Ladda ner som PDF - Brottsförebyggande rådet

han en gång köpte en tavla i Tyskland och kort efteråt
hade det kommit in en man in i hans konsthandel,
pekat på tavlan och sagt: ”Den där har
varit min. Jag köper tillbaka den.” Mannen hade
blivit av med tavlan vid ett inbrott i sin villa. I det
läget ville konsthandlaren bara bli av med tavlan
och sålde tillbaka den för samma summa som han
hade köpt den. En annan konsthandlare beskriver
konsthandeln som uppdelad i två skikt: ”Vi är kanske
tio i Sverige som har en ordentlig verksamhet
och som det går bra för. Sedan har du ett gäng med
kontoret på fickan, men de tror jag kan handla med
precis vad som helst.” Ytterligare andra stärker
bilden av en bransch där inte alla har rent mjöl i
påsen. Den klassiska konstnasaren med ”snygg kostym,
dyr klocka, Merca och en synnerligen blandad
äkthetspåse bland tavlorna i bagaget” verkar höra
till historien, men det finns fortfarande många som
handlar ”med kontoret på fickan”, menar en konsthandlare.
Han framhåller också att det finns många
som ”inte gärna hanterar kvitton” även bland dem
som har galleri eller butik.
En konservator som intervjuats säger att han då
och då anar oråd. ”Det händer att man får en konstig
känsla ibland, men det är å andra sidan inte vår
uppgift att kontrollera objekten. Vi är inga poliser.”
Han är dock säker på att svenska konservatorer inte
får in något som stulits i Sverige – ”risken för upptäckt
är alltför stor”, menar han.
En intervjuperson som arbetar som säkerhetskonsult
åt företag säger sig se tydliga kopplingar
mellan konst och annan illegal verksamhet. Han
nämner narkotika, olagliga inkassofirmor, kriminella
mc-gäng och maffia, utan att närmare gå in på
hur kopplingarna ser ut. Den här typen av utsagor är
relativt vanliga, men det är svårt att hitta konkreta
belägg för sambanden mellan konstrelaterade brott
och grövre brottslighet som organiserad brottslighet.
Inte heller de sex fall som vi gått igenom visar
att kulturarvsbrott skulle vara en del av den svenska
organiserade brottsligheten, även om det finns vissa
kopplingar till grövre kriminalitet (se del 2).
En intern beskriver marknaden för stulen konst
och annat stöldgods ur en tjuvs perspektiv. ”Alla
köper av småtjuvarna. Knarklangarna köper för att
få betalt för narkotikan. Sedan vet de inte vart de
ska göra av föremålen.” Han menar att hälarna ofta
har en annan verksamhet vid sidan av de kriminella
affärerna – exempelvis en bilhandel eller en kiosk.
Hans beskrivning av den typiska hälaren liknar
konsthandlarnas beskrivning av ”konstnasarna”
– de mindre seriösa konsthandlarna som förr åkte
runt med kontoret på fickan och tavlorna i bagageutrymmet.
”Man får kunskap om hälare genom kontakter,
eller så kan man tala med en affärsman
och man känner direkt att här vet man att
man kan köpa och sälja. […] Hälare känner
folk, de säljer en bil och samtidigt kan
de sälja en tavla. Det ligger i deras natur att
kunna sälja svart och vitt. […] En typisk hälare
har en mellanstor Mercedes, bor mitt i
stan och bär guldklocka. Verksamheten är
riskabel, men det är en livsstil som lockar. De
är smarta och utbildade. Det är familjer som
har pengar.”
Inte bara stölder hotar konsten
Hos myndigheter, statliga bolag och offentliga inrättningar
finns en hel del konst som köpts in av Statens
konstråd eller deponerats av Nationalmuseum
eller Moderna museet. Nationalmuseums samlingar
omfattar 600 000 föremål, däribland cirka 16 000
målningar och skulpturer. Moderna museets samling
omfattar cirka 140 000 verk, varav 8 000 är
målningar, skulpturer och installationer. Även på
regional nivå finns utlånings- och depositionsverksamhet.
Västra Götalandsregionen har exempelvis
en konstsamling på runt 50 000 verk, utplacerade
på olika typer av institutioner och arbetsplatser i
hela regionen (Västra Götalandsregionen, 2007).
