Ladda ner som PDF - Brottsförebyggande rådet

den av ville inte ha den tillbaka, så jag köpte
den av försäkringsbolaget.”
Penningtvätt och kopplingar till
annan brottslighet?
Handel med förfalskningar och stulen konst kopplas
ibland ihop med penningtvätt och organiserad
brottslighet (Ciotti Galletti, okänt årtal). Givetvis
kan även äkta konst som inte är stulen användas
i samma syften. Konst passar bra för penningtvätt
då den ofta har ett bestående men inte exakt värde.
I Belgien har man fått upp ögonen för fastighetsaffärer
som ett led i penningtvätt (Nelen, 2007). Det
finns likheter mellan konst och fastigheter i det att
de har ett värde som består, förutsatt att objekten
underhålls, samtidigt som värdet kan variera beroende
på efterfrågan. Varor vars värde fluktuerar
passar bra för penningtvättstransaktioner, då överoch
underpriser kan förklaras med händelser på
marknaden.
Penningtvätten går till så att kriminella pengar
från exempelvis narkotikaförsäljning, eller svarta
pengar från svartarbete eller skattefusk på ett diskret
sätt omvandlas till kulturföremål. Skälet är att
för mycket kontanter kan väcka misstanke om brott.
Kulturföremålen kan sedan avyttras på auktion eller
via en antikhandlare och pengarna får på så sätt
ett lagligt ursprung och försäljningshandlingar som
styrker detta. De nu legitima medlen kan sedan sättas
in på ett bankkonto eller användas för olika investeringar
eller inköp. En person som intervjuades
för en studie om häleri (Brå 2006:6) menade att de
höga priserna på rysk konst i Sverige till stor del
kan förklaras med att svenska auktionshus fungerar
som tvättinrättningar för rysk kriminalitet.
Konst: måleri, grafik och
skulptur
Konstföremål som målningar, teckningar, grafik
eller skulpturer finns på många särskilt inrättade
platser som konstmuseer och gallerier, men konst
är också viktiga inredningsdetaljer i olika miljöer,
såväl privata som offentliga. Skulpturer finns även
som utsmyckning i utomhusmiljön, där de riskerar
att utsättas för såväl stöld som skadegörelse.
I den nordiska undersökningen som Brå genomförde
rapporterade 35 svenska institutioner och
handlare att de utsatts för konststölder, och 18 hade
förlorat skulpturer. Majoriteten var museer, men
bland de utsatta fanns också enstaka hembygdsföreningar,
auktionsföretag, arkiv, antik- och konsthandlare,
antikvariat och konservatorer. Stölder av
konstföremål drabbar även kyrkor, och särskilt gäller
detta skulpturer, men då det ofta är fråga om
just kyrklig konst räknas dessa stölder till brotten
mot det kyrkliga kulturarvet, som tas upp i ett eget
avsnitt.
Många skulpturer är otympliga och kan därför
vara relativt svåra att stjäla. Det gäller dock inte
alla, exempelvis är de träskulpturer som ofta finns
i kyrkorna vanligtvis både små och lätta, och dessutom
inte fästade i något. Medeltida träskulpturer
stjäls inte bara från kyrkor, även andra institutioner
och handlare rapporterar om sådana stölder. Bland
övriga skulpturer finns föremål i brons, glas, porslin,
marmor och keramik – några från 1700- och
1800-talen, andra från 1900-talet och nutida.
Konst i form av målningar och grafik är enklare
att stjäla, om det inte är fråga om verk i större format.
I museer och gallerier skyddas de ofta av bevakning,
lås och larm, säkerhetsåtgärder som dock
inte är omöjliga att forcera, vilket vi sett många
exempel på, inte minst från kuppen mot Moderna
museet (se del 2). Privata hem har sällan några avancerade
säkerhetslösningar, men vi vet inte heller
så mycket om hur utsatta de är för konststölder.
Uppgifter från Italien visar att det är privata
hem som är mest utsatta för stölder av kulturföremål
(se rutan nedan), men i Sverige finns ingen sådan
statistik. En belgisk undersökning visade att de
vanligaste måltavlorna för konststölder var privata
bostäder, kyrkor, antikaffärer, gallerier och slott
(Massy, 2000). I flera intervjuer nämns också inbrott
i privata hem. En konsthandlare hade genom
ett inbrott i sitt hem förlorat en stor samling svensk
1700-talskonst, tillsammans med en del andra föremål.
