Ladda ner som PDF - Brottsförebyggande rådet

stölder är emellertid mycket begränsad. Inte något
sådant fall har kommit i närheten av bokstölderna
i fråga om uppmärksamhet. Ett rimligt antagande
är att det finns en rad oupptäckta, eller kanske snarare
inte anmälda fall av insiderstölder på landets
museer. Särskilt känsliga föremål kan vara fornminnen
och mynt. Med andra ord borde det i museivärlden
finnas rader av förelöpare och epigoner till
”KB-mannen”, låt vara att de ekonomiska värdena
kanske är lägre.
Knappast organiserad brottslighet
Emellanåt förs olika siffror fram som gör gällande
att kulturarvsbrott på den internationella marknaden
svarar för en betydande del av den organiserade
brottsligheten. Ibland kommer kulturarvsbrott
på tredje eller fjärde plats efter kriminalitet som rör
narkotika, trafficking och illegal vapenhandel. Ser
vi enbart till de kulturarvsbrott som sker i Sverige
framstår dessa jämförelser som svåra att förstå. Låt
oss undersöka våra sex kända fall.
Förste bibliotekariens omfattande bokstölder
respektive museimannen som stal två exemplar av
Principia Mathematica opererade utan egentliga
medhjälpare och begick brotten inom ramen för
eller i nära anslutning till sina arbeten. Förste bibliotekarien
hade en osedvanligt lång karriär som
boktjuv bakom sig och kan därför beskrivas som
en extraknäckande professionell tjuv där brotten utgör
en lönsam bisyssla vid sidan av en karriär inom
biblioteksvärlden. Ser man till inkomsterna efter
skatt var det möjligen det omvända förhållandet
och bibliotekarieyrket förvandlades till något av en
bisyssla. Av stor betydelse var hans kontakter med
det tyska auktionshuset och mycket talar för att han
samarbetade med en person där. Men större organisation
än så var det inte, och behövdes inte heller.
Den spanske kyrktjuven agerade också i stort
sett ensam. Han hade visserligen några kumpaner,
men de hjälpte till vid andra inbrott än i kyrkor och
kapell. Av förklarliga skäl är det få som kan tänka
sig att stjäla i helgade rum. Kyrktjuven kan närmast
betraktas som en professionell tjuv av klassiskt
snitt, som skickligt utförde stölderna och dessutom
hade tillgång till lager och snickarbod för reparationer
och ändringsarbeten. Det förhållandet att han
kunde sälja av stöldgodset till spanska antikhandlare
eller via spanska auktionshus var mer en tillfällighet
till följd av hans spanska ursprung och det
faktum att han hade en egen lägenhet på Teneriffa.
Någon form av organiserad brottslighet var det därför
inte. Han var sin egen entreprenör.
De brittiska karttjuvarnas framfart är något mer
komplicerad. Det är inte någon tvekan om att de är
professionella tjuvar och agerar på en högre nivå än
den spanske kyrktjuven; de opererar internationellt
med stölder i olika länder och har utvecklat en sinnrik
teknik och taktik för stölderna. De har också
förmåga att få ut stöldgodset på de legala marknaderna
efter att det hade förädlats, till exempel genom
att kartblad lagades och handkolorerades. Man
kan därför misstänka att de hade särskilda kanaler
bland antikvariat och andra näringsidkare som säljer
kartblad. Kanske hade de också hjälp med att
identifiera de kartor för vilka det finns en marknad
och höga priser. Det är ett smalt kompetensområde
och det förefaller egendomligt att de på egen hand
lyckats förvärva denna kunskap. Men andra ord
kan det finnas en hel del bakom stölderna som ger
anledning att anta att brottsligheten befinner sig på
en särskilt hög organisationsnivå, men kanske utan
koppling till det som vanligen avses med organiserad
brottslighet. Vad som behövdes var snarare stillsamma
kartexperter än kriminella nätverk.
Kuppen mot Moderna museet och rånet mot Nationalmuseum
utfördes av kriminella personer och
i fallet Moderna museet hade gärningspersonerna
sedan tidigare vissa kopplingar till kulturarvsbrott
i den lägre divisionen. Bakom brotten kan finnas
vissa personer som sagt sig kunna hjälpa till att
ta hand om konstverken. Det gick visserligen inte
särskilt bra med den saken, men inte ens den mest
kvalificerade gärningspersonen med hälarkontakter
kan förvandla alltför kända verk till pengar. Även
hårdföra kriminella personer skymtar fram bakom
kulisserna i utredningen om Moderna museet. I rånet
mot Nationalmuseum deltog också personer av
den kalibern i brottet. En av dem har fortsatt att
begå mycket allvarliga brott där automatvapen använts
mot polisen.
