Ladda ner som PDF - Brottsförebyggande rådet

Tryckvågen är så stark att väggar rasar in. Tegelstenar
regnar ner på gatan och skadar ett stort antal
parkerade bilar. Räddningstjänsten från fem brandstationer
kommer till plats och evakuerar de boende
i fastigheten med hjälp av rekvirerade SL-bussar. Av
de boende skadas elva personer, varav två förs till
sjukhus med ambulans. Sammanlagt 44 oskadade
personer evakueras. En hundpatrull genomför ett
sök för att hitta ytterligare skadade. Senare går polisens
kriminalsökhund respektive bombhund igenom
rivningsmassorna. Kriminalsökhunden visar
”intresse” för taklägenhetens kök.
”Skolskensstrålar kastades in i rivningsmassan
som inte bara hade slukat en bibliotekschef, utan
också hans hemlighet”, skriver Walter Repo (2007)
i berättelsen ”KB-mannens sista kapitel”. Polisen
hade nämligen inte hunnit genomföra alla förhör
innan gärningspersonen hann ta sitt liv. I förhör
hade gärningspersonen erkänt att han hade tillgripit
25–30 värdefulla böcker. I verkligen rörde det sig
om mer än hundra volymer.
Eftersom det fanns uppgifter i förundersökningen
om risk för självmord är det förvånande
att den åklagare som då hade fallet inte längre begärde
att förste bibliotekarien skulle vara häktad.
Om förhören hade kunnat fortsätta är det troligt att
brottsligheten hade kunnat utredas i detalj och inte
minst samtliga omständigheter kring försäljningen
av böckerna i Tyskland.
Förste bibliotekariens karriär som boktjuv
sträckte sig under nästan 20 år, från 1986 till 2004.
År 1986 gjorde han praktik på Carolina Rediviva,
Uppsala universitets bibliotek (Repo, 2007). Enligt
en lista från Carolina Rediviva misstänks han för
att stulit och hos Dörling och senare Ketterer ha sålt
14 verk för en totalsumma av 718 510 kronor. Året
därpå arbetade han på Karolinska Institutet och,
som nämnts, fortsatte han med stölderna.
Från stöld till häleri
När stölderna hade upptäckts och gärningspersonen
tagit sitt liv ändrade polisen förundersökningen från
förskingring alternativt trolöshet mot huvudman till
häleri och genom ett metodiskt arbete kunde åtskilliga
böcker återbördas till sina rätta bibliotekshyllor.
Efter gärningspersonens död genomförde polisen
flera husrannsakningar och stulna böcker påträffades
på flera ställen i den avlidnes omgivning.
Mycket tyder emellertid på att polisen tappade
intresset när förundersökningen inte längre kunde
utföras mot en boktjuv. I stället tvingades polisen
att tänka i nya banor och rikta förundersökningen
mot ett tänkbart häleribrott. En lämplig kandidat
är den person på auktionsverket i Hamburg som
”Karl Fields” under alla år gjorde affärer med.
Förste bibliotekarien var stamkund under den tioårsperiod
som förundersökningen sträcker sig. Om
vi tror hans egna uppgifter om att han förmedlade
bokförsäljningar redan under 1980-talet handlar
det om tjugo år. Förste bibliotekarien var stamkund
som två gånger om året sålde, men aldrig köpte, och
som varje gång kvitterade ut stora summor kontanter
efter försäljningarna. Inga spår av ID-kort eller
bankkonton. Böcker i långa rader levererades mot
pengar i handen, efter den senaste försäljningen. Enligt
förste bibliotekarien ställde det tyska auktionshuset
aldrig några frågor om böckernas ursprung
men de måste ha haft sina misstankar.
En komplicerande faktor för polis och åklagare
är att denna utredning måste ske i Tyskland;
en bidragande orsak var att den europeiska arresteringsordningen
ännu inte hade undertecknats av
Tyskland. I annat fall hade den misstänkte personen
kunnat utlämnas till Sverige. Förundersökningen
innehåller inte heller något förhör med den person
som förste bibliotekarien hade kontakt med. Allt
tyder på att luften gick ur förundersökningen när
något åtal inte kunde väckas mot boktjuven. Kammaråklagare
Gunnar Fjaestad beklagar djupt att polisarbetet
rann ut i sanden eftersom han hade goda
förhoppningar om att kunna väcka åtal för häleri.
