FULLTEXT01

det, ”synliggör[a] mönster och delade värden”(s.122), också om, i föreliggande
studie, det är själva delandet – argumentationen som sådan - som är i fokus.
Framför allt har dock analysen ackompanjerats av ett generativt tolkande arbete,
där mina egna infall, såsom greppet att använda Baumans texter, har tillmätts en
alldeles särskild betydelse. Genom att placera mitt empiriska material – det vill
säga skolutvecklingstexterna - ”utanför” deras institutionella, ”egentliga”
sammanhang har de fått en annan betydelse än vad de annars skulle ha haft.
Uttryckt på annorlunda vis, genom att skjuta in Baumans texter i ett
sammanhang som skolutveckling, har både Baumans texter och skolutveckling
som diskursiv praktik fått en delvis ny innebörd. Wetherell och Potter (1992)
beskriver enkelt, att mening uppstår där olika versioner av tillvaron möts och
enligt deras uppfattning, går en ideologianalys ut på att ”make a case of a body
of material”(s.88). I det här fallet innebär Baumans (1999) texter en annorlunda
version av tillvaron än den självförståelse och konsensusartade logik som jag
uppfattar att talet om skolutveckling vanligtvis utgörs av. Denna olikhet har
hjälpt mig att relativisera det empiriska materialet och därigenom kunna göra
något annat av det.
Min avsikt har i det avseendet också varit att försöka bidra till öppningar när
det gäller skolutveckling, snarare än att leta efter ”sanningar”. Med mina tablåer
(se kapitel 5) menar jag mig ha skapat en delvis ny berättelse av de berättelser
som redan fanns. I viss mån gäller det även kapitel 3 i denna avhandling, där jag
har velat framhålla vad som går att beskriva skolutveckling som konsensusartad
logik, istället för att berätta en historia som redan har berättats åtskilliga gånger.
Vad som kan anses ligga närmast ”verkligheten” antas utifrån avhandlingens
postmoderna dramaturgi som oväsentligt, vilket inte minst Baumans (1999)
”verklighetsdefinition” ger stöd för:
Varje verklighet har sin egen uppsättning av underförstådda antaganden och
öppet förkunnade procedurer och mekanismer för självhävdelse och
verifiering. Det blir allt svårare att fråga, och ännu svårare att avgöra, vilken
av de många verkligheterna som är ”mer verklig”, vilken som är primär och
vilken som är sekundär, vilken som ska tjäna som referenspunkt och
riktighetskriterium för de övriga. (s.139)
Således är min förhoppning att jag med avhandlingen har lyckats bidra i
åtminstone någon mån och i mer än ett avseende till förskjutningar och
perspektivskiften när det gäller skolutveckling. Jag hoppas därmed också att jag
har lyckats uppnå mitt mer övergripande syfte, det vill säga att göra ”det lite
159