Ladda ner som PDF - Brottsförebyggande rådet

Den italienska ”kulturarvspolisen”, karabinjärernas
avdelning för kulturarvsbrott,
beslagtog under åren 1970–2000 drygt
75 000 förfalskade föremål. Under samma
period hanterade avdelningen knappt 40 000
anmälningar om stölder av kulturföremål.
Vid dessa stölder försvann närmare 700 000
föremål, varav 180 000 kommit tillrätta. Deras
statistik visar att konst i form av målningar
är en av de mest stöldutsatta kategorierna
när det gäller kulturföremål. Statistiken visar
också att privata hem är den överlägset mest
utsatta måltavlan för stöld av kulturföremål
i Italien, men även kyrkorna drabbas av
långt fler stölder än museer och andra typer
av institutioner. Källa: Ciotti Galletti. “From
Beautiful to Evil – Organised Crime and Illicit
trade of Works of Art in Italy”.
yttringskanal för stulen konst. En intervjuperson
kände personligen till en person som lånat pengar
på en pantbank med stulna tavlor som säkerhet,
och han trodde också att sådana bedrägerier var
vanliga. Tack vare branschkultur och policy är det
möjligt att avyttra stöldgods på det här sättet direkt
till legala marknader (jfr. Brå 2006:6). Den mindre
nogräknade konsthandlaren gömmer sig bakom att
”man kan aldrig vara helt säker ändå”. För auktionshusen
är diskretion en hederssak och man hänvisar
också till sin förmedlarroll – man är endast en
länk mellan säljare och köpare.
En annan strategi är att använda konstverket
för att pressa ägaren på pengar, eller förhandla med
försäkringsbolaget om en viss summa pengar för
att återlämna verket. Detta kallas artnapping men
det är svårt att säga något om hur vanligt det är.
Försäkringsbolagen hävdar att de på sin höjd betalar
mindre summor i tipspengar om det kan bidra
till att stulen konst återfinns. Precis som med kidnappningar
finns risken att det uppmuntrar till nya
brott om det visar sig att försäkringsbolag och andra
ägare är beredda att betala hög lösen för stulna
verk. Poliser som intervjuats beskriver den här typ en
av lösningar som regelrätta återköp och menar att
försäkringsbolagen betalar ansenliga summor för
att köpa tillbaka stulen konst. En utredare på ett
försäkringsbolag bekräftar att det förekommer att
tjuvar försöker sälja tillbaka konstverk till försäkringsbolagen,
men menar att det är mycket sällsynt.
Intervjupersoner med erfarenhet från arbete på
försäkringsbolag berättar också om försäkringsbedrägerier
som ibland rör stulen konst; gärningspersonerna
försäkrar egendom som de stulit, för att
sedan själva anmäla det stulet och försöka få ut försäkringspengar.
Samtidigt säljs stöldgodset vidare,
vilket ger en dubbel förtjänst.
En del konsthandlare menar att något har hänt
med marknaden för stulna konstföremål. ”Förr omsattes
konsten. Det kunde dröja några år, men förr
eller senare dök verken alltid upp. Nu ser man dem
aldrig mer”, säger en konsthandlare som själv en
gång blivit erbjuden att köpa en gobeläng som stulits
från ett galleri 30 år tidigare. En annan konsthandlare
menar att ett skäl till att stulna konstverk
inte dyker upp är att de i stället används som panter
och säkerhet i kriminella kretsar. ”Förr dök konsten
alltid upp någonstans. Jag minns när vi blev
bestulna på en [tavla] som något år efter dök upp i
Bruun Rasmussens katalog och ytterligare ett år senare
såldes på Bonhams i London. Alldeles oavsett
auktionshusens moral så händer det här aldrig nu”,
menar han. Konsthandlaren tror också att förövarledet
ser annorlunda ut i dag. ”Förr var det samma
figurer som åkte ut och in ur fängelserna. När de
satt inne stals ingen konst. Men så tycks det inte
vara nu.”
Ytterligare ett par intervjupersoner nämner förekomsten
av panter i den undre världen – en intervjuperson
berättar att en målning räknas för halva
sitt värde om den används som säkerhet och en antikhandlare
hävdar att han fått förfrågningar om att
värdera tavlor av kända konstnärer, tänkta att användas
på det här sättet. Några konkreta belägg för
att detta förekommer är dock svåra att hitta.
Slutligen kan konstverken helt enkelt förvaras
i några år, till dess att uppmärksamheten kring
stöld en lagt sig eller kanske ända tills stölden är
preskriberad. Till skillnad från mycket annat så tappar
sällan konstverk värdet med tiden, även om det
kan variera vad som står högst i kurs. Detta innebär
att kulturföremål kan hållas gömda under lång tid
innan de når marknaden (Brodie, Doole och Watson,
2000).
Antikviteter i form av antika möbler och gamla
bruksföremål är kulturföremål som gått från att
fylla mer praktiska funktioner i ett hem till att vara
mer av inredningsobjekt och värdeföremål, med liknande
funktioner som andra konstföremål. Vissa
föremål, till exempel gamla vapen, intresserar också
många samlare.
Antikviteter som stöldobjekt
Kulturföremål som möbler, gamla bruksföremål och
smycken kan vara mycket lämpliga som stöldobjekt.
Precis som med modern konst – som en intervjuperson
menade var bättre att stjäla än äldre konst eftersom
nyare konst är mer lättplacerad och sticker ut
mindre – är antika möbler och smycken något som
egentligen inte sticker ut alltför mycket vare sig de
återfinns i antikaffärer eller i privata hem.
Den här typen av antikviteter finns hos handlare,
samlare och i vanliga privata hem, men även på museer
och hos olika myndigheter – endera deponerad
eller ägd. Den nordiska enkätundersökningen visade
att främst museer och hembygdsföreningar förlorar
föremål som möbler och vapen. Även kyrkorna förlorar
en del föremål i dessa kategorier – bland annat
antika stolar, speglar och kistor, men också diverse
föremål som fattigbössor, dukar, mattor, timglas,
nycklar, beslag, vapensköldar och vaser.
Bland de vapen som stulits från främst museer
och hembygdsföreningar återfinns såväl blankvapen
som svärd och knivar, som antika pistoler och gevär.
Två museer har även blivit bestulna på kanoner.
Några kyrkor har också blivit bestulna på vapen i
form av värjor, vissa från 1600- och 1700-talen.
Flera intervjupersoner berättar om stölder av
smycken, både från museer och från handlare.
Smycken är som regel mycket små och därmed enkla
att dölja vid en stöld. De kan dessutom vara särskilt
lätta att omvandla till pengar. Om det inte handlar
om extraordinära smycken kan de exempelvis
pantsättas, och smycken av guld går alltid att sälja
för guldvärdet. Pantbankerna begär sällan inköpskvitton
på smycken och liknande värdeföremål, helt
enkelt därför att det sällan finns någon fångeshandling,
det vill säga kvitto eller annan form av ägarbevis,
för lite äldre smycken. Många smycken har
getts som gåva eller ärvts efter släktingar. Ungefär
tio procent av det som belånas hos pantbankerna
löses inte ut, och merparten av dessa föremål är
guld, smycken och andra värdesaker utan fångeshandling
(Brå 2006:6). Enligt en amerikansk studie
44 – del 1 del 1 – 45