Ladda ner som PDF - Brottsförebyggande rådet

han är ”rik” och att han har ”ett slott”. I Gotlands
Allehandas referat (den 12 juni 1999) från huvudförhandlingen
i brottmålet beskrevs därför händelserna
kring stölden på IVA som smått komiska. Den
misstänkte hade bland annat överlämnat flerspråkiga
visitkort med titeln ”Chief inspector of monuments”.
Nästa kontakt sker den 22 eller 23 maj 1997 då
mannen presenterar sig som ”1:e antikvarie” med
uppdrag att låta fotografera gamla böcker för en katalog.
Den 13 augusti 1997 besöker den misstänkte
Sjögrenska biblioteket på IVA och går igenom
kartotekskort för att se vad som ska fotograferas.
Han är ensam i biblioteket, men en av de anställda
kontrollerar honom då och då när han håller på
med korten och sätter gem på vissa. Senare skulle
personalen konstatera att han hade satt ett gem på
bibliotekskortet till Newtons ”Principia” i originalupplaga.
I biblioteket finns även ett exemplar av en
senare utgåva, men som inte hade markerats med
gem. Den misstänkte hade även satt gem i kända
verk av författare som Nicolaus Copernicus, Tycho
Brahe, Charles Darwin och Carl von Linné.
Bibliotekskortet över ”Principia” är märkt ”A 7”
och det exemplar av ”Principia” som senare hämtas
på Sotheby’s och hamnar på Stockholmspolisens
tekniska rotel, hade även det en blyertsanteckning
”A 7” på frampärmens insida.
Gärningspersonen besöker biblioteket på nytt
den 21 augusti 1997 och sitter en hel dag i biblioteket.
Han är mestadels själv, men ibland tittar man
till honom. Han har tillstånd att få arbeta ensam
i biblioteket. Dagen därpå konstaterar bibliotekets
personal att nycklarna till ”valvet” saknas, där de
mest värdefulla böckerna förvaras. Ett ”febrilt letande
påbörjades”. Senare påträffas nycklarna på
ett ställe där den ansvarige inte alls kunde föreställa
sig ha lagt nycklarna.
Den 6 oktober 1997 besöker gärningspersonen
återigen IVA och fotograferar titelsidor på böcker
och även hyllor och bokskåp. Ett femtontal böcker
lånas från ”valvet” och gärningspersonen får även
följa med in. Väl inne håller han ”Principia” i handen
och berättar att ”det hade funnits ett sådant
exemplar i Visby”, men att det ”blivit stulet”. Böckerna
ställs sedan tillbaka när fotograferingen är klar.
Arkivarien, som hela tiden övervakar gärningspersonens
arbete, tycker att fotograferingen går mycket
”amatörmässigt” till. Olika sidor ur böckerna fotograferas.
Dessa läggs på en stol nära fönstret. För
att hålla boksidorna på plats används vanliga klädnypor
som fästs i hörnen. Arkivarien tycker inte att
hanteringen av böckerna är tillfredsställande med
tanke på deras värde. Arkivarien reflekterar över att
bilderna inte heller kommer att vara tillräcklig bra
för att användas vid olika föredrag. Det är ”ingen
större klass på själva fotograferingen”. Den misstänkte
använder en enkel kompaktkamera med inbyggt
zoomobjektiv.
Under hela fotograferingen är gärningspersonen
”märkbart nervös”. Vid huvudförhandlingen skulle
åklagaren karaktärisera det som ”rampfeber inför
det brott som skulle genomföras”.
När arbetet med fotograferingen var avslutad
på IVA hade ”alla gått till Östermalmshallen för att
äta lunch”. Vid ett tidigare tillfälle hade den misstänkte
blivit bjuden på kaffe hos en av de ansvariga
på IVA. Gärningspersonen hade således en förmåga
att bekanta sig med människor, dupera och göra intryck.
Vid senare polisförhör kunde inte arkivarien ”nu
i efterhand” uttala sig om ”Principia” hade ställts
tillbaka i valvet eller inte. På fråga från polisen berättar
antikvarien att gärningspersonen hade haft
med sig en portfölj vid fotograferingen och plockat
med en del papper. Det var även tal om något arbete
som gärningspersonen hade skrivit, som han senare
skulle skicka, vilket aldrig skedde.
Redan dagen efter stölden på IVA lämnas boken
in till Sotheby’s, men gärningspersonen hade redan
flera veckor innan varit i kontakt med auktionsfirmans
Stockholmskontor, vilket var ett tydligt bevis
på att stölden inte var en tillfällig ingivelse, enligt
åklagaren. I förundersökningen finns inlämnings-
kvitto från Sotheby’s dagtecknad den 7 oktober
1997.