De stulna konstverken registrerades hos Art
Loss register 12 , men de återfanns aldrig.
En intervjuperson berättade om ett inbrott hos
en god vän, i dennes villa. Några av de stulna tavlorna
upptäcktes senare på en auktionsvisning. Ägaren
lyckades få tillbaka en del av det stulna och tjuvarna
greps och dömdes. Gärningspersonerna hade
internationella kopplingar enligt intervjupersonens
berättelse. I ett annat fall hade en person blivit av
med en dyrbar tavla i samband med inbrott i hemmet.
”Polisen gjorde inget”, enligt den antikhandlare
som berättade om händelsen. Den drabbade
lyckades på något sätt själv få kontakt med tjuvarna
och köpte tillbaka konstverket.
"Tjuvarnas marknad"
”Skala bort några släktrelationer, byt namn på
huvudfigurerna och ändra slutet, så har du en bra
beskrivning av hur det har gått till”, säger en intervjuad
polisman och syftar på Jan Guillous roman
Tjuvarnas marknad. Det han talade om var ett aktuellt
fall som rörde konststölder.
Den internationella konstmarknaden har sedan
1950-talet gått igenom en stark utveckling. Ett tydligt
tecken var när några verk av Cezanne, Manet,
Van Gogh och Renoir ur Goldschmidt-samlingen
klubbades för 1,72 miljoner dollar på Sotheby’s år
1958 (Massy, 2000). Numera är det inget märkligt i
att se konst som investeringsobjekt.
Flera intervjupersoner menar att antalet konststölder
ökar vid goda tider. När det var ”inne” med
12 The Art Loss Register är, enligt egen utsago, världens största privatägda
register över stulna konstföremål. Privatpersoner och institutioner
kan där registrera föremål som stulits, eller göra sökningar för att se om
ett visst föremål är stulet. Företaget verkar internationellt och har kontor
i Europa och USA. Se http://www.artloss.com/.
konst under högkonjunkturen på 80-talet drabbades
en av de intervjuade konsthandlarna på kort tid
av tre inbrott. En annan konsthandlare menar att
även om konst ofta är för ”svårt” för vanliga tjuvar
och att de mest håller sig till småsaker som inte går
att spåra lika enkelt, så ökar problemen med stulen
konst när det är goda tider. När konstpriserna är
höga och efterfrågan stor märks också fler förfalskningar
i omlopp, enligt konsthandlaren.
En av de poliser som intervjuats menar att de
flesta konststölder inte är några beställningsjobb.
Vid flera tillfällen har stulna tavlor påträffats slarvigt
förvarade i närheten av brottsplatsen. Sådant
tyder på att tjuvarna inte har haft tillräckliga kunskaper
om tavlornas värde eller de rätta kontakterna
för att sälja dem vidare. De berättade om två fall de
själva varit involverade i, där tavlor stulits från museer.
I ena fallet kom alla tavlor tillrätta, i det andra
återfanns fyra av sju konstverk. Andra poliser hävdar
tvärtom att de flesta stölder av kulturföremål är
beställningsjobb. De menar att sådana stölder förutsätter
en beställare med stor kunskap om föremålens
värde, var och hur man kommer åt föremålen och
hur man får avsättning för godset. Rimligen förekommer
både beställningsjobb och tillfällesstölder
där konstverk som verkat dyrbara stulits av tjuvar
som kanske egentligen varit ute efter något annat.
”Billig och modern konst kan hamna överallt.
Dessa verk stjäls, säljs och köps av småskurkar,
småtjuvar och narkomaner,” säger en intervjuperson
som menar att konst är attraktivt som stöldgods.
Han understryker att de objekt som stjäls
måste smälta in i alla möjliga miljöer och därför
väljs äldre och mer värdefulla verk bort. En intervjuperson
som själv har erfarenhet av den här typen
av brott förklarar: ”Det är lättare att sälja 1900-tal
[…] Folk reagerar på riktigt gamla saker. Nya saker
smälter bättre in i miljöer. På nya saker är efterfrågan
annorlunda.”
En konsthandlare kallar sin bransch ”bilhandlarbusiness”,
men hävdar att han själv har mycket
liten erfarenhet av stulen konst. Han berättar att
40 – del 1 del 1 – 41