Det är därför inte någon tvekan om att de båda
fallen har band till en kriminell miljö med grova
brott. Särskilt starka är de i rånet mot Nationalmuseum.
En bedömning är att kuppen mot Moderna
museet inte skedde inom ramen för den organiserade
brottsligheten, men att den har kopplingar
till sådan brottslighet genom framför allt andra
gärningspersoner än de som dömdes till ansvar för
brotten. I fallet med Nationalmuseum är den organiserade
brottsligheten tydligare engagerad.
För denna diskussion är även stölden av Strindbergmålningen
”Svartsjukans natt” relevant. Den
stals från Strindbergsmuseet år 2006 och återfanns
genom en husrannsakan som egentligen riktade sig
mot narkotika. Även i detta fall finns således kopplingar
till tyngre kriminalitet.
De övergripande uppgifterna om kulturarvsbrott
i Sverige pekar dock inte mot att den organiserade
brottsligheten nämnvärt är involverad i stölder av
kulturföremål. Exempelvis är åtskilliga brott mot
museer rena tillfällesstölder. Kanske ser det lite annorlunda
ut med stölder mot bostäder och privata
samlingar. Bland dessa stölder kan finnas ett större
inslag av organiserad brottslighet eftersom det
handlar om föremål som det går att handla med.
Men den sammanfattande bilden är ändå att den
organiserade brottsligheten i Sverige har ett svagt
intresse för kulturarvsbrott.
Insiderproblematiken
Brottslingar tillhör alltid de ”andra”. I våra föreställningar
finns de inte mitt ibland oss. Gärningspersonerna
ser ut på ett särskilt sätt; definitivt inte
som vi. De är annorlunda på alla sätt. Denna sociala
konstruktion eller på ren svenska, detta hjärnspöke,
medför att kontrollen mot insiderstölder och förskingring
är underutvecklad. Det har inte något att
göra med kulturella institutioner utan gäller också
för livsmedelsbutiker eller vilket företag som helst.
En skillnad är nog ändå att livsmedelsbutiker och
andra kommersiella verksamheter är mer medvetna
om insiderproblematiken än kultursektorn. De har
också ett övertag genom att återkommande inventera
lager och noggrant följa omsättning och vinst.
Fördelen med att inte tillhöra ”de andra” gjorde
det möjligt för förste bibliotekarien att utan svårighet
ta med sig böcker från Carolina Rediviva, Karolinska
Institutet, Stockholms universitetsbibliotek
och Kungl. biblioteket. Det är också förklaringen till
att museimannen obehindrat kunde tillgripa Newtons
Principia Mathematica, både från Säveskolan
på Gotland och Ingenjörsvetenskapsakademien.
Den som är inne i systemet beskrivs aldrig i termer
av tänkbar förövare och är det dessutom en person
med status, som fallet är med både förste bibliotekarien
och museimannen, är de höjda över alla
misstankar (Clark, 1990). Det ska mycket till för att
sådana personer ska avslöjas och det är knappast
kontroversiellt att påstå att enbart en mindre andel
hamnar inför domaren.
Olika undersökningar ger också vid handen att
den egna personalen utgör en inte obetydlig riskfaktor
(Bamfield, 1998). Skälet är att de har tillfälle att
begå brotten, vet hur man ska göra och har kunskap
om vad som är möjligt att stjäla. Det är därför
som interna dataintrång är ett större problem än
externa hackers, som av förståliga skäl har svårt att
hitta den mest intressanta informationen eftersom
de saknar inblick i registrens uppbyggnad och dessutom
knappast har kompetens att avgöra vad som
är viktigt eller inte (Brå 2000:1). Det är stor skillnad
mot förste bibliotekarien, som lyckades få böcker
att försvinna ur registren, även om det var en bit
kvar till det fullständiga försvinnandet med tanke
på alla de register som finns.
Bakom berättelsen om stölderna av Principia
180 – del 11 del 11 – 181