Ladda ner som PDF - Brottsförebyggande rådet

I bakgrunden skymtar emellertid beröring med
tung kriminalitet där en bil på uppdrag och mot betalning
av 100 000 kronor skulle ha sprängts i luften.
Enligt polisen hade också en sådan sprängning
ägt rum av det bilmärke och på den ort som hade
pekats ut. Sprängmedel skulle också ha iakttagits i
ett källarförråd som en av gärningspersonerna hade
tillgång till. Ett kassaskåp skulle ha kastats i vattnet
på ett visst ställe, och polisen påträffade också ett
sådant vid dykning.
En av gärningspersonerna var på rymmen – på
”kuten” – från ett fängelsestraff och försörjde sig
på diverse svartjobb, exempelvis som brödförsäljare.
Vissa dagar skulle han ha tjänat upp mot 1 000
kronor.
Det är med andra ord en splittrad bild man får
av gärningspersonerna och deras kapacitet att planera
och utföra kuppen och inte minst att omsätta
stöldgodset i pengar. I förundersökningen framträder
en person som skulle förmedla en kontakt med
en ”arabisk diplomat”. Det skulle även ha ägt rum
ett möte med denne diplomat.
Tingsrätten konstaterade också att de dömda
gärningspersonerna inte varit ensamma om brottet
och att det inte var utrett vilket ansvar för planering
och utförande som andra personer kunde ha haft.
Kriminalkommissarie Göran Häggblad tror dock
att de planerade och genomförde kuppen i egen
regi. Däremot kan de ha haft kontakt med någon
mer resursstark person i den kriminella miljön som
sagt sig kunna hjälpa till med att förmedla en försäljning.
Men i allt väsentligt tror att han att det var
deras eget verk. Sedan finns det personer som aldrig
åtalades, exempelvis ”knasvakten” i den röda Fiaten
och sömmerskan av tygpåsarna till tavlorna.
Den 8 april 1994 föll tingsrättens dom över tre
av kuppens gärningspersoner. De dömdes för bland
annat grov stöld till fängelse i mellan ett och ett
halvt år och fyra och ett halvt år. Domen överklagades
och några månader senare höjde Svea hovrätt
straffen kraftigt till fängelse mellan två och ett halvt
år och sex år.
Efterspel med de försvunna konstverken
Det var enbart de tre Picassomålningarna som
hade kommit till rätta vid tidpunkten för huvudförhandlingen
i tingsrätten. Det var de tavlor som
polisen hämtade från vinden på Högbergsgatan. De
målningar som saknades var ”Slottet i La Roche-
Guyon” (målad 1909, gåva av Rolf de Maré) och ett
stilleben, ”Frukt, kniv, kanna” (målad 1928), båda
av Georges Braque samt tre verk av Pablo Picasso:
”Källan” (målad 1921, gåva av Grace och Philip
Sandblom), bronsstatyn ”Kvinna, Boisgeloup” (skapad
1931, testamenterad av Gerhard Bonnier) och
”Kvinna med svarta ögon” (målad år 1941).
Som nämnts försvann dessa konstverk en annan
väg än de tre tavlor som gömdes på Högbergsgatan
59. En yrkeskriminell med goda kontakter är ett säkert
spår när det gäller de försvunna konstverken.
Som tingsrätten konstaterade fanns fler gärningspersoner
som polisen inte fick tillräcklig information
om genom att spana på de personer som var knutna
till Fiaten. Förundersökningen fortsätter visserligen
mot andra personer än de som redan dömts och polisen
försöker få information om vart de försvunna
konstverken tagit vägen.
En kvällstidning pekar ut en person som skulle
ha dessa konstverk. Han häktas och menar i förhör
att sedan dessa skriverier inleddes har han ”blivit
överhopad med anbud”. Han vill inte något hellre
än att konstverken ska komma till rätta och att han
ska få lugn och ro. Den häktade har dock ett stort
nätverk. Till polisen säger han att han ”kanske känner
500–600 personer med kriminellt förflutet”.
Det finns vittnesuppgifter om att den häktade har
förvarat platta paket i wellpapp hos en annan persons
familj. I förhör menar familjemedlemmarna att
det var ”tavlor” eller ”Picasso” som hade att göra
med stölden mot Moderna museet, men utan att det
hade sagts rent ut.
Samtliga stulna kulturföremål transporterades
med Fiaten först till ett källarförråd i de södra förorterna.
Det förklarar också att namnskylten till
Braques målning ramlar ur bilen på Liljeholmsbron.
Det är först några dagar senare som de tre
målningarna hamnar på vinden på Högbergsgatan.
Två målningar och en skulptur av Picasso och två
målningar av Braque skulle befinna sig i den yrkeskriminelles
vård på okänd plats. Konstverken flyttas
sedan västerut mot Göteborgstrakten. Riktigt vad
som händer sedan är oklart. Tre svenskar försöker
i augusti 1995 sälja Picassos ”Kvinna med svarta
ögon” i Bryssel. De grips av belgisk polis och döms
till mångåriga fängelsestraff av svensk domstol.
Moderna museet anlitar förre chefen för Rikskriminalpolisen,
Tommy Lindström, för att hjälpa
till att hitta de försvunna konstverken. Tillsammans
med museets säkerhetschef Kjell Hestrell börjar de
söka efter de försvunna verken. Genom olika turer,
som Anders Sundelin beskriver i sin essä, hämtas de
kvarvarande konstverken i Göteborg, dock saknas
fortfarande ”Stilleben” av Braque. I övrigt har alla
konstverk kommit till rätta.
Även om det börjat gå många år sedan konstkuppen
inträffade påminns teknikern Rolf Rapp
varje dag om den omfattande förundersökning där
han och de andra utredarna lade pusselbit till pusselbit.
I hans tjänsterum på polishuset på Kungsholmen
hänger nämligen en reproduktion av Picassos
”Källan”.
Källor
Andersson, G. (1995). ”Konstkuppen mot Moderna
museet”. I: Nordisk Kriminalkrönika 1995. Västra
Frölunda: Nordiska polisidrottsförbundet.
Brå 2006:6. Häleri. Den organiserade brottslighetens
möte med den legala marknaden. Stockholm:
Brottsförebyggande rådet.
Klockars, C. B. (1974). The Professional Fence.
New York: The Free Press.
Steffensmeier, D. J. (1986). The Fence. In the Shadow
of Two Worlds. Totowa: Rowman & Littlefield.
Sundelin, A. (2002). Främlingen i Falun: tjugoen reportage
om brott. Stockholm: Ordfront.
Intervjuer
Polisens förundersökning
132 – del 11 del 11 – 133