Ladda ner som PDF - Brottsförebyggande rådet

träskulpturer; helgonfigurer som hade överlevt både
Gustav Vasas reformation, den röde hanen och Tegnérs
framfart. Omfattningen av brottsligheten, både
tidsmässigt och vad gäller antalet måltavlor och
brottsobjekt, gör att den troligen saknar motstycke
i vårt land. Uppgifter finns att stölderna var ännu
mer omfattande och i själva verket hade pågått i decennier.
Kyrkstölderna berörde lokalsamhället, drabbade
vissa orter hårt och blev därför en följetong i Norrlandspressen.
De rapporterades också i rikstäckande
medier, men knappast någon utanför kultursektorn
förstod nog riktigt dimensionen av brottsligheten. I
grund och botten är det ordinära inbrott – visserligen
i en lång rad och systematiska – som saknar den
minutoperativa dramatik som kännetecknar rånet
mot Nationalmuseum och kuppen mot Moderna
museet. Eftersom gärningspersonen var spanjor och
stöldgodset hamnade på Teneriffa och sedan prånglades
ut via spanska antikhandlare och auktionshus
blev det också en nyhet i spanska medier.
”KB-mannens” stölder av värdefulla böcker på
olika bibliotek fick stort medialt utrymme eftersom
en högt uppsatt och akademiskt meriterad tjänstemän
hade visat mycket stor illojalitet mot de värden
som han var betrodd att förvalta. Det är också dessa
ingredienser som skapar skandalen (Johansson,
2004). När högstatuspersoner gör sig skyldiga till
simpla brott blir det sociala fallet högt och det moraliska
fördömandet obarmhärtigt. Till detta kommer
att den misstänkte förste bibliotekarien tog sitt
liv och sprängde sin lägenhet i centrala Stockholm;
ett tragiskt öde som medfört att praktiskt taget alla
känner till fallet med bibliotekarien som sprängde
sig själv i luften, låt vara att polisens utredning visar
att han redan var död när gasblandningen i lägenheten
exploderade. Han kommer att föras till kretsen
av bibliotekarier runt om i världen som levt dubbelliv
som boktjuvar. Något nytt fenomen är det inte;
bibliotekarier har i alla tider stulit böcker. Det är de
som har kunskapen och tillfället.
De brittiska kartjuvarna som skar ut värdefulla
kartblad ur gamla atlaser blev aldrig någon förstasidesnyhet
i Sverige. Karttjuvarna dömdes inte heller i
Sverige och deras framfart har därför inte blivit allmän
egendom hos oss, men väl i Storbritannien där
deras påhälsningar på brittiska bibliotek utförligt
skildrats i medier och även lett till höga fängelsestraff.
Vad som särskilt uppmärksammats är deras
fingerfärdighet med kniv och kartblad, som närmast
liknar trolleri. Praktiskt taget mitt framför övervakningskameror
och vakter kunde de skära ut kartblad
ur atlaser och föra med sig stöldgodset under
kläderna när de lämnade specialläsesalarna.
Stölderna av Isaac Newtons Principia Mathematica
visar att en person med förtroende och vinnande
sätt praktiskt taget bara kan gå in på ett bibliotek
och få tillträde till sällsynta bokskatter, i detta fall
där varje exemplar var värt runt en miljon kronor.
Stölderna blev dock mer en gotländsk angelägenhet
än en fråga för hela nationen. Kanske var det för
mycket av vanliga enkla stölder för att fallen skulle
få riktigt stor uppmärksamhet.
Är Sverige unikt som ett land särskilt utsatt för
allvarliga kulturarvsbrott? Hittills har några förklaringar
lämnats till varför de flesta av de beskrivna
fallen blivit följetonger i medierna. Men det är inte
samma sak som att medierna ger en rättvis och balanserad
bild. Det är nog inte på det sättet att Sverige
skulle vara särskilt drabbat av kulturarvsbrott
utan de kända fallen har fått global uppmärksamhet
på grund av att de råkar innehålla dramatiska inslag
som fungerar i nyhetsrapporteringen. I själva
verket är det åtskilliga andra länder som har väsentligt
större problem. Tänk bara på alla illegala
utgrävningar som hela tiden sker på en rad kontinenter.
I grund och botten får därför Sverige anses
tämligen förskonat från kulturarvsbrott. Enligt en
nordisk enkät har dock svenska museer och kyrkor
drabbats av stölder i högre grad än i de andra nordiska
länderna (Brå 2006:2).
