Ladda ner som PDF - Brottsförebyggande rådet

Mathematica framskymtar en rad uppgifter om tidigare
oegentligheter. Trots varningar och rykten
hände uppenbarligen ingenting; det fick gå mycket
långt innan rättvisan hann ifatt. I det fallet talar intervjupersoner
om inflytelserika personer som försvårade
att det i ett tidigt skede blev ett personalärende.
De gotländska poliser som utredde stölderna
fick också inledningsvis arbeta i motvind.
Det är också vanligt att man tystar ner känsliga
historier på arbetsplatser. Det är besvärande för
chefer att agera, facket slår vakt om sina medlemmar
och verksamheten undviker gärna skandaler
som bedöms leda till att legitimiteten kan ifrågasättas.
I slutändan kan dåliga nyheter få ekonomiska
konsekvenser. ”Alla” tjänar på tystnaden.
Tillträde till de legala marknaderna
Kuppen mot Moderna museet och rånet mot Nationalmuseum
visar att det svåra inte alltid är att lägga
beslag på konstverken. Den stora utmaningen är
att kunna sälja värdefulla kulturföremål till någon
som är villig att betala ett rimligt pris. I dessa fall
handlade det dessutom om mycket kända verk som
aldrig skulle kunna visas upp offentligt på de legala
marknaderna utan att dess ursprung avslöjades.
I både kuppen mot Moderna museet och rånet
mot Nationalmuseum hörde gärningspersonerna till
en värld av kriminella som ägnar sig åt i huvudsak
traditionell brottslighet. Det fanns visserligen en
viss erfarenhet av kulturföremål, men med unika
verk av Rembrandt och Picasso rör vi oss på legala
marknader som inte ens finns i ett litet land som
Sverige. Avståndet mellan gärningspersonerna och
deras brottsobjekt var därför mycket stort, närmast
gigantiskt.
Följaktligen har samtliga verk kommit tillbaka,
utom en målning av Braque. De stulna konstverken
gick inte att omsätta. I själva verket var gärningspersonerna
mycket angelägna att hitta köpare och
hamnade därför vid två tillfällen i polisens fälla. Det
var fallet med rånbytet från Nationalmuseum, där
en under cover-polis från Rikskriminalpolisen utgav
sig för att vara förmedlare vid köp av en Renoir. På
liknande sätt skulle Rembrandts självporträtt visas
upp för tilltänkta köpare på ett i hotellrum Köpenhamn.
Dessa visade sig i själva verket vara agenter
från FBI.
Den möjlighet som återstår för gärningspersoner
som upptäcker att de stulit alltför värdefull och välkänd
konst är att försöka sälja tillbaka verken till
målsäganden eller försäkringsbolaget. Den metoden
prövade gärningspersonerna med de stulna verken
från Moderna museet. För att inte skapa en marknad
för ”artnapping” är möjliga betalare av lösensummor
synnerligen återhållsamma. Staten vägrade
att gå in i några förhandlingar och det blev aldrig
något ”återköp”.
Visserligen förekommer vissa uppgifter om att
försäkringsbolag betalat för att få tillbaka konstverk
med betydligt lägre värden än de som stals från
Moderna museet, men det är information som aldrig
kunnat bekräftas. Ryktesspridning och spekulationer
uppstår lätt om denna typ av möjliga transaktioner.
Det finns också en rad mellanformer, som
ryktesvägen kan förvandlas till lösensummor. Det
kan handla om förhållandevis generösa tipspengar.
Ett rimligt antagande är att lösensummor är mycket
ovanliga eftersom det på sikt skulle öka försäkringsbolagens
kostnader, inte minska dem. Försäkringsbolag
är vana att tänka långsiktigt och inte kortsiktigt
rädda ett och annat kvartalsbokslut.
Den tunna linjen mellan illegala
och legala marknader
Särskilt fallet med förste bibliotekarien visar att
gränsen mellan illegala gärningar och legala marknader
är oklar. Juridiskt sett kan den tydligt beskrivas,
men i verkliga livet är den knappt skönjbar.
