Ladda ner som PDF - Brottsförebyggande rådet

sträcka. Personerna i båten passar inte riktigt in i
bilden på en militärövning eller en utryckning av
Kustbevakningen. Men de ser inte heller ut som om
de är ute på en nöjestripp. Det är inte enbart årstiden
som får betraktarna att ana att de har ”något
mål med sin färd”. Vittnena på kajen hör att männen
talar med varandra i båten och ”det var helt
klart att de skulle göra någonting”. Båten fortsätter
rakt ut med riktning mot Gröna Lund, men viker
sedan av mot stan. En av åskådarna tycker att det
ser skumt ut: ”det luktade droghandel om det där
och deras resa med båten”. När de längre fram läser
tidningarna kommer de att förstå att bedömningen
var ganska riktig.
Organiserade brott
Även om det enbart är tre personer inne på Nationalmuseum
för att utföra själva rånet är åtskilliga
medbrottslingar inblandade i förberedelser och efterarbete.
Åklagaren väckte åtal mot inte mindre än
tretton personer inför den första rättegången som
gällde själva rånet och häleriet kring en av Renoirs
målningar. Flera medbrottslingar är inblandade i
avledningsmanövern och att hindra polisens fordon.
För detta krävs i sin tur förberedande arbeten: spanska
ryttare svetsades, bilar stals, tändvätska inhandlades
och slutligen skulle bilar parkeras, stickas i
brand med hjälp av tändvätskan och fotanglar spridas
på gatan.
Medbrottslingar är också involverade i flyktvägen
över vattnet. Det förutsätter tillgång till båt och
i detta fall fick den köpas in för det specifika uppdraget.
Eftersom det är vinter måste båten transporteras
på landsväg för att sedan sjösättas. Själva
flyktvägen rekognoseras dagen före rånet och då
kunde också båtens funktioner och prestanda testas.
Personer är också inkopplade med att i bil transportera
rånarna från den övergivna båten och köra
dem till ett gömställe, en medbrottslings lägenhet.
Härefter följer de riktigt svåra uppgifterna, att försöka
förvandla konstverken till reda pengar. En rad
personer är inblandade i den affärsmässiga delen av
brottsligheten. Sammanlagt har mer än tjugo personer
olika roller i dramat, även om inte alla kommer
att fällas till ansvar för brott.
Rånet kräver planering och rekrytering av
många personer för olika uppgifter. Men det är
inte någon kontinuerlig kriminell verksamhet som
bedrivs utan ett enda rån. Möjligen kan man säga
rånet med stort R. Organisationen består av en löst
sammansatt grupp med minst sagt olika kapacitet.
Det handlar således mer om organiserade brott än
organiserad brottslighet.
Åtskilliga personer känner varandra sedan tidigare
och kommer från samma lilla samhälle en bit
utanför Stockholm. För kriminella operationer är
vänskap och lojalitet viktigt (Brå 2005:11). Man
måste kunna lita på sina medarbetare och har man
vuxit upp på samma ställe och känt varandra länge
finns det nödvändiga kittet. Problemet med detta
i och för sig nödvändiga urvalskriterier är att det
knappast skapar förutsättningar att hitta de mest
lämpade personerna. Vissa brister får man helt enkelt
ha överseende med när rekryteringsunderlaget
är begränsat. Det är inte som i det legala samhället,
där en öppen rekrytering skapar förutsättningar att
värva duglig personal för att inte säga toppkrafter.
Nackdelarna med rekrytering för kriminella uppdrag
kommer snart att visa sig. Det är inte lojaliteten
som det är fel på utan kapaciteten.
Den man som planerade rånet beskrivs som
”smart”. En person som tidigare har gjort ”stora grejer”.
Han är tillbakadragen, bär glasögon och påminner
om en ”lång och smal datanisse”. Han går alltid i
kostym och ser ut som en banktjänsteman. En annan
person beskrivs i rakt motsatta termer och kallas för
”Opel-” och förnamnet eftersom han ofta stjäl det
bilmärket. Även Mazda och Ford Sierra tillhör favoriterna.
Efter rånet hade han berättat för en kamrat
att han ”var inblandad i hela grejen”. Flera personer
som på ett eller annat sätt är indragna i rånet påstås
arbeta svart i byggbranschen.