Egentligen hade det varit viktigare om polisen fokuserat
häleribrotten än stölderna. Boktjuvar finns
det tretton på dussinet, men för att det ska löna sig
att stjäla antika och värdefulla bokverk krävs att
dessa kommer ut på marknaden. Det är hälarens
uppgift i det kriminella kretsloppet. I detta fall såldes
alla böcker via ett tyskt auktionsverk utan egentlig
kontroll om böckernas proveniens. Det förhållandet
att auktionsverket betalade ut ersättningen från
försäljningarna kontant är en besvärande omständighet.
Därför hade det varit värdefullt om polisen
kartlagt hur den kriminella ekonomin samverkar
med den legala för att besvara frågan om det egentligen
är någon skillnad. Kanske är det enbart fyra
nyanser av grått.
Den fråga som alla ställer men som aldrig kommer
att få något tydligt svar är varför en person
med stora framgångsutsikter ägnar sig åt storskalig
brottslig verksamhet. Dessutom handlade det om
brott riktat mot de värden som hela hans liv kretsade
kring, kulturarvet. Författaren Jesper Huor
förebereder en omfattande dokumentär för Sveriges
Radio om förste bibliotekarien och bokstölderna.
En ledtråd går att finna i förste bibliotekariens barndom,
menar Jesper Huor, som intervjuat ett stort
antal personer, bland annat gamla klasskamrater till
förste bibliotekarien.
Kanske ville förste bibliotekarien vara någon
annan än den han var; inte enbart en person med
förvärvade kunskaper utan med gammal fin härstamning
och ett ärvt kulturellt kapital. Trots denna
längtan till det förgångna och etablerade var han
också oppositionell mot dessa strukturer, som inte
alltid hade öppnat dörrarna för honom. Hade han
inte slitit och kämpat mer än de flesta? Var han inte
huvudet högre än omgivningen? Med stor bitterhet
såg han sig ha blivit förbigången i fråga om en professur.
Det gav honom rätten att ge tillbaka och i
hemlighet etablerade han sig som en av samtidens
främsta boktjuvar. På det sättet kunde han både
vara en del av systemet och stå utanför. Det gav
pengar och en känsla av makt, så länge det varade.
Förste bibliotekariens liv fortsätter att fascinera
många personer. Ibland tas han i försvar. En
bloggare skriver: ”Jobbade en tid på KB, enheten
för handskrifter. Min chef, senare känd som ’KBmannen’;
vi delade samma fäbless för alpaca-/silkeslipsar
och treställiga mönsterkombinationer. Han
rökte ofta Cohiba redan vid elvakaffet. Min tjänst
drogs in.”
Källor
Brottsförebyggande rådet, Brå (2006). Cultural
Heritage Crime – the Nordic Dimension. Författare:
Lars Korsell m.fl. Brå-rapport 2006:2.
Stockholm: Brottsförebyggande rådet, Fritzes.
Calavita, K., Pontell, H. N. och Tillman, R. H.
(1997). Big Money Crime. Frauds and Politics
in the Savings and Loan Crisis. Berkeley: University
of California Press.
Cressey, D. (1953). Other People’s Money: A Study
of the Social Psychology of Embezzlement.
Glencoe, Illinois: Free Press.
Friedrichs, D. (1996). Trusted Criminals. White
Collar Crimes in Contemporary Society. Belmont:
Wadsworth Publishing.
Huor, J. Radioprogram om KB-mannen. Sänds i
september 2008.
Häkli, E. (2006). Stölderna i Helsingfors. Nordisk tidskrift
för bok- och bibliotekshistoria, s. 185–191.
Korsgaard, L. och Surrgue, S. (2005). Det store
bogtyveri. Köpenhamn: Politiken.
Repo, W. (2007). I brottets spår. Reportage. Stockholm:
Atlas.
Samuelsson, M-L (2005). Krönika i Expressen den
3 juni 2005.
Steffensmeier, D. J. (1986). The Fence. In the
Shadow of Two Worlds. Totowa: Rowman &
Littlefield.
Thomas, B. (2006). ”Bokstölden vid Kungl. biblioteket
i Stockholm”. Nordisk tidskrift för bokoch
bibliotekshistoria, s. 192–197.
120 – del 11 del 11 – 121