Ladda ner som PDF - Brottsförebyggande rådet

är kyrkans främsta symbol som får slut på elva års
härjningar av kulturarvet.
Den 10 augusti 2005 ringer kriminalinspektör
Per-Anders Fritshammar vid Rikskriminalpolisen i
Stockholm till Polismyndigheten i Västernorrland.
En museianställd i Lund har kontaktat polisen om
ett mycket gammalt krucifix, som en antikhandlare i
Ängelholm köpt för några tusenlappar på auktionssajten
Tradera. Krucifixet skickades med bussfrakt
från Norrland och efter några månader hör antikhandlaren
av sig till Historiska museet i Lund för att
ställa frågor om krucifixet. När museitjänstemannen
får syn på krucifixet dröjer det inte länge förrän
telefonerna går varma till Riksantikvarieämbetet
samt stiftsantikvarien och en konservator i Härnösand.
Allt talar för att det är ett processionskrucifix
från 1400-talet som stulits från Skeppshamns kapell
på Åstön vid Söråker och som nu dykt upp på nätet
och hamnat i Ängelholm. Snart kommer stöldturnén
att vara avslutad.
Sex års fängelse
År 2006 föll domen i Sundsvalls tingsrätt mot gärningspersonen
och några medbrottslingar efter
sammanlagt nio förhandlingsdagar. Huvudmannen
dömdes för bland annat stöld från fritidshus och
grovt häleri av kyrkliga kulturföremål till fängelse i
fyra och ett halvt år, ett straff som hovrätten sedan
skärpte till sex år. Hovrätten fann att gärningspersonen
kunde knytas direkt till stölderna av kulturföremålen
och han dömdes därför till grov stöld.
Brottet var grovt eftersom stölderna avsett föremål
med ett betydande ekonomiskt och kulturhistoriskt
värde samt varit av särskilt hänsynslös art.
De me deltida katolska föremålen hade fått vara i
fred under många hundra år, klarat sig helskinnade
genom både reformationen och förändringar av
kyrkorna, men stod nu värnlösa för gärningspersonens
framfart. Kulturföremålen hotas inte längre
av bristen på uppskattning, utan av motsatsen, det
höga ekonomiska värdet, skriver landsantikvarie
Bengt Edgren i en utställningskatalog.
Tingsrätten var uppenbarligen fascinerad över
det ”varsamma sättet på vilket stölderna genomförts”,
tydligen av en person van att hantera ömtåliga
kulturföremål och dessutom med ett stort
kunnande om antikviteter. ”En perfektionist som är
välklädd och hjälpsam”, uttryckte ett vittne det. Sättet
att begå inbrott på, de ovanliga kulturföremålen
med stark religiös prägel, vittnenas berättelser och
inte minst att gärningspersonen förfogade över en
stor del av stöldgodset i sin bostad gjorde att han
kunde fällas till ansvar, trots avsaknad av teknisk
bevisning vid de otaliga brottsplatserna.
I domen utvisas den tilltalade ur landet och
förbjuds att återvända hit. Men det är inte första
gången. Gärningspersonen hade redan genom en
dom år 1978 av Göta hovrätt blivit förvisad från
Sverige med förbud att återvända. Även genom senare
domar förvisades gärningspersonen från Sverige.
Trots landsförvisningen har han regelbundet
vistats i Sverige och bland annat gjort det stora antalet
inbrott i kyrkor och kapell. Det är uppenbart
att landsförvisningen enbart var en formalitet som
varken efterlevdes eller kontrollerades. Länge misstänkte
polisen att en internationell liga låg bakom,
men när det gamla krucifixet dök upp på nätet,
kunde myndigheterna börja nysta upp härvan, som
från ett lager på Sveavägen i Sundsvall och lokaler i
Enånger och Bergvik ledde ända bort till Teneriffa.
Om inte krucifixet hade hamnat på en nätauktion,
köparen reagerat och en uppmärksam museitjänsteman
i Lund följt mediebevakningen om alla
stölder och engagerat sig i frågan, kanske gärningspersonen
hade lyckats med sitt uppsåt. Hans försteg
var att kulturföremålen fördes till Spanien och
såldes där, långt bort från polisen i Västernorrland
och skriverier i norrländska tidningar. För tjuvar
och hälare på kulturarvsområdet är det en välkänd
metod att sälja stöldgodset långt från brottsplatsen
(Steffensmeier, 1986; Steffensmeier och Ulmer,
2005). Sannolikt är det en viktig del i förklaringen
till att han klarade sig så länge. Det var inte hel-
ler han själv som sålde krucifixet utan en oförsiktig
medbrottsling efter att huvudmannen i samband
med en helt annan brottslighet hade fått sin utvisning
verkställd. Polisen hade inte heller förmåga att
se sambandet mellan stölderna utan tenderade att
se varje stöld som något av en isolerad företeelse,
säger kriminalinspektör John Erik Johansson vid
Länskriminalpolisen i Sundsvall. Han är en av de
poliser som höll i förundersökningen mot gärningspersonen.
