FULLTEXT01

‟partiellt fixerad mening‟. Samtidigt undergår varje litterär kanon oavbrutet ett
slags successiv betydelseförskjutning där somligt (vissa böcker, författare,
genrer) utmönstras medan annat i det avseendet mönstras in. På så vis
motsvarar en litterär kanon en diskursiv praktik, genom att den utgörs av
tillfälliga och sköra betydelseordningar, etablerade och organiserade av vad som
just då framstår som historiskt givet, förnuftigt eller passande.
Parentetiskt kan nämnas att det finns invändningar mot delar av bland annat
det diskurspsykologiska perspektivet. Börjesson (2003) hävdar exempelvis
med utgångspunkt i vad han kallar ”den stränga tillämpningen av
konstruktionism”(s.63) att det ligger en sorts essentialism i detta perspektiv.
Vad Börjesson åsyftar med sin kritik är perspektivets antydan om någon form
av eviga strukturer utanför vårt meningsskapande och utanför våra kulturella
överenskommelser vad gäller själva argumentationen. Hammersley (2005)
formulerar en liknande kritik som Börjesson i det avseendet. Ett generellt
problem anser Hammersley (2005) vara att diskursiva praktiker, såsom de
presenteras av bland andra Wetherell och Potter 15 , behandlas som vore de
ontologiskt säkerställda fenomen, medan de sociala fenomen som dessa
strategier påstås producera eller upprätthålla, anses vara konstruerade.
Hammersley (2005) undrar om det mot bakgrund av detta inte vore befogat att
i så fall även betrakta praktikerna som konstruerade fenomen. Även om jag
anser att det finns onekliga poänger i kritiken, har jag inte för avsikt att
diskutera dem ytterligare i föreliggande studie.
Analysen syftar under alla förhållanden till att ge en uppfattning om vilka
tolkningsrepertoarer som tillämpas, vilka ideologiska dilemman som är för
handen, samt bestämma hur de avgränsar sig mot respektive hur de går in i
varandra. Analysbegreppens något intrikata karaktär gör dock att det inte är
alldeles enkelt, vare sig att förstå sig på, eller att redogöra för hur man i en
analys ska bära sig åt. Analysen bör nämligen också uppmärksamma vad som
inte utmanas eller ifrågasätts, det vill säga underförstås som självklart och
normaliserat, eftersom även det anses bidra till att konstituera den diskursiva
praktiken, inklusive dess ideologiska implikationer. Dessutom bör analysen
uppmärksamma olika paradoxer, spänningar och betydelseförskjutningar i
argumentationen samt vad som därigenom kan vinna trovärdighet. Empiriska
studier har nämligen visat att exempelvis diskriminering mycket väl kan
åstadkommas i en argumentation vars yttranden inte ”utger sig för” att vara
15 Hammersley (2005) syftar bland annat på Wetherell och Potters (1992) Mapping the Language of
Racism.Discourse and legitimation of explotation.
41