Oskyddade skatter
Det första som säkert slår läsaren är att Sverige har
många värdefulla kulturobjekt och att de inte är
särskilt väl skyddade. Särskilt påtagligt är det för
böckerna som stals; både Newtons Principia Matemathica
och alla de exemplar som hamnade i förste
bibliotekariens portfölj när han gick ut från olika
bibliotek. Som nämnts kunde kyrktjuven sannolikt
göra fler än 24 inbrott innan skövlingen av medeltida
skulpturer fick en ände.
Även de brittiska karttjuvarnas räder bland antika
atlaser visar att det inte är svårt att komma i direktkontakt
med ovärderliga verk. Kombinationen
av brister i bevakningen och förslagenheten med att
omärkligt skära ut kartblad och smuggla ut dem
från läsesalen var visserligen viktiga komponenter
i de stölderna.
Däremot behöver den fräcka kuppen mot Moderna
museet inte tas för intäkt att konst för miljardbelopp
förvaras oskyddad. Museet skulle så
småningom flytta in i nya lokaler och säkert bidrog
det till att investeringarna hölls vid ett minimum,
dessvärre även när det gällde larmanläggningar.
Gärningspersonerna hade säkert också en god portion
tur.
Men faktum kvarstår. Miljonvärden ligger
framme praktiskt taget oskyddade. Det hade aldrig
hänt i dag med exempelvis antika smycken på Hallwyllska
palatset eller guldföremål på Historiska
museet. Lärdomarna har varit alltför dyrköpta om
man tänker på Havorringen i guld som stals från
Gotlands Fornsal år 1986. För böcker och kartor
är det annorlunda; rimligtvis också för handlingar
i landets arkiv. Samma sak gäller för kyrkornas föremål,
såvida det inte är skinande silverpjäser. Varför?
Förmodligen för att vi inte förknippar böcker,
kartor och kyrkliga inventarier som möjliga varor
och därmed lämpade som stöldobjekt. Det finns
en schablonbild av vad som stjäls. Det är därför
som kyrkan låser in nya och inte särskilt värdefulla
silverljusstakar, men låter mässingsstakarna från
1600-talet stå framme. Silvertjuvar har man hört
talas om i århundraden men inte personer som stjäl
kyrkliga inventarier för dess eget värde. Den religiösa
laddningen hos dessa föremål gör att de knappast
förknippas med stölder.
Det är också ”en liten värld” som har kunskaper
om äldre böckers och kartors värde. På en hylla
med gamla böcker kan det finnas ett verk som är
värt över en halv miljon kronor – som Clercks bok
över fjärilar – och ett annat som är praktiskt taget
värdelöst. Det var fallet innan Hagströmerbiblioteket
etablerades på Karolinska Institutet då böcker
som var gamla krigsbyten från 1600-talet stod sida
vid sida med kurslitteratur och pocketböcker. Det
var därför knappast några svårigheter för den sedermera
medarbetaren på Kungl. biblioteket att ta med
sig exemplar av både Clerck och Linné.
Det kanske också finns en tro att anställda eller
besökare som hanterar intellektuell egendom som
böcker och kartor står över de tillkortakommanden
som gäller för andra. Bildning uppfattas ställa krav
på disciplin, inre styrka och moralisk uppbyggnad.
Framför allt räknar man inte med att personer med
onda avsikter söker sig till dessa föremål eller låter
sig hamna i situationer där tillfället gör tjuven. Förste
bibliotekarien, som stal mer än hundra verk från
ansedda bibliotek, är ett exempel på en mycket bildad
person med åtskilliga examina och till och med
doktorsring. Liksom för åtskilliga av hans kollegor
på andra håll i världen, som också systematiskt stjäl
värdefulla böcker, är bildning inte något hinder mot
brott. Snarare är det en förutsättning för brotten,
som kräver expertkunskap. En etablerad fasad underlättar
också senare kontakter i samband med att
stöldgodset ska säljas vidare, via auktionshus och
antikvariat.
Det är också troligt att den typ av insiderstölder
som kännetecknar böcker även förekommer
bland museernas samlingar, framför allt föremål i
de omfattande förråden. Förmodligen är bristerna
stora om vad som finns i dessa. Inventeringar sker
säkert inte heller systematiskt. Kunskapen om dessa
178 – del 11 del 11 – 179