Ladda ner som PDF - Brottsförebyggande rådet

därför för sent till Stockholm för att kunna beställa
fram atlaser för läsning samma dag. När han dagen
därpå går in på Kungl. biblioteket är han klädd i en
brun kostym och bär för årstiden en ”anmärkningsvärd
solbränna”, som närmast för tankarna till en
person från Nordafrika. Det är tydligt att han inte
enbart är intresserad av att tillbringa sitt liv försjunken
i gamla kartböcker bakom tjocka biblioteksväggar.
Han lånar sju eller åtta volymer till specialläsesalen.
Vid bordet sitter han enbart korta stunder.
Han springer ut och in i läsesalen. Personalen tycker
att detta är underligt. Det vanliga är att forskare är
”lugna och systematiska”, medan ”Ian Mark” verkar
”nervös och stressad”, som om han vore i tidsnöd.
En tjänsteman går vid ett tillfälle ut i läsesalen
och mot det bord där ”Ian Mark” sitter. Då blir
han ”fladdrig” och det ser ut som om han ertappas
med något. När dagen är slut ber han personalen att
inte köra ned de genomgångna volymerna till valvet
eftersom han har för avsikt att återvända nästa
dag. Det egendomliga är dock att han redan beställt
en rad andra atlasvolymer för genomgång dagen
därpå. Det är som om han inte vill att personalen
ska få tillfälle att hantera de atlasvolymer som han
gått igenom under dagen. Emellertid kommer han
inte tillbaka till biblioteket utan den 26 januari åker
han hem till England.
En brittisk kartexpert besöker Kungl. biblioteket
mellan den 22 och 24 januari 2001 och får tillgång
till specialläsesalen för ”rare materials”. Den 24 januari
korsas både kartexpertens och ”Ian Marks”
vägar och båda sitter denna dag i specialläsesalen.
Den brittiske kartexperten upptäcker att det saknas
kartblad i två band av ”Fasciculus Geographicus”
av Quad från år 1608. Han anmäler sin iakttagelse
till personalen. När han senare inför brittisk polis
avlägger vittnesmål kan han inte berätta något om
den andre besökaren i läsesalen. Han ursäktar sig
med att ”Most people are quite absorbed in their
books…”.
Senare kommer Kungl. bibliotekets personal att
upptäcka att Linschotens resebeskrivning från år
1599 över Ostindien är ”grundligt” slaktad. Det är
en volym som tillhör bibliotekets raritetssamling,
närmare bestämt Elzeviersamlingen, och ”sådana
beställningar granskas alltid noga”. Men i detta fall
”hjälpte det inte”.
Den tatuerade karttjuven
”Ian Mark” är emellertid inte ensam om att intressera
sig för gamla kartor. Den 25 augusti 2000 är
det lugnt på Kungl. bibliotekets låneexpedition. En
man, vi kan kalla honom för ”Kartläsaren”, går
fram till disken och en av de kvinnliga bibliotekstjänstemännen
uppmärksammar att mannen talar
engelska och hon blir en aning nyfiken och intresserad
av att lyssna på språket. Därför går hon lite närmare
disken för att höra bättre. Mannen skriver på
blanketten för låneansökan med höger hand, men
blanketten far omkring på disken och därför tar han
upp vänster hand för att hålla fast ansökan. Hon ser
då att han är tatuerad på vänster hand, långt ned
på handens ovansida, men hon uppfattar inte vad
tatueringen föreställer. Det ser ut som om mannen
försöker dölja tatueringen med kavajärmen, som
om han för armen uppåt i kavajarmen. Hon tycker
att det ser onaturligt ut. Senare information från
engelska Interpol tyder på att mannen är känd hos
polisen eftersom han är tatuerad på både armar och
händer. Enligt polisen har mannen tatueringar på
vänster hands knogar.
Mannen lånar kartböcker till specialläsesalen.
Förutom det första besöket den 26 augusti 2000
återvänder han den 12 och 25 september. Vid ett
tillfälle beställer han fram Linschotens berömda
resebeskrivning över Ostindien och personalen tar
fram ett nytryck i stället för originalet, förmodligen
för att någon har börjat fatta misstankar. ”Kartläsaren”
hämtar dock aldrig ut den boken. För en
kartjuv ska det vara originaltryck, inga nya faksimilutgåvor.
Enligt polisanmälan är han ”välklädd i
kostym” och ”artig mot personalen”. En biblioteka-
rie betecknar honom till och med som ”varm”, vilket
gör att man vill hjälpa honom särskilt mycket.
