Ladda ner som PDF - Brottsförebyggande rådet

och spåra. Upptäcktsrisken blir då för hög samtidigt
som efterfrågan kan vara starkt begränsad. Personer
i chefsställning har dock ofta en känsla för hur
marknaderna ser ut och vad som går att sälja.
Om brotten dessutom sker i en miljö med rutiner
som kunde ha varit bättre, en inte alltför hög säkerhetsnivå
eller där föremål ”bara” kan försvinna,
har insidertjuven kommit till rätt brottsplats: Välkommen
till biblioteket med gamla och värdefulla
boksamlingar!
Stöld på bibliotek
”Book losses in your library probably aren’t as
bad as you think. More than likely, they are much
worse”, citerar MarieLouise Samuelsson ur Alice
Harrison Bahrs ”Book theft and security” (Expressen
den 3 juni 2005).
På senare år har flera insiderstölder drabbat biblioteksvärlden.
I Paris fick en av cheferna på Bibliothèque
Nationale fängelsestraff efter att ha stulit
böcker. På det Kongelige bibliotek i Köpenhamn
avslöjades att en före detta chef under lång tid hade
stulit mycket värdefulla böcker (Korsgaard och
Surrgue, 2005). Efter biblioteksbranden i Linköping
stals böcker ur samlingarna av en anställd som sedan
sålde dessa till ett antikvariat.
Denna berättelse handlar om en person som
missbrukade sin ställning på Kungl. biblioteket i
Stockholm och tillgrep värdefulla böcker som han
sedan sålde utomlands. I den mediala dramaturgin
bär han namnet ”KB-mannen”. Ett epitet som inte
ger full rättvisa eftersom han också misstänks för
omfattande stölder vid Uppsala universitets bibliotek
Carolina Rediviva, Karolinska Institutets bibliotek
och Stockholms universitets bibliotek. Vi kan
kalla honom vid hans rätta titel, förste bibliotekarien.
Han kommer sannolikt att gå till den svenska
kriminalhistorien ”som århundradets boktjuv, både
1900-talets och 2000-talets”, fortsätter MarieLouise
Samuelson sin krönika.
Men var förste bibliotekarien i teknisk mening
tjuv? Kammaråklagare Gunnar Fjaestad, som ledde
den senare avbrutna förundersökningen, menar att
han laborerade med brott som förskingring och trolöshet
mot huvudman eftersom förste bibliotekarien
med sin förtroendeställning förfogade över böckerna,
låt vara att gärningsmannen gjorde det med
besked. Förste bibliotekarien behövde därför inte ta
böckerna som en tjuv, det hade han ändå rätt till.
Men behörigheten gäller inte att sälja böckerna för
egen räkning. Det är det brutna förtroendet som är
kärnan i dessa brott och förste bibliotekarien tillhör
därför formellt inte gentlemannatjuvarnas skara
utan de nervösa förskingrarna, ekobrottslingarna. För
enkelhetens skull kan vi tala om stölder och en tjuv.
Kännetecknande för de senaste årens insiderstölder
med böcker som specialitet är att de prestigefyllda
nationalbiblioteken gått till polisen. Det
vanliga har nog varit att sådana stölder sopats under
mattan, säger initierade personer i biblioteksvärlden.
Det är allmänt känt att det tidigare förekommit
stölder på Kungl. biblioteket, berättar en
tjänsteman, men då har det varit omöjligt att föra
insiderstölder på tal.
Är biblioteksstölder särskilt skamfyllda och
känsliga? En förklaring är att ledningen vill skydda
sin personal och att man är generad över bristande
rutiner. Kanske finns också ett kulturellt motstånd.
Det är alltför smärtsamt att inse att gärningar som
anses förkastliga även kan ske i kunskapens tempel
och att dess profeter inte alltid bär rena mantlar.
Det är egentligen i grunden samma skäl till
varför exempelvis företag inte anmäler ”känsliga”
brott. Verksamhetens effektivitet och säkerhet får
inte sättas i fråga av omvärlden (Friedrichs, 1996).
Företagets legitimitet måste upprätthållas. Är insidertjuven,
förskingraren eller bedragaren en trotjänare
ligger dessutom en smidig lösning nära till
hands, utan inblandning av okänsliga myndigheter
och en skoningslös mediabevakning. Men på Kungl.
biblioteket blev det polissak, som lyfte fram problemet
med insiderstölder, men också hur den legala
handeln kan vara en alltför välvillig mottagare och
förmedlare av stöldgods. Sällan har den tunna linjen
mellan legal ekonomi och marknadsinriktad brottslighet
tydligare visats. Det är också en kriminalhistoria
där förste bibliotekarien möter ett tragiskt och
dramatiskt slut.
