Ladda ner som PDF - Brottsförebyggande rådet

Inledning
Kvinna, Boisgeloup. Picasso 1931. (Från polisutredningen.)
Medeltida skulpturer och nattvardssilver stjäls ur
kyrkor och kapell, värdefulla konstverk är på vift
och säljs av hälare, en skum figur söker av ett gravfält
med metallsökare och ficklampa, medeltida manuskript
smugglas ut ur bibliotek och arkiv, unika
exemplar av möbelkonst forslas ut ur landet utan
tillstånd – kulturarvsbrott tar sig många uttryck.
Kulturarvet säger oss något om vilka vi är och
hur vi ser på oss själva. Människor som bor i samma
land eller talar samma språk ser inte automatiskt
på sig själva och omvärlden på samma sätt och det
är kanske därför som kulturella uttryck har en förmåga
att beröra och engagera. Kulturarvsbrott upprör
men sätter inga djupa avtryck i brottsstatistiken
– få brott leder till fällande dom.
Denna bok handlar om brott som riktar sig mot
kulturarvet. Det är en brottslighet som i grunden
drabbar oss alla. Kulturarvet är vår historia samtidigt
som nya generationer bygger vidare på det.
Att kulturarvet också har en mer abstrakt och
svårfångad dimension hindrar inte gärningspersoner
från att råna Nationalmuseum, fira upp målningar
genom ett hål i Moderna museets tak, plundra
mängder av kyrkor från medeltida skatter och
stjäla böcker från Kungl. biblioteket och sälja dem
på auktion utomlands. Bara för att göra en hänvisning
till några uppmärksammade fall som beskrivs
i detta arbete.
Det finns också en kulturarvets vardagsbrottslighet
där hembygdsgårdar får delar av sina samlingar
stulna, lokala museer blir av med föremål som visas
på utställningarna och fornminnen kontinuerligt utsätts
för skadegörelse.
Går vi utanför landets gränser sker en brutal
skövling av fornminnesplatser för att tillgodose en
västerländsk efterfrågan på kulturföremål. Med ett
globalt perspektiv är kulturarvet ett gemensamt ansvar.
Kännetecknande för kulturarvs brottsligheten
är att den ständigt naggar kulturarvet i kanterna.
Eftersom det som drabbar kulturarvet också drabbar
oss är det en gemensam angelägenhet att öka
kunskapen om kulturarvsbrotten i syfte att minska
denna brottslighet.
Det finns ett glapp mellan de aktörer som har
kunskap om och värnar kulturarvet och de som har
till uppgift att förebygga och bekämpa brottslighet;
för att förebygga och bekämpa kulturarvsbrott
måste detta glapp överbryggas. Den kriminologiska
forskningen om kulturarvsbrott är fortfarande ett
relativt nytt forskningsfält, men bör kunna bidra
till att minska detta glapp. Rättsväsendet bör också
inledning – 9