minskad
legitimitet i svensk offentlig sektor. Akademisk
avhandling. Göteborgs universitet: Förvaltningshögskolan.
Sundelin, A. (2002). Främlingen i Falun: tjugoen reportage
om brott. Stockholm: Ordfront.
184 – del 11 del 11 – 185