Ladda ner som PDF - Brottsförebyggande rådet

post eller annan inrättning strax före stängningsdags.
Det är också plågsamt att på film eller tv se ”huvade”
personer eller män som bär vapen. Det är svårt att
känna distans till det våld som visas i medierna. Besökaren
funderar mycket över vad som kunde ha
inträffat och vilken skada det skulle ha medfört för
anhöriga.
Flykt över Strömmen
En person som med bil skjutsat en vän till Nationalmuseum
för att handla julklappar i museibutiken
står utanför entrén och röker. Han ser tre personer
med rånarluvor springa nedför museets yttertrappor.
Han tror först att det är en filminspelning. De
tre rånarna har vapen i händerna och rånaren med
k-pisten skriker ”Vad fan stirrar du på?”. Mannen
vid trappan blir alldeles paralyserad, stel som en
pinne och iskall när rånaren lyfter k-pisten mot honom.
Han tänker först att han ska sätta sig i sin bil
som är parkerad alldeles vid entrén, men ändrar sig
snabbt eftersom han är rädd att rånarna ska tvinga
honom att köra dem någonstans. Någon av rånarna
kommenderar, ”Go, go, go”, och sedan springer de
runt hörnet på museet och det enda mannen hör är
en presenning som fladdrar i vinden på någon av de
förtöjda pråmarna.
Rånarna flyr i en styrpulpetbåt som lagts till
vid en pontonbrygga söder om Nationalmuseum.
”Skrikande av glädje” åker de mot Hammarbykanalen
och förtöjer båten nära Skanstullsbron. Sett
till storleken har de lagt beslag på ett av de mest
värdefulla konstverken som finns. Nationalmuseum
värderar den stulna Rembrandttavlan – som enbart
mäter 15,5 x 12,2 cm – till 290 900 000 kronor.
Renoir ligger också högt, ”Konversation” värderas
till 50 miljoner kronor och ”Ung Parisiska” till 30
miljoner kronor.
När flyktmännen hoppar ner i den öppna plastbåten
utanför Nationalmuseum är de iakttagna
av en man som står på kajen och pratar i telefon.
Flyktmännen har bråttom och han missförstår situ-
ationen och tror att det beror på att de jagar någon,
men när han får kontakt med polisen och Nationalmuseums
väktare förstår han att det är rånarna
som är på flykt. Han ringer omedelbart en kamrat
som kör Djurgårdsfärjan och frågar om han stött
på flyktbåten. Mycket riktigt, från Djurgårdsfärjan
har kamraten sett en liten plastbåt med släckta
lanternor. Det satt tre personer i båten. Han lade
särskilt märke till båten eftersom den trots mörkret
inte hade tända lanternor. En besättningman på ett
annat fartyg iakttar den orange båten som kommer
runt ”Lumakröken” i ungefär 15 knop. Det är den
sista vittnesuppgiften innan rånarna överger båten.
Mannen som kontaktat Djurgårdsfärjan är inte
overksam utan tar en jolle och följer efter flyktbåten.
Han får syn på en båt som ligger och guppar
intill en kajkant vid Hammarbyhamnen. Motorn är
fortfarande varm och i asfaltens rimfrost finns hjulspår
från en bil som nyss åkt därifrån. Han ringer
polisen och klockan har då blivit 17.40. Vid det laget
har rånarna redan satt sig i säkerhet i en lägenhet
som tillhör en medbrottsling.
”Alltsedan den 29 maj 1956, efter att
ha sålts till Nationalmusei Vänner för
110 000 kronor, hade Rembrandts Självporträtt
hängt i salen Holland 1600-tal, i västra
hörnet av norra väggen. Nu fanns målningen i
en skokartong under sängen hos Omar Kababa.”
(Ur Ernst Brunners roman om kuppen, Yngling
på guld, s. 59, där fingerade namn används.)
Avledningsmanöver
Strax innan rånarna rusar in genom Nationalmuseums
entré är två medbrottslingar på väg att parkera
varsin bil. Bilarna är stulna och ska snart stickas i
brand för att avleda polisens uppmärksamhet när
överfallslarmet går på Nationalmuseum. Den ene
medbrottslingen parkerar en Mazda 323 utanför
Grand Hotel, bredvid Nationalmuseum. Den andre
ställer en Ford Sierra på andra sidan Nybroviken,
utanför Strand Hotel mitt emot Blasieholmen. De
tänder eld på bilarna. I närheten av Forden kastar
en av dem 48 fotanglar eller spanska ryttare på vägen
i båda färdriktningarna. Dessa är effektiva vapen
mot bildäck.
