Ladda ner som PDF - Brottsförebyggande rådet

att fornfynd har förts bort. Lättare är det när redan
kända fynd stjäls från olika institutioner. Uppgifter
om sådana stölder finns både från intervjuer och i
den nordiska enkätundersökningen (Brå 2006:2),
där främst museer och hembygdsföreningar uppgav
att de förlorat fornfynd. Den här typen av stölder är
givetvis beklagliga, men innebär ändå inte samma
skada som illegala utgrävningar som ju saboterar
framtida forskningsmöjligheter.
En mycket uppmärksammad stöld ägde rum år
1986 från Fornsalen i Visby, då den 2000 år gamla
Havorringen – en halsguldring med en vikt på runt
800 gram – stals. Troligen är det denna stöld som ligger
till grund när Mari Jungstedt i Den inre krets en
(Jungstedt, 2005) skildrar en stöld av en armring i
guld från Fornsalen i Visby. I romanen intervjuas en
polis av en journalist angående stölden:
– Den här typen av stölder – har det förekommit
tidigare?
– Inte från Fornsalen, nej.
– Vad kan gärningsmannen göra med den
där guldringen han stal? Det borde vara svårt
att sälja sådana saker.
– Antingen behåller han den själv, men det
är väl mindre troligt, eller så säljer han den
vidare. Vi tror att det rör sig om ett beställningsjobb,
alltså att han redan hade en köpare.
Det kan vara en samlare, kanske utomlands.
Vi vet att det säljs gotländska fornfynd
ute på den internationella marknaden.
– Vad kan en sådan här armring vara värd?
– Omöjligt att säga. En samlare kan nog
betala nästan vad som helst. När det gäller
mynt så brukar man säga att ett ovanligt silvermynt
i välbevarat skick från vikingatiden
är värt omkring tiotusen kronor. Tänk dig då
vad man kan få för en hel skatt med hundratals
mynt. Vi vet att det finns outgrävda silverskatter
kvar. Fortfarande hittas i genomsnitt
en silverskatt om året på Gotland.
– Men varför görs så lite åt de här stölderna?
frågade Johan förvånat. Det är ju inte klokt
att det försvinner en massa grejer härifrån
och ingen reagerar!
– Visst försöker vi komma åt dem som stjäl
fornfynd men det är svårt. Och ärligt talat
tror jag att en sak som bidrar till polisens passivitet
är att förövarna, om det mot förmodan
går så lång som till rättegång, får straff som
knappt är kännbara. De döms nämligen enligt
kulturminneslagen och straffen är så låga
att polisen inte tycker det är värt att ödsla en
massa energi (…).
Brottet är fortfarande ouppklarat. Den kriminalinspektör
som utredde stölden av Newtons Principia
Mathematica (se del 2) har som sin största yrkesmässiga
ambition att lösa fallet med den nästan
ett kilo tunga halsringen. Den här typen av unika
föremål kan vara svåra att sälja. Risken är att de
i stället smälts ner och säljs för sitt guldvärde. Guldvärdet
för den runt 800 gram tunga Havorringen
var 40 000–50 000 kronor när den stals, men ligger
nog kring det dubbla i dag, då guldpriset ligger
högt. Värdet som unikt objekt kan dock ligga på
tiotals miljoner kronor. Man får hoppas att tjuven
inte valt att göra sig en mindre hacka på att smälta
ned Havorringen och sälja guldet. ”Att smälta ned
Havorringen för att komma åt guldet vore som att
stjäla Tre skilling banco-märket för pappersvärdet”,
sade professor Eric Nylén i en intervju efter stölden
(Wikipedia-bidragsgivare, 2007).
Mynten som lockar
Numismatik är läran om mynt, sedlar, polletter och
medaljer. Svenska numismatiska föreningen bildades
redan år 1873 och har både forskare, amatörforskare
och samlare bland sina medlemmar (Svenska
numismatiska föreningen, 2008). ”Myntskatter”
bär på information om regioners utveckling och
förbindelser med andra delar av världen, och ger
därför värdefulla bidrag till vetenskapen. Det är
lätt att förstå en samlares fascination över mynten
som vittnar om makthavare och statsbildningar
som kommit och gått genom historien, om teknisk
och ekonomisk utveckling och som finns i en mångfald
skepnader över världen och över tid. Det finns
också ett romantiskt skimmer över gamla mynt,
men drömmen om att hitta den försvunna skatten
återfinns inte bara i gamla sagor utan kan också utgöra
högst verkligt hot mot det arkeologiska källmaterial
som gömmer sig i jorden.