Enligt Magnus Osvald och Dan Boija fanns det
också en finansiär bakom rånet. ”De med storvulna
planer har aldrig några pengar”, därför brukar någon
grovt kriminell skjuta till lite pengar för inköp
av vapen, svetsning av fotanglar och liknande uppgifter.
Finansiärens drivkraft är att få ”lite spänning”
samtidigt som man kan tjäna lite pengar.
Försök att sälja tillbaka stöldgodset
Ett motiv till att gärningspersonerna väljer att rikta
in rånet på konstverk kan vara att en av organisatörerna
till och deltagare i rånet uppenbarligen har
en dragning till konst eftersom han tidigare gjort
förhållandevis stora inköp på Bukowskis. Han har
även prenumererat på kataloger från Bukowskis.
Hos en av gärningspersonerna träffar polisen på en
ritning över Moderna museet och inträdesbiljetter
till museet den 6 oktober 2000. Kanske var Moderna
museet aktuellt som alternativt mål?
Problemet med att stjäla kända konstverk är att
kunna sälja dessa med rimlig vinst. Det är en erfarenhet
som kuppmakarna mot Moderna museet
bittert fick erfara tio år tidigare. Antalet köpare är
mycket få. Det är också utomordentligt komplicerat
att få kontakt med sådana köpare. De finns inte i
vanliga hälarnät, knappast heller i sådana med inriktning
på kulturföremål (Steffensmeier, 1986). En
av rånare har emellertid ett omfattande kontaktnät
och tingsrätten konstaterar att det gäller ”särskilt
i österled, vad gäller tänkbara avnämare för bl.a.
konst i den högre skolan”. Det är troligen en något
förhastad slutsats. Svårigheterna kommer också att
torna upp sig.
Eftersom marknaden för stulna kända konstverk
är ytterst begränsad är en känd metod att i stället för
att hitta köpare som inte finns försöka sälja tillbaka
stöldgodset till ägaren eller försäkringsbolaget. Det
är då en slags kidnappning av konstverk, som också
brukar kallas för ”artnapping”. Det är denna metod
som rånarna till en början tillämpar för att försöka
göra en förtjänst på rånet.
Polisen gör husrannsakan i en av gärningspersonernas
rum på kriminalvårdsanstalten Asptuna.
Den intagne hade permission när rånet begicks. I
rummet finns tre tidningar från den 23 november
2000, som ingående beskriver rånet mot Nationalmuseum.
Där finns också en artikel med rubriken
”Så förhandlar vi med undre världen”, skriven av
Tommy Lindström och Kjell Hestrell. Den förstnämnde,
tidigare chef för Rikskriminalpolisen, och
den andre, före detta säkerhetschef på Moderna
museet, har figurerat i händelser där värdefulla
konstverk ”kommit tillbaka”. Artikeln handlar om
att köpa tillbaka stulen konst.
En person i brottslighetens periferi, tidigare dömd
för ekonomiska brott, känner en advokat, som inte
enbart varit hans försvarare utan även övervakare.
Advokaten får någon vecka efter rånet, den 28 december
2000, besök av två personer, varav den ene
är den tidigare klienten. En av dem, han som inte
tidigare varit advokatens klient, känner två av huvudmännen
bakom rånet eftersom de samtidigt avtjänat
fängelsestraff på Asptuna-anstalten. Han som
varit advokatens klient känner förmodligen också
dessa personer. De båda besökarna på advokatbyrån
tillhör således inte något gammalt kamratgäng
som flera av de andra personerna kring rånet och
befinner sig också enbart i brottslighetens utkanter
med uppgift att försöka sälja tillbaka konstverken.
En av besökarna säger sig ha kontakt med en person
som vet var tavlorna från Nationalmuseum finns.
Frågan är om advokaten kan förmedla en kontakt
med myndigheterna.
”Prislappen” är på 10 miljoner ”per tavla”. Advokaten
känner sig villrådig men upplever att han
har en moralisk skyldighet att medverka till att tavlorna
återlämnas till Nationalmuseum. Han är dock
mån om att inte begå någon brottslig gärning. Häleri
eller utpressning är de brott som ligger närmast
till hands om man befattar sig med stöldgods och
utsätter ägaren för hot. Advokaten tar därför olika
kontakter, bland annat försöker han ringa justitieministern,
som råkar vara en tidigare advokatkollega,
men utan resultat. Han försöker också få kontakt
160 – del 11 del 11 – 161