I förhör med gärningspersonen bekräftar han
att han har lämnat in ett exemplar av ”Principia”
till försäljning hos Sotheby’s. Han påstår att han
köpt boken redan år 1966 av en myntsamlare, som
även hade en boksamling i sin lägenhet i Göteborg.
Det skulle ha rört sig om flera tusen böcker och det
hade tagit någon dag för gärningspersonen att gå
igenom samlingen. Han skulle ha förvärvat 180
boktitlar för i storleksordningen 25 000 kronor
och låtit transportera böckerna till sin dåvarande
lägenhet i Stockholm. Sedan 1960-talet hade vissa
böcker avyttrats, men i princip var samlingen orörd,
enligt gärningspersonen. På direkt fråga från förhörsledaren
påstår gärningspersonen att samlingen
innehöll tre exemplar av ”Principia”. Dessa skulle
se likadana ut, vara tryckta samma år, inte innehålla
någon uppgift om tidigare ägare och omöjliga
att skilja från varandra. En av böckerna hade han
redan låtit sälja på Sotheby’s i London, den andra
var till försäljning på samma auktionsverk och det
tredje exemplaret skulle ha förvarats hos en släkting,
men stulits.
Den pensionerade förste bibliotekarien på Kungl.
biblioteket kände den person som hade pekats ut
som ägare till flera exemplar av ”Principia”. Den
påstådde bokägaren hade en myntsamling över vilken
han var ”något skrytsam”. Någon boksamling
hade myntsamlaren inte nämnt något om och att ha
varit ägare till två ”Principia” fann den pensionerade
förste bibliotekarien som ”anmärkningsvärt”.
Även en annan person som hördes av polisen berättade
att myntsamlaren bodde i en normal lägenhet
om 2–3 rum och kök utan vare sig antikviteter eller
någon värdefull boksamling. Allt tydde på att
det påstådda inköpet hos myntsamlaren var en ren
fabrikation. Gärningspersonen påstods också ha
hamnat i konflikt med myntsamlaren.
I denna värld av boksamlare, en förste bibliotekarie
och antikvariatsägare känner alla varandra.
Den antikvariatsägare som synade den först stulna
”Principia” på Sotheby’s för boksamlarens räkning
hade senare kontakt med gärningspersonen, som
han visste vem det var till följd av att han kände en
släkting till gärningspersonen. När antikvariatsägaren
befann sig på sitt kontor i London får han besök
av gärningspersonen, som berättar att han hade
lämnat in ett exemplar av ”Principia” till försäljning
på Sotheby’s. Det visar sig senare att det handlar om
det andra stulna exemplaret, det från IVA. Under
besöket ber gärningspersonen att antikvariatsägaren
inte ska ”rota” i försäljningen av verket ”just
nu”. Antikvariatsägaren nämner då att det har varit
flera ”Principia” till försäljning under senare tid
och att det också försvunnit ett exemplar från ”din
hemstad”. Gärningspersonen svarar då att den boken
såldes på auktion i London i december 1996.
Vid huvudförhandlingen gör åklagaren gällande
att gärningspersonen inte är något ”annat än en
beräknande och kallblodig tjuv”, enligt ett referat i
Gotlands Tidning den 12 februari 1999. Vid rättegången
erkänner den tilltalade stölden vid Säveskolan,
men kan inte minnas något av betydelse från
själva tillgreppet. Under rättegången sker därför en
uppläsning av vad den tilltalade tidigare uppgett i
polisförhör. Även vittnen förhörs.
För den andra stölden, vid IVA, kan den tilltalade
varken erkänna eller förneka gärningen. Även
för denna åtalspunkt får åklagaren läsa högt ur
valda delar av tidigare polisförhör med den tilltalade.
Ett antal vittnesförhör hålls också för att belysa
omständigheterna kring stölden.
Den tilltalades inställning till åtalet, uppgifter
från tidigare polisförhör, teknisk bevisning och vittnesuppgifter
innebär att brottet utan svårighet kan
styrkas. ”Bevisningen är överväldigande”, menade
den tilltalades försvarare, enligt Gotlands Tidnings
rättegångsreferat den 12 februari 1999. Den tilltalade
fälls till ansvar för grov stöld vid två tillfällen
och döms till ett års fängelse. Tingsrätten påpekar
att brotten ”föregåtts av planering, utförts med förslagenhet
och möjliggjorts genom att (…) utnyttjat
det personliga förtroende som han upparbetat hos
174 – del 11 del 11 – 175