Under lång tid, mer än tio år, reste förste bibliotekarien
två gånger om året till Hamburg och träffade
samma person på auktionsverket. Förste bib-
liotekarien var en ovanlig auktionskund som alltid
lämnade böcker till försäljning men aldrig hämtade
några böcker som hade ropats in. Försäljningen registrerades
på en fiktiv person i Danmark med en
icke existerande adress i Köpenhamn. Vid varje besök
kvitterade han kontant ut köpeskillingen för de
sålda böckerna efter avdrag för provision. Det rörde
sig om stora belopp, som man normalt inte går och
bär på, än mindre reser omkring med. Förste bibliotekarien
tillstår dessutom själv i polisförhör att
auktionsverket förstod vad det handlade om.
Arrangemanget innebar att en gråzon skapades,
inom vilken både förste bibliotekarien och auktionsverkets
tjänsteman kunde agera. Om vi utgår från
att auktionsverkets tjänsteman förstod eller starkt
misstänkte att försäljningarna inte var helt lagliga
fanns ändå arrangemanget med en person med
namn och adress. Auktionsföretaget kan alltid säga
att man inte kunde ana att det var falska uppgifter,
särskilt inte som år lades till decennier i kundrelationen.
Förste bibliotekarien kunde uppträda som
samlare som lämnar in exemplar till försäljning.
Inte något konstigt med det.
I fallet med Principia Mathematica kan också en
gråzon sägas finnas genom att man är sparsam med
att ställa frågor och lämna ut information. Sotheby’s
lokalkontor i Stockholm ställde inte några frågor
utan accepterade att museimannen hade ett bokverk
i miljonklassen. Förklaringen var att säljaren var
känd sedan tidigare. Han hade innan Principia Mathematica-försäljningen
sålt böcker via Sotheby’s.
Inte heller ställdes frågor när det andra exemplaret
av Principia Mathematica lämnades in till samma
auktionsföretag. I auktionskatalogen nämns inte att
ett namn finns inskrivet som ägare, trots att beskrivningen
av exemplaret i övrigt är mycket detaljrik.
Det är trots allt en internationell bokauktion och
Principia Mathematica är inte något dussinverk.
Vi vet inte riktigt hur de brittiska karttjuvarna
agerade men det råder inte någon tvekan om att
de stulna kartbladen effektivt nådde ut på de legala
marknaderna genom specialiserade handlare
och även auktionshus. Som nämnts skedde det uppenbarligen
på ett mycket avancerat sätt genom att
kartbladen lagades, tvättades och handkolorerades
för att ännu bättre passa köparnas behov.
Kyrktjuven kunde prångla ut sitt stöldgods via
spanska antikhandlare och auktionshus. Med ett
sådant långt avstånd till de norrländska kapellen
är sannolikheten liten för att myndigheterna ska
komma brottsligheten på spåret. Det var en rad
slumpmässiga händelser som slutligen satte stopp
för den illegala exporten till Teneriffa.
Det stulna Ullångerskrinet såldes till och med på
ett prestigefyllt auktionsverk i Spanien och inroparen
var spanska staten. Förhandlingar förekommer
dock om att köpa tillbaka skrinet till Sverige.
Rättsväsendets roll
I de sex berättelserna visar polis och åklagare både
prov på beundransvärd dådkraft men också exempel
på mindre framgångsrika insatser. När samhället
– och därmed polisens legitimitet – utmanas av
kuppmakare finns alltid resurser till hands. I sådana
situationer finns också tv-kameror och journalister
på plats. Hela nationen sitter på helspänn och myndigheterna
kan knappast göra annat än att kraftsamla.
Det var fallet med inbrottet på Moderna
museet och rånet mot Nationalmuseum. Där bedrev
polisen en klappjakt mot förövarna och man
lyckades också gripa de flesta gärningspersonerna.
Stora ansträngningar gjordes också för att återföra
de stulna konstskatterna till museerna. Infiltratörer,
provokationer och avancerade samarbeten med utländsk
polis ledde fram till att enbart en målning
fortfarande är på drift.
Även utredningen av stölderna av Principia Mathematica
drevs med stor energi från polis och åklagare
i Visby. Kanske var det myndighetspersonernas
personliga engagemang som gjorde att fallen kunde
klaras upp.
Däremot gick det sämre med kyrkstölderna
i Norrland. Polisen lyckades inte sätta samman
182 – del 11 del 11 – 183