Vid rättegången i Sundsvall hördes präster, kyrkvaktmästare
och till och med kriminalchefen på Teneriffa,
Juan Antonio Lopez Ruiz. Enligt tingsrättens
dom hade gärningspersonen satt i system att
från Sverige till Teneriffa föra ut värdefulla äldre
kulturföremål, företrädesvis med religiös anknytning.
Han hade därför även gjort sig skyldig till
smuggling.
Med bistånd av spansk polis togs en stor mängd
kulturföremål med kyrklig anknytning i beslag på
Calle Azorin i Santa Cruz på Teneriffa. Beslag gjordes
även av föremål i gärningspersonens postbox
på Teneriffa. En del av de stulna föremålen hade
gärningspersonen redan hunnit sälja. I beslag togs
också korrespondens med auktionsfirman Durán
Sala de Arte i Madrid och en konsthandlare i Amsterdam.
Gärningspersonen var inte enbart inriktad på
kyrkor och kapell utan gjorde också inbrott i ödehus.
Vissa av de stulna kulturföremålen hamnade
förmodligen sedan i en loppisbutik. En del föremål
såldes per annons i Sundsvall Tidning eller på Tradera.
Men de kyrkliga kulturföremålen prånglade
gärningspersonen ut i Spanien, genom antikhandlare
och auktionshus. Det är åtskilliga föremål från en
tid innan Sverige blev protestantiskt och därför mer
gångbart i Spanien där efterfrågan finns för antikviteter
med starkt katolsk prägel. Enligt förhör med
en medbrottsling skulle gärningspersonen ha uppgett
att värdet på antikviteter låg fem gånger högre
i Spanien jämfört med Sverige. Gärningspersonen
hade också nämnt vid ett tillfälle att ”han hade fått
600 000 kronor för en del kyrkgrejer han hade sålt
i Spanien” och att han ”väntade på att få in ytterligare
200 000 kronor”. Vid ett annat tillfälle, när en
medbrottsling tyckte att det var ”väl grovt att stjäla
från kyrkor” hade gärningspersonen sagt: ”pengar,
det är pengar”. Mycket tyder på att gärningspersonen
utförde kyrkstölderna på egen hand eller att
han hade hjälp enbart vid några tillfällen. Det är en
hög moralisk tröskel att ta sig över för att kunna
stjäla religiösa föremål ur helgade rum. Medbrottslingarna
skulle huvudsakligen ha medverkat i stölder
av kulturföremål utan anknytning till kyrkan.
Elvaårig stöldturné
Den första anmälan registreras av polisen i Västernorrlands
län den 22 oktober 1994. Enligt denna
har ”någon” tagit sig in i Galtströms kyrka i Njurunda,
Medelpad, mellan den 17 september och 22
oktober:
”Fönstret till sakristian är uppbrutet så att de
kunnat lyfta bort fönstret med karm och allt. Fönstret
har sedan satts tillbaka. Två av ljusstakarna är
tagna från altaret. Två ljusstakar är tagna från en
garderob i sakristian.”
Vid närmare undersökning saknas bland annat
en ljusplåt från 1600-talet, en kandelaber för tre ljus
från samma århundrade, en ljusplåt från 1700-talet
och en ljusstake i gotisk-renässansstil från 1800-talet
samt en mässhake. Galtströms kyrka, som egentligen
är ett brukskapell, ägs av skogsbolaget SCA.
Polisen tar en bild på den vita träkyrkan. För en
tid sedan föll snö och det har redan hunnit bli töväder
eftersom det bara är kvar lite vitt längs väggarna
på kyrkans nordsida. Detta är det första av polisens
fotografier på norrländska kyrkor och kapell, bilder
som kommer att fylla den omfattande förundersökningen
och pryda framsidorna på de olika promemoriorna
under de elva år som nu kommer att följa
innan gärningspersonen grips.
Frågan är dock om inbrottet i Galtströms kyrka
var det egentliga startskottet för stöldturnén.
136 – del 11 del 11 – 137