Samtidigt sätter sig en kvinna i en taxi utanför
Svenska Arbetsgivareföreningens lokaler bredvid
Grand Hotel och klockan är enligt taxikvittot 16.51.
Efter att ha åkt en bit ser hon när en av bilarna tänds
på och hon gräver i handväskan för att hitta sin mobil.
Hon slår 112 och berättar att en man har tänt
på en bil på sträckan mellan Grevgränd och Kungsträdgårdsgatan.
Klockan 16.55 kallas brandkår till
platsen. Även en polispatrull anländer, som får ett
anrop från Länskommunikationscentralen att överfallslarmet
är utlöst på Nationalmuseum.
Några andra vittnen till bilbränderna uppfattar
situationen som ”bisarr”, nästan som om det var
”någon slags brandövning”. Ett vittne med erfarenhet
från Räddningsverket beskriver bilden av de
brinnande bilarna som ”overklig” och tänker också
i termer av brandövning eller till och med ”konstinstallation”.
Frågan är dock om avledningsmanövern ställer
till något kaos. Det är inte omöjligt att rånarna
snarare ville ha en ”visuell effekt” som skulle bidra
till att rånet blev omtalat, funderar Dan Boija, som
numera är tillförordnad kriminalkommissarie och
operativ chef för våldssektionen på Länskriminalpolisen.
I decembermörkret lyste bränderna upp som
ett motiv av ljusets mästare. Enligt Boija hade avledningsmanövern
inte någon nämnvärd betydelse
för att hindra trafiken. Dessutom hade gärningspersonerna
glömt att veva ned rutorna och bränderna
självsläckte därför ganska snabbt.
Polispatrullen kör fram till museet och ett vittne
berättar att han sett tre mörkklädda män springa
på den sydöstra delen av Blasieholmen ut mot en
brygga vid sidan av restaurangbåten ”Nordens
Ljus”. Männen hade ”burit på något föremål” och
hoppat i en mindre båt som körts mot Djurgården.
Två väktare springer ut från museet och säger till
poliserna att ett rån skett av tavlor.
Redan en timme efter rånet håller Nationalmuseum
presskonferens och visar upp bilder på de
stulna konstverken. Rikslarm har gått ut och en stor
del av polisens resurser används nu för att jaga rånarna.
Det kommer dock att dröja länge innan målningarna
kommer tillbaka till museet.
Vid 18-tiden ringer telefonen hemma hos Magnus
Osvald. Polisledningen har bestämt att rånet är
ett fall för Länskriminalpolisen och det är Magnus
Osvald som har krimjouren i kväll. Sonen, dagens
födelsedagsbarn, har fortfarande tårar i ögonen när
Magnus åker in till Länskriminalpolisens lokaler på
Kungsholmen och det första han gör är att ”ringa
in folk”. Snart är det dan före dopparedan och
Länskriminalpolisens medarbetare har egentligen
”andra planer” som plötsligt ändras av ”En tavelkupp
vars brutalitet och fräckhet saknar motstycke
i svensk kriminalhistoria”, för att citera nästa dags
tidning. Vid 20-tiden har man en första genomgång
och uppgifter delas ut. På underrättelseroteln börjar
man göra slagningar. Tekniker har redan varit ute
på brottsplatsen. Det metodiska arbetet har inletts.
Vid halvtvåtiden på natten kommer Magnus
Osvald hem till bostaden efter den intensiva kvällen
i polishuset. Han sitter i köket och läser alla papper
som hittills tagits fram i utredningen och skriver
en åtgärdslista. Han skriver upp vilka personer som
ska höras och i vilken ordning. Det gäller att hinna
kontakta de utländska besökarna innan de åker
hem för att fira jul.
”Rembrandts Självporträtt från 1630 är
ett tidigt arbete av konstnären från Leidenperioden.
Målningen kan närmast
jämföras med två andra tidiga självporträtt av
Rembrandt varav det ena från 1629 finns i samlingarna
i Mauritshuis i Haag och det andra från
1630-31 i Leipzig. Det finns endast fem kända
målningar på koppar av Rembrandt, varav tre
156 – del 11 del 11 – 157