FULLTEXT01

intervention. Ett exempel på detta är Bergs (2003c) redogörelse för vad han
menar att skolutveckling handlar om, nämligen ”att inom gällande
institutionella ramar optimera den enskilda skolans mänskliga materiella
resurser i syfte att utveckla vardagsarbetet till elevernas bästa” (s.65).
På det viset men också på en rad andra underställs skolan ett slags
otillräcklighetsretorik. Den visar sig i policytexter, vetenskapliga artiklar och i
medias granskning inte minst. Det innebär versioner om en verksamhet som
egentligen aldrig motsvarar de visioner som den konstitueras av, en skola som
liksom aldrig lever upp till bilden av sig själv. Utifrån detta scenario framställs
skolan som en verksamhet i behov av ständig intervention och en sorts evig
revidering. En implikation av detta är skolutveckling som sisyfosarbete. Det
något anmärkningsvärda i sammanhanget är kanske ändå att den revidering som
i namn av skolutveckling äskas, tycks handla i så hög grad om att skolans
personal måste bearbetas men framför allt bearbeta sig själv för att bli mottaglig
och redo att tänka och känna det rätta för att på så vis optimalt kunna
nyttiggöras. Det förutsätts kräva experthjälp och ett särskilt vetande. Parallellt
med att skolor och skolors personal tillskrivs gränslös kapacitet i många
avseenden, underkänns, omyndigförklaras och utpekas - paradoxalt nog -
samma sorts personal och samma skolor a priori för att vara bärare av något
diffust illegitimt och ofullgånget. Exempelvis kan skolor och skolors personal
tillskrivas kapacitet nog att ”ta makten över sitt vardagsarbete”(Berg, 2003c,
s.65) men de kan samtidigt underkännas respektive lastas för att vara bärare av
osunda och ineffektiva så kallade skolkulturer. Den terapeutiska ortodoxi som
Ecclestone (2007) menar har fått en renässans i vår tid och som innebär att
människor framställs som ömtåliga och hjälpbehövande subjekt i behov av
emotionell intervention och terapi – ”the diminished self” – gör sig, menar jag,
på bland annat det motsägelsefulla sättet gällande också i talet om
skolutveckling och skolutveckling som diskursiv praktik.
Dahlstedt (2009) menar, med referens till bland andra Cruikshank, att versioner
om den önskvärda aktiva och delaktiga medborgaren producerade inom ramen
för en ‟avancerad liberalism‟ också skapar avvikare. Den som inte förmår, kan
eller vill anpassa sig i enlighet med idealet, och som alltså inte gör anspråk på
eller bruk av hela sitt mandat, enligt devisen om ansvarig frihet, uppfattas vara i
beroendeställning och därmed inte fullt ut samverkande, ansvarstagande och
delaktig, enligt det önskvärda scenariot. De individerna anses vara i särskilt stort
behov av frigörande interventioner. Trots att talet om delaktighet utger sig för
att bestå av löften om möjligheter till enskilda individer, är delaktighetsretoriken
161