Gotland är unikt, både i Sverige och i övriga
världen tack vare de många vikingatida skattfynd,
av främst silverföremål och -mynt, som gjorts där.
De flesta mynten kommer från andra delar av världen
och vittnar om intensiva kontakter. Myntskatterna
lockar plundrare och – som beskrivits ovan
– utsätts Gotland regelbundet för plundringsförsök,
även om det är svårt att utreda misstankarna. Att
det i dag är förbjudet att använda metallsökare utan
särskilt tillstånd är en följd av plundringarna, men
samtidigt menar en person vid en institution som
bland annat hanterar mynt att förbudet inneburit
att de inte längre får kännedom om några mynt.
”Tidigare hade vi kontakt med personer som letade
efter mynt med metallsökare. Det var personer som
kom till oss och visade vad de hade hittat. På detta
sätt fick vi kontakt med 20 000 mynt per år.” Enligt
intervjupersonen har det i och med förbudet blivit
helt tyst från de personer som tidigare rapporterade
in fynd. Det kan innebära att dessa personer helt enkelt
hörsammat förbudet och slutat använda metallsökare,
eller att de i strid med lagen ändå söker efter
mynt med metallsökare men låter bli att höra av sig
när de hittar något. Intervjupersonen menar att det
var värdefulla data som kom in när upphittade mynt
rapporterades in, eftersom man brukade föra anteckningar
om fynden. Hans åsikt är därför att den
stränga lagstiftningen inte enbart varit av godo.
Mynt är på många sätt utmärkta brottsobjekt
– de är små, lätta att gömma och det kan finnas
många mynt av en viss typ vilket försvårar identifieringen.
En numismatiker kan dock urskilja många
unika kännetecken även mellan mynt av samma typ.
Utifrån sådana kännetecken kan mynt härledas till
en viss samling eller trolig fyndplats. En arkeolog
som intervjuats är kritisk till polisens bristande förståelse
för att det faktiskt är möjligt att se skillnad
på mynt. Likaså kan sammansättningen av olika typer
av mynt som hittats tillsammans ge ledtrådar till
vilket område de hittats i, men i en polisutredning
är sådana indicier sällan tillräckliga.
Regelrätta stölder av mynt från institutioner,
handlare och privatpersoner är lättare att bevisa eftersom
sådana innehav oftare finns dokumenterade.
Likväl kan det vara svårt att återfinna mynten, då
det kan finnas många exemplar.
Marknaden för arkeologiska
föremål
Det finns olika typer av efterfrågan på arkeologiska
föremål. Forskaren har ett intresse av att studera föremålen,
samlaren vill utöka sin samling med vissa
typer av föremål och andra är intresserade av att
smycka sitt hem med vackra och ovanliga saker. Arkeologiska
föremål kan alltså utgöra källmaterial för
forskningen, men också säljas som antikviteter och
köpas som samlingsobjekt eller för utsmyckning av
privata hem. Denna marknad kan skapa motiv för
fyndbrott och plundring av fornlämningar. För en
arkeolog är fynden visserligen i stort sett värdelösa
om de utan dokumentation ryckts ur sin kontext,
men museer både i Sverige och i andra länder har
kritiserats för att köpa in föremål utan känd proveniens
till sina samlingar (Lundén, 2004; Brodie et
al, 2000).
I relation till andra länder är Sverige snarare ett
marknadsland än ett ursprungsland, vilket betyder
att importen av antikviteter är större än exporten
(efter Merryman, se Mackenzie, 2005). I ursprungsländerna,
exempelvis Kina, Indien, Grekland, Egypten
och Peru, är förhållandet det omvända. Enkelt
uttryckt kan man säga att fattigare områden med rik
förhistoria står för en stor del av tillgången, medan
68 – del 1 del 1 – 69