Dokumentation, registrering och inventering
av den här typen av offentligt ägd konst är mycket
viktig då den byts ut och flyttas runt när institutioner
och myndigheter flyttar eller läggs ned. Den offentliga
konsten är ofta tillgänglig för många människor
samtidigt som det kanske inte finns någon
som håller särskild uppsikt över den. Sådan konst
kan därför lätt bli en lämplig måltavla för en tjuv.
Bristande dokumentation försämrar läget vid eventuella
stölder, genom att upptäckten fördröjs och
eftersökningarna försvåras. En konservator med
inblick i verksamheten berättade i en intervju att
Konstenheten i Göteborg för några år sedan hade
hittat över 800 verk som inte varit registrerade efter
att man börjat med mer noggranna inventeringar. I
Stockholm uppmärksammades för några år sedan
att många av stadens deponerade konstverk hade
försvunnit och Kulturnämnden i Stockholm fick
också kritik för att kontrollen över stadens konst
var otillräcklig
Deposition av offentligt ägd konst kan också
innebära andra typer av risker, beroende på olyckor,
okunskap eller slarv: ”Konst skadas i flyttningar,
ställs i garderober eller den som har haft tavlan på
sin vägg tar med den till sitt nya kontor”, berättar
en konservator som intervjuats. Det handlar inte
om stöld, menar han, utan är en fråga om bristfällig
dokumentation och oklarheter i ansvar. Han nämner
ett fall där en avdelningschef godkänt att en anställd
tagit med sig en tavla från arbetsplatsen, trots
att tavlan inte var ägd av bolaget. Avdelningschefen
insåg inte att det handlade om deponerad konst och
att han inte hade rätt att besluta om dess öde.
Falska konstverk
Falsk konst nämns av flera intervjupersoner som ett
relativt vanligt problem. En person som intervjuats
var verksam inom antik- och konsthandeln men
hade inget registrerat företag utan arbetade med
”kontoret på fickan”. Han hade kommit i kontakt
med en hel del falsk konst, som till stor del kom från
Östeuropa. Han hade däremot, vad han visste, inte
stött på några stulna föremål. Han trodde att sådant
som stjäls i Sverige till stor del hamnar utomlands.
En annan antikhandlare menade i en intervju att det
var svårt att köpa konst eftersom det fanns mycket
kopior. Han brukade inte heller köpa någonting av
personer som ”bara kommer in. Säkert stöldgods.”
En annan konsthandlare uppger att det ibland inte
går att avgöra om ett verk är äkta eller inte – två
tillfrågade experter kan komma till olika slutsatser.
Handlaren brukade i sådana fall sälja verket med
förbehåll att äktheten inte kunde garanteras. Han
vet att det finns personer i branschen som exempelvis
kan lägga till signaturer på målningar. ”De är
välkända i branschen. Det gäller att hålla sig borta
från dessa personer.”
Flera intervjuer tyder på att förfalskningar är ett
större problem än stulen konst. En konsthandlare
hävdar att han ”ganska ofta” blir erbjuden förfalskningar.
Han menar att det förekommer välgjorda
förfalskningar, men att de flesta går att genomskåda.
Det är inte bara handlare och samlare som blir
lurade av förfalskningar. I december 2007 meddelade
the Art Institute of Chicago att en skulptur
som museet hade köpt tio år tidigare, i tron att den
var gjord av den franska konstnären Paul Gaugain,
visat sig vara en förfalskning. Bakom förfalskningen
stod en sedan länge känd förfalskare som under
många år tillsammans med sina föräldrar ”återfunnit”
och ”återupptäckt” en rad spektakulära konstverk
och fört ut dem på marknaden (Hernadi, 2007;
Artner, 2007).
Från tavelstöld till pengar i
handen
Det finns några olika strategier för att omvandla
stulen konst till pengar. Om det är frågan om ett
mindre känt verk kan det ibland vara möjligt att
sälja det vidare direkt – till en hälare, en konsthandlare
som låter bli att ställa frågor eller via ett
auktionshus. Pantbankerna är en annan möjlig av-
42 – del 1 del 1 – 43