Ladda ner som PDF - Brottsförebyggande rådet

och av andra samlare, men preciserar inte närmare
hur han kan veta att det han köper inte är stulet.
Ju längre bort från en stöld, desto större chans
att en presumtiv köpare accepterar säljarens förklaring
till hur han eller hon har fått det han försöker
sälja i sin besittning, eller kanske inte ställer några
frågor alls. Den vanligaste förklaringen är att de
värdefulla böckerna eller dokumenten har gått i arv
(McDade, 2006), vilket också kan förklara varför
de hamnat hos en person som inte verkar ”rätt”. Såväl
KB-mannen som den person som stal Newtons
Principia Mathematica vände sig till auktionshus utomlands.
Det gäller också de brittiska karttjuvarna
som anlitade olika internationella auktionshus (se
del 2). Utifrån dessa fall kan man spekulera i om
auktionshusen i mindre grad identifierar sig med
den ”bokvärld” som flera intervjupersoner och annan
litteratur på området (se exempelvis McDade,
2006) menar är vaksam på vad som dyker upp på
marknaden.
Tidigare diskuterades hur internet har förändrat
förutsättningarna för många tjuvar. Internet ger
goda möjligheter att nå spekulanter från hela världen,
men den breda publiciteten kan också innebära
stora risker (McDade, 2006, s.28), i synnerhet om
det gäller helt unika och mycket värdefulla böcker,
manuskript och kartor. En tjuv med viss insikt i den
speciella värld som utgörs av antika böcker torde
därför försöka hitta en mindre publik marknadskanal,
även om det kanske innebär att den möjliga
förtjänsten blir lägre.
Utblick – en BOK Tjuv i Amerika
Daniel Spiegelman gjorde sig våren 1994
skyldig till en lång rad stölder från Rare
Books and Manuscripts Library, RBML,
ett av Columbia-universitetets många specialbibliotek.
15 Fallet är på många sätt typiskt för
stölder av värdefulla äldre böcker och kartor,
men är också unikt på flera sätt.
Personalen är ofta de första att misstänkas vid
stölder från bibliotek. Spiegelman hade däremot
ingen koppling till biblioteket utan var en
utomstående tjuv. Som sådan var han dessutom
särskilt förslagen. I stället för att som många andra
låtsas vara en vanlig besökare, låt vara med
ett specialintresse, som ber om att få studera en
bok eller ett dokument från specialsamlingarna
i en för ändamålet avsedd läsesal och därifrån
smuggla ut det åtråvärda objektet på ett mer
eller mindre skickligt sätt, genomförde han
15 Beskrivningen av fallet Spiegelman är baserad på Travis McDades
utförliga redogörelse i The Book Thief: The True Crimes of Daniel Spiegelman
(2006). McDade redogör även för andra bibliotekstölder i USA,
samt diskuterar bibliotekens säkerhet och rättsväsendets hantering av
den här typen av brott.
sina stölder genom noggrant planerade nattliga
inbrott. Han behövde dock inte bryta sig
in i själva byggnaden – studenternas läsesalar
var öppna dygnet runt – utan bara ta sig in till
själva samlingarna. De särskilt värdefulla delarna
av samlingarna var dessutom skyddade i
utrymmen med solida metallväggar. Under sina
frekventa besök vandrade han runt i biblioteket
och studerade både lokalerna och personalens
arbete och hittade till slut ett sätt att ta sig
in till det som verkade vara de mest värdefulla
samlingarna. Han kunde därefter ta sig in och
ut därifrån utan att lämna några spår. På så sätt
kunde han under flera månader genomföra ett
stort antal stölder utan att någon anade vad som
pågick.
En annan ovanlig omständighet var att stölderna
genomfördes av en person som egentligen
inte var särskilt kunnig vad gällde äldre
böcker och dokument. Inte heller var han någon
erfaren inbrottstjuv – han hade tidigare
mest ägnat sig åt bedrägerier och var skicklig
på att förfalska ID-handlingar. Spiegelman
hade inte heller några instruktioner från någon
54 – del 1 del 1 – 55