En tid för karttjuvar
”Ian Mark” och ”Kartläsaren” har mycket gemensamt.
De är intresserade av gamla atlaser, de stjäl
kartblad ur sådana verk på ansedda bibliotek och
säljer bladen, bland annat via internationella auktionshus.
Särskilt i England är marknaden utvecklad
för gamla tryck. Även om de inte verkar samarbeta
”på fältet” kanske det finns en huvudman bakom
de båda karttjuvarna. Båda är tidigare straffade för
kartstölder. ”Ian Mark” dömdes 1995 till fyra års
fängelse för stölder från British Library och Cambridge
University Library. ”Kartläsaren” dömdes
1996 till fyra års fängelse för att ha stulit kartor
och viktorianska tryck med sportmotiv från British
Library och bibliotek i Birmingham och Leeds. En
hel del av dessa har sedan påträffats på auktionshus
i USA och Japan.
Under 1980-talet växte intresset för att samla
böcker och gamla tryck som kartblad. På kontinenten
och i USA trissades priserna upp. Äldre tryck
blev ett investeringsobjekt och en handelsvara vid
sidan av konst och antikviteter. Det glada åttiotalet
och vågen av IT-miljonärer bidrog till en ökad
handel med böcker och tryck. Förmodligen är det i
denna marknadsmässiga våg som tjuvar börjar etablera
sig med den exklusiva inriktningen på gamla
böcker och tryck. För tjuvar som är ute efter gamla
kartor är det givetvis mest lönsamt att stjäla hela
volymer. Men det är inte möjligt att ta med sig stora
volymer från läsesalarna och i stället skär man ut
kartblad som sedan kan säljas styckvis. Det är inte
ovanligt att volymer av atlaser och andra planschverk
helt lagligt har styckats upp och att åtskilliga
blad därför finns på marknaden. Särskilt med
början under 1970-talet har det blivit populärt hos
handlare att stycka volymer och sälja bladen ett och
ett (Honigsbaum, 2003). Detta förfarande ger högre
priser per blad. Förfarandet att stycka atlaser och
planschverk har rimligtvis bidragit till en marknad
för tjuvar. När det dessutom blir vanligt med enstaka
blad leder ett antal nya kartblad på marknaden
knappast till några höjda ögonbryn. När kartbladen
väl har hamnat i en legitim miljö, som ansedda auktionsverk
med internationella auktionskataloger eller
bättre antikvariat, förvandlas bladen från troligt
stöldgods till dyrbara varor, utan koppling till dess
individuella proveniens (Brå, 2006). Till skillnad
mot åtskilliga tjuvar som stjäl kulturföremål brukar
bok- och karttjuvar vara särskilt kunniga och levererar
stöldgods till en kräsen internationell marknad.
”Ian Mark” och ”Kartläsaren” vet definitivt
vad de håller på med.
Enligt en tidigare flickvän är ”Kartläsaren” antikhandlare
med inriktning på gamla böcker. Han
har ett förflutet som trädgårdsmästare. ”Ian Mark”
har någon form av akademisk bakgrund. Av brittisk
polis uppges han vara ”mycket smart och intelligent”
och aldrig skulle erkänna brott om han inte
blir överbevisad.
”Ian Mark” och ”Kartläsaren” är inte de enda
tjuvarna som härjar innanför Kungl. bibliotekets
väggar. De är i sällskap av chefen för handskriftsavdelningen,
som inte behövde kvittera ut böcker
till läsesalen och i lönndom tvingas skära ut enstaka
blad. Den person som senare kommer att gå under
beteckningen ”KB-mannen” rörde sig fritt i alla magasin
och kunde därför ta hela volymer, som sedan
såldes via ett auktionshus i Hamburg till den internationella
marknaden (Repo, 2007). ”KB-mannen”
suddade ut spåren från sina brott genom att ta bort
kort ur kartoteken. Det var som om böckerna aldrig
hade funnits. ”Ian Mark” och ”Kartläsaren” lämnar
efter sig atlaser där man nära bindningen vid en
noggrann kontroll kan se falsar på någon centimeter,
som inte tillkommit av bokbinderitekniska skäl
utan vittnar om att blad har skurits ut.
När ”Ian Marks” och ”Kartläsarens” framfart
står klar för Kungl. biblioteket investeras runt två
miljoner kronor i säkerhetsåtgärder. Den som leder
säkerhetsarbetet är Kungl. bibliotekets främste
90 – del 11 del 11 – 91