Förtroendeposition
På Kungl. biblioteket samlas allt svenskt tryck sedan
år 1661. I samlingarna finns också många ännu
äldre böcker och dokument samt en hel del utländsk
litteratur. År 1995 blir den senare misstänkta
personen chef för handskriftsavdelningen med titeln
förste bibliotekarie. Det innebär att han får fullt tillträde
till bibliotekets samlingar. Denna befordran
kommer att bli ödesdiger både för honom själv och
delar av bokbeståndet. När bokstölderna på Kungl.
biblioteket blir allmän egendom berättar en tidigare
chef för polisen om sömnlösa nätter och en känsla
av att ha blivit oerhört sviken. Ett brutet förtroende
förgiftar, medan en stöld ofta stannar vid irritation
eller vrede.
Ironiskt nog blandas förste bibliotekarien in i
arbetet med att öka säkerheten på Kungl. biblioteket
efter några internationella karttjuvars framfart.
Men som en anställd uttrycker det, förste bibliotekarien
”visade inget engagemang i säkerhetsfrågor”.
Ett faktum som senare får sin förklaring.
Förste bibliotekarien är synnerligen etablerad
inom biblioteksväsendet. Han har bland annat gett
ut en bok om Svenska akademins Nobelbibliotek
på uppdrag av akademin. För detta arbete hade han
under år 2002 tillträde till Nobelbibliotekets samlingar.
När avslöjandets stund infinner sig saknar
Nobelbiblioteket 43 verk. Det framgår av ett brev
som ingår i polisens förundersökning.
En annan sak är att försvunna böcker inte alltid
är detsamma som stölder. En stöld är inte heller
detsamma som att brottet har begåtts av förste bibliotekarien.
Det finns en tendens att han får skulden
för ”alla” försvunna böcker, berättar en person med
god insyn i fallet. I polisförhör säger den misstänkte
irriterat att han ”inte vill bli anklagad för varenda
biblioteksstöld som har skett”.
Den dramatiska historien om KB-mannen, ryktesspridningen
om hans vandel och det fria fallet
från parnassen till häktet på Kungsholmen tjänar
som en enkel förklaring till åtskilliga försvinnanden
av böcker. När polisens förhör aldrig kunde fullföljas
lämnade förste bibliotekarien efter sig en rad
spår av ouppklarade brott.
I polisförhör kommer den misstänkte att förneka
tillgrepp av böcker från Nobelbiblioteket och förundersökningen
ger inte heller belägg för motsatsen.
Förste bibliotekarien var också redaktör för en
antologi om Kungl. bibliotekets samlingar. Han
medverkade i en bok om Kungl. bibliotekets historia
och skrev om bibliotekarieyrkets förändring.
Bakom sitt framgångsrika författarskap fanns en
doktorsexamen i idé- och lärdomshistoria. Han var
också nära att bli professor i riktigt unga år. Förutom
en bibliotekarieexamen var han också tingsmeriterad
jurist. Den ytterst kvalificerade förste
bibliotekarien är en man höjd över alla misstankar,
”en påläggskalv” för att citera en av hans tidigare
kollegor.
Genom sin ställning på biblioteket har han inte
bara möjlighet att röra sig fritt i magasinen. Han
har också tillfälle att sudda ut anteckningar i kataloger
och plocka bort registerkort ur kartotek.
Utan registrering saknas bevis om att boken ingår i
Kungl. bibliotekets samlingar. Det finns dock några
hakar. Tänk om någon efterforskar en bok som både
”finns” och ”inte” finns. Kungl. biblioteket är en
anrik institution med många kataloger, som byggts
upp under årens lopp. Gamla kataloger slängs inte i
onödan från nationens kollektiva minne av allt som
satts på pränt. Det innebär att en och samma bok
kan finnas antecknad i flera kataloger. Det perfekta
brottet förutsätter att gärningspersonen kan manipulera
samtliga kataloger och på det sättet utplåna
bokens existens på Kungl. biblioteket. Lyckades han
med det?
När förste bibliotekarien väl är avslöjad och
104 – del